– Jag har offrat mycket, för jag vet att om jag kämpar så får jag tillbaka. Det är likadant med kärlek säger Tamara som dagligen besöker sin man Ludvig som har assistans dygnet runt.
Tamara Kuchiki Girdland och Ludvig Girdland träffades genom jobbet. Hon var framgångsrik konståkerska och han violinist i världsklass. Hon amerikanska och han svensk.
De hade ovetandes om varandra bott i såväl Boston som Los Angeles samtidigt, men det var under en turné i Holland år 2000 de först möttes. Hon på isen och han vid violinen. Det tog bara några dagar innan de blev ett par. Under den tio månader långa turnén, i en sex meter lång husbil, lärde de känna varandra på djupet och därefter flyttade de aldrig isär.
Tamara sitter tätt intill Ludvigs rullstol på serviceboendet i Göteborg. Hon är den som står honom närmast, och förstår honom bäst.
– Jag föll för att han var så snäll och omtänksam. Han har alltid stått sin familj väldigt nära och ringde dem varje dag när vi var iväg. Det trodde jag inte först, för han såg ganska tuff ut. Men man ska inte döma boken efter omslaget, säger Tamara och skrattar.
En het och solig sommardag 2004 ställde Tamara och Ludvig till med bröllopsfest för hela släkten på pampiga Tjolöholms slott, utanför Kungsbacka.
Två bröllop
Under de följande fem åren arbetade paret på som vanligt. Hon med konståkning, både som utövare och lärare med många duktiga elever. Han släppte flera skivor och spelade med storheter som Sting, Vanessa Carlton och Macy Gray. 2004 gifte de sig. Först en gång på Hawaii, för att få äktenskapet registrerat hemma i USA och sedan en gång i Sverige. En het och solig sommardag, efter veckor av oupphörligt regnande, ställde de till med bröllopsfest på pampiga Tjolöholms slott, vid havet utanför Kungsbacka. Släkten, som både Ludvig och Tamara står nära, var där när de lovade att hålla ihop och älska varandra i nöd och lust.
Drygt ett år efter bröllopet skedde olyckan som förändrade allt. Tamara vänder sig mot Ludvig och frågar om det är okej att hon pratar om det. Hon förklarar att hon redan har berättat för honom att hon skulle prata om händelsen idag, men hon vill försäkra sig om att han inte blir upprörd när den dramatiska händelsen kommer på tal.
Ludvig Girdland spelade som ende violinist in musiken till Lasse Hallströms film An Unfinished Life, på svenska En dag i livet, med Robert Redford i huvudrollen. Ludvig och Tamara hade bjudit med sig två vänner från Sverige till filmpremiären. De valde att dagen till ära åka till den större biografen en bit från bostaden i Los Angeles. Det var mäktigt att höra musiken i salongen och att få se Ludvigs namn rulla upp i eftertexten.
När Ludvig och Tamara träffades under en turné i Holland för 14 år sedan var hon en framgångsrik konståkerska och han en firad vilolinist. Fotot är taget i Malibu i Kalifornien.
Krockade
På vägen hem krockade Tamara, Ludvig och deras vänner med en rattfyllerist. Samtliga personer i bilen tuppade av för en stund, men bara Ludvig förblev medvetslös.
Provet som togs drygt två timmar senare visade på att mannen hade 0,7 promille och han dömdes till ett halvårs fängelse. Han kom dock ut efter bara två månader.
– Jag tänker aldrig på honom, säger Tamara. Han får inte mer av min tid.
Tre dagar efter olyckan skrevs Tamara ut från sjukhuset där hon behandlats för sina skador och hon fick äntligen träffa Ludvig. Snart fick hon beskedet att man inte kan göra något för att hjälpa honom. Han skulle aldrig mer kunna prata, gå eller ens andas.
– Jag förstår inte hur man kan säga så. Skadan Ludvig har är svår, och man vet inte allt om den. Läkarna visste ingenting om Ludvig, eller om oss anhöriga. De sa att han aldrig skulle kunna andas igen. De hade fel. Nu kan han andas, säger Tamara.
Ludvig spelar på en väns strandbröllop, en tid innan den hemska olyckan.
Flögs till Sverige
Bara sex veckor efter bilolyckan flögs de hem till Sverige, av försäkringsmässiga skäl. Med en liten luftambulans togs de från Los Angeles, med mellanlandningar i Kanada och Island, till Sverige. Helikoptern var tvungen att hålla sig på låg höjd eftersom trycket i Ludvigs huvud inte fick bli för högt. Därefter följde fyra veckors sjukhusvistelse i Göteborg innan han kom till serviceboendet där han fortfarande bor.
– Det var tungt att lämna USA. Där finns min familj och min karriär, säger Tamara.
Men för henne fanns det inget alternativ. Ludvig som alltid varit familjekär behövde komma hem, och hennes uppgift är att finnas nära honom. Nu har hon en egen lägenhet, men spenderar mycket tid hos Ludvig, där han har assistans dygnet runt. På väggarna hänger bilder från deras liv tillsammans och violinerna och skivorna har han kvar. Musiken betyder fortfarande mycket.
– I julas hade Ludvig faktiskt en liten uppvisning. Han drog själv stråken, berättar Tamara.
Jobbet betyder mycket för Tamara. Dels arbetar hon som assistent åt Ludvig, men hon kände en tid efter olyckan att hon måste tillbaka till isen, för det är där hon är sig själv. Hon är uppvuxen i en konståkningsfamilj. Hennes föräldrar och syster har också tävlat. Nu arbetar Tamara som konståkningslärare igen, precis som hon gjorde i USA.
Humorn finns kvar mellan makarna. Tamara skämtar och skrattar mycket och hon hör när Ludvig skrattar med, även om det är otydligt för utomstående.
Måste kämpa
På frågan om tanken på att lämna Ludvig någon gång slagit henne säger hon med eftertryck att det aldrig föresvävat henne.
– Jag behandlar andra som jag själv vill bli behandlad. Jag hade inte velat bli lämnad, säger hon på ett alldeles självklart sätt.
Men hon tillägger att hon aldrig förväntat sig av någon att stanna hos henne om hon var i motsvarande situation.
Tamara har genom åren insett att den anhöriges roll är viktig. För att Ludvig ska få den vård han behöver måste hon kämpa och ligga på, för annars riskerar han att förbises. För några år sedan drabbades Ludvig av dubbelsidig njursten. Han hade fruktansvärt ont, men läkaren tyckte inte att det behövde behandlas eftersom han antog att Ludvig inte led av det.
– Så behandlar man inte människor! Varför ska handikappade få sämre vård?
Tamara fick återigen föra sin makes talan och se till att han fick den hjälp han hade rätt till.
Det har många gånger under resans gång känts ensamt för Tamara att leva med en svårt handikappad partner. Hon pratar med sin familj via videosamtal varenda dag och reser hem och hälsar på dem två gånger om året. Hon behöver det för att hämta kraft efter en krävande vardag. På dessa resor använder hon videosamtalen för att se och prata med Ludvig hemma i Göteborg. Hittills har han inte kunnat följa med till USA, men Tamara hoppas det blir verklighet i framtiden.
– Han har många vänner där borta som vill träffa honom igen, säger hon.
Ludvig och Tamara på Kauai, en av Hawaiiörna, år 2003.
Van att kämpa
Men paret har gjort en del resor tillsammans. Köpenhamn har de besökt flera gånger, och i Skagen firade de sin bröllopsdag. Den längsta resan gick till Dominikanska republiken.
– Vi har en handikappanpassad bil också, som vi åker iväg med. Det går att göra mycket, det krävs bara lite mer planering. Och mer pengar, skrattar Tamara.
Kraften hämtar Tamara från kärleken. Tack vare uppväxten i en elitidrottande familj har hon varit van vid att kämpa för att nå dit hon vill.
– Jag har stått på skridskor sedan jag var ett år och började tävla när jag var sju. Jag har stigit upp tidigt och tränat varenda dag. Jag har offrat mycket, för jag vet att om jag kämpar så får jag tillbaka. Det är likadant med kärlek.
Personligt
Namn: Ludvig Girdland och Tamara Kuchiki Girdland.
Ålder: 37 respektive 39 år.
Bor: I Göteborg.
