Ewa Kabacinska Jansson.
Hon kommer gående i Malmös hamn. Stödd av en lång svensk sjuksköterska. Mager och utmattad. Hon väger bara 39 kilo. Det är därför hon behöver hjälp att hålla sig på benen. På sin ena arm håller kvinnan krampaktigt fast ett litet bylte. Inuti ligger hennes dotter Ewa, då bara tre veckor gammal. Det är den 28 april 1945 och polskan Joanna Wyroda har just anlänt med Vita bussarna till Sverige. Bakom sig har hon lämnat fruktansvärda minnen av krig, misshandel och mord.
– När jag fick se bilden första gången kändes det som om allting vibrerade. Mamma ser så jagad och rädd ut. Hon hade ju upplevt hemska saker. Men kanske att hon där ändå var mest rädd för att tappa mig.
Ewa föddes tisdagen den 3 april 1945 då halva världen stod i brand. Ett fruktansvärt krig med miljontals döda började gå mot sitt slut. Några mil bort kröp bödlarna för denna världsslakt ihop i en bunker när de hörde bomkrevaderna från de annalkande ryssarna närma sig Berlin. Ingen av dem ville längre se förödelsen de varit med och ställt till med. Ravensbrück där Ewa föddes var bara en av dessa brottslingars många omänskliga koncentrationsläger.
28 APRIL 1945. Ewas mamma Joanna Wyroda har just anlänt med Vita bussarna till Sverige. Hon kommer gående i Malmös hamn, stödd på en svensk sjuksköterska. Hon väger bara 39 kilo. På sin ena arm håller hon krampaktigt fast i ett litet bylte. Inuti ligger hennes dotter Ewa, tre veckor gammal.
Drogs ut med tång
– Mamma var så undernärd då att hon inte orkade medverka i förlossningen. Hon förlorade medvetandet och jag drogs ut med tång. Det var rena undret att någon av oss överlevde.
Hade den här händelsen skett ett halvår tidigare hade varken mor eller dotter upplevt nästa dag. Då mördades både kvinnorna och barnen.
– Kvinnorna sköts och de nyfödda slog man ihjäl mot en vägg eller dränkte i närmaste sjö. Det var ett ständigt mördande i lägret.
Men nu började kriget gå mot sitt slut och ledningen i lägret började ana att deras mörkergärningar snart skulle upptäckas och avslöjas för omvärlden. Det var hög tid att anslå ett mildare handlag. Joanna fick tillåtelse att föda i ett sjukvårdsrum. Men sköterskan som skötte förlossningen var dock inte mer medlidsam, än att hon efteråt slängde upp en halvnaken mor och hennes dotter på en bår, och såg till att de båda genast förpassades till en smutsig barack.
Warszawaupproret
Joanna hade kommit till Ravensbrück åtta månader tidigare. Då troligen helt ovetande om att hon var gravid.
– Mamma bodde i Warszawa under hela tiden som andra världskriget pågick.
Den 1 augusti 1944 bröt Warszawaupproret ut. Polska motståndsrörelsen hade sett ryssarna närma sig staden och såg tillfället att göra uppror mot tyskarna eftersom man trodde ryssarna skulle hjälpa dem.
Men vad ingen visste var att Stalin gärna såg att den polska hemmaarmén förintades. Diktatorn i öster hade redan planer för framtiden och ville undanröja alla framtida försök för polackerna att etablera sig i de befriade områdena. Tyskarna gavs fritt spelrum och jämnade snart hela staden med marken. Men innan detta skedde, träffade Joanna poliskonstapeln Józef Danielik. De blev goda vänner och Józef blev Ewas far.
– En dag kom tyskarna till deras hus och alla som befann sig i skyddsrummet arresterades. De beordrades att ge sig, huset skulle jämnas med marken. Och eftersom tyskarna då ansåg att hela befolkningen var motståndare, sattes de på ett tåg och fraktades till ett läger i södra Polen. Så det var inte bara judar som fördes till koncentrationslägren.
Där skildes parets vägar. Joanna skickades i boskapsvagn till Ravensbrück, norr om Berlin, och Józef och alla fångar fick en tid senare gå i en dödsmarsch söderut. Till Flossenbürgs koncentrationsläger där Józef dog 24 februari 1945.
– Långt senare fick jag reda på att Józef hade en familj innan han träffade mamma. Av hans tre barn fick jag glädjen att träffa hans äldste son, min halvbror. Det blev en väldigt stark upplevelse för oss båda och ännu mer då han visade fotografier för mig hur pappa såg ut. Jag kände igen mig i honom.
Ville inte berätta
Joanna ville efter kriget aldrig berätta om sina upplevelser i Ravensbrücks koncentrationsläger.
– De gånger jag förde saken på tal blev hon alltid väldigt ledsen och upprörd och skakade i hela kroppen.
Men de få gånger hon ändå orkade omnämna de hemska minnena kunde hon berätta att Ravensbrück var ett minst sagt förfärligt läger.
– Man bodde i långa gråa baracker, tätt sammanpackade. Maten var dålig och de gick hungriga nästan jämnt. Då lägret var enbart för kvinnor bar alla tunna, randiga säckklänningar. Vakterna var förfärliga, inte minst de kvinnliga. Varje gång det blåstes till uppställning fick fångarna stå och frysa flera timmar, höst som vinter. Och sedan denna rädsla för att närsomhelst kunna bli dödad. Den rädslan kom mamma aldrig över.
Även om Ravensbrück inte i första hand var ett förintelseläger så var det ett dödsläger där fångarna arbetade ihjäl sig. När de inte samlades in och sköts.
– Mamma berättade att hon och några andra vid ett sådant tillfälle beordrades att kliva upp på en lastbil för borttransport. Men eftersom hon stod sist i raden var lastbilen full när hon kom fram. Hon blev kvar och de andra fördes bort för att dödas.
Ewa träffade sin blivande man Leif Jansson och flyttade till Ystad, där de bor än idag.
Busskaravan
För några år sedan besökte Ewa och hennes man Leif själva Ravensbrück.
– Nu är det en lugn och rogivande plats och man har svårt att ta in vilka hemskheter som utspelades här. Jag hade svårt att fatta vad mamma varit med om där. Men jag såg alla cellerna, krematoriet och återvändsgränden där vakterna brukade fösa in folk innan de sköt ner dem.
Bara någon vecka efter födelsen fick Ewa tuberkulos och Joanna började bli alltmer försvagad. Döden närmade sig dem båda. Men en dag i april så anlände en lång busskaravan till lägret. Det var de vita bussarna utsända av Svenska röda korset och under ledning av greve Folke Bernadotte. Skandinaviska krigsfångar hade högst prioritet men om möjlighet fanns kunde man dessutom ta med andra. I slutet av månaden följde flera resor till lägret och den 25 april blev det Joanna och Ewas tur. Men så långt hade situationen i Tyskland förvärrats alltmer av de allierades flyganfall.
– Tyskarna hade börjat måla om sina bilar också, vita med röda kors och på så sätt försökt klara sig undan. Det var därför vi blev överfallna när vi började närma oss danska gränsen.
Engelska jaktflygplan störtade ner mot den svenska konvojen och sköt utan pardon. Alla i bussarna rusade ut och tog skydd i skogen. I förvirringen orkade Joanna inte bära Ewa.
– En annan kvinna rusade istället ut med mig men snubblade och tappade mig. Så där låg jag i gräset medan kulorna ven omkring mig. Men så fick mamma syn på mig och kröp på alla fyra för att ta rätt på mig.
25 personer dödades i attacken.
Fotograferad
Det var en högst omskakad konvoj som några dagar senare rullade av färjan i Malmö. Och det var där på kajen som en fotograf fångade ögonblicket då Joanna kommer snubblande fram med sin dotter på armen.
– Jag tror inte att mamma uppfattade alla insatser i början. Hon var så medtagen. Det fanns de som upplevde ankomsten som skrämmande, men det sade mamma aldrig något om.
Helvetet i Tyskland byttes nu mot himmelriket i Sverige. De nyanlända duschades och gavs nya kläder, fick mat och sjukhusvård. Ewa behandlades mot sin tuberkulos i Landskrona i över ett år, medan Joanna hamnade i ett utlänningsläger utanför Stockholm.
– Det var där hon träffade Wiktor Kabacinski, en polsk man som tillbringat fyra år i olika läger. De gifte sig och fick jobb på Asea i Västerås.
Ewa tillfrisknade på ett sanatorium och hamnade sedan som fosterbarn hos en familj i Aneby.
– Det tog tre år innan mamma fick ta hand om mig. Då kunde jag bara svenska, hon och Wiktor endast polska. Så det var lite jobbigt där ett tag innan jag lärde mig prata som dem.
Släkt i Polen
Med tiden fick Ewa en lillasyster, Barbara som är två år yngre än hon, nu bosatt i Strömsholm. Senare blev sjukvården Ewas yrkesval i livet. Hon träffade Leif Jansson och flyttade till Ystad där de bor än idag. De har tre vuxna barn. Familjen i Aneby har hon hållit kontakt med och deras dotter har varit på besök i Ystad. Mamma Joanna levde fram till 1989, två veckor innan Polen blev fritt från kommunisterna.
– Hon hade gärna velat hälsa på släkten i Polen men ville inte åka så länge kommunisterna fanns vid makten. Hon glömde aldrig hur de behandlat Warszawaborna 1944. Det blev istället jag som fick åka dit, och det har blivit många gånger, för släkten är jättestor. Så nu håller även bilderna på dem och pappa Józef att bli alltmer kompletta avslutar Ewa.
FOTNOT: Cirka 7000 kvinnor från Ravensbrück räddades till Sverige genom Bernadotteaktionen.
