Mirjam ville så gärna åka med till Estland. Men hennes man Bosse tjatade på henne att inte åka. Hennes vän åkte och överlevde inte.
Hon ville så gärna åka med till Estland. Men Mirjams man Bosse tjatade på henne att inte åka, de skulle ju resa på semester till Grekland bara några dagar senare.
– Men jag packade min väska i alla fall, säger Mirjam och skrattar lite.
Sedan åkte hon för att se hur det gick med lastningen av hjälpsändningen som organisationen hon var aktiv i skulle skicka iväg till Estland. En stor spis skulle fraktas till en skola och en mängd fadderpaket skulle packas för att sedan delas ut till olika familjer.
– Lastningen gick jättebra, minns Mirjam. Och min vän Tamara Alep, ordförande i hjälporganisationen, sa att hon kunde ordna en biljett åt mig om jag ville följa med.
Men det fanns inte tillräckligt många bilbälten i lastbilens förarhytt för Mirjam, Tamara och chauffören Mikael – och Mirjam tänkte på de dåliga vägarna i Estland. Samtidigt fick hon en väldigt stark känsla av att hon inte borde åka med. Hon kan inte förklara varifrån den kom men det var en känsla av olust.
– Så jag åkte hem och han blev jätteglad, säger Mirjam och ler lite samtidigt som hon nickar mot maken Bosse som sitter med vid bordet.
– Ja, för en gångs skull gjorde hon som jag ville, säger Bosse och skrattar lite.
Ideell förening
Vi träffas i IFD:s loppislokal i Gustavsberg, Stockholm. Den ideella föreningen, vars fokus ligger i att stötta och hjälpa behövande i Estland, bildade Mirjam, 66, och Bosse, 69, efter att vännen Tamara omkommit i Estonia-katastrofen och hjälporganisation hon varit drivande i upphört.
– När Tamara dog kände vi att vi inte bara kunde lämna det vi byggt upp, säger Mirjam. Vi kallade in alla berörda till ett möte – och alla ville fortsätta.
Sagt och gjort. IFD bildades och Mirjam, som flera gånger rest till Estland tillsammans med Tamara, blev ordförande.
– Tamara var en underbar människa, utbrister Mirjam. En riktig eldsjäl. När vi träffades första gången fann vi varandra direkt. Min mamma hade just dött och Tamara blev som en ny mamma för mig.
Det var i slutet av 1980-talet som Mirjam och Bosse kom i kontakt med hjälporganisationen Tamara var ordförande i. De hade just blivit arbetslösa båda två på grund av att företaget de arbetade för delvis flyttat sin verksamhet till Norrland och de bestämde sig för att göra en resa. Valet föll på Estland då Mirjams släkt härstammar från landet.
– Vi hade aldrig varit där tidigare och var lite nyfikna, förklarar Mirjam.
Blev chockade
Men det som mötte dem var chockartat.
– Ett land så nära men så annorlunda, fortsätter Mirjam. Det var så smutsigt, barnen gick på gatan och det fanns så många tiggare. Det var fruktansvärt. Vi blev väldigt tagna och jag tänkte att jag måste göra något.
Väl hemma fick Mirjam snart kontakt med Tamara.
– Det blev ett bra samarbete, säger Mirjam. När jag reste runt i Estland tillsammans med Tamara lärde jag känna många människor där och jag lärde mig jättemycket av Tamara. Hon brann för det här.
Men så kom den ödesdigra natten i september 1994.
– Bosse var på väg till jobbet och jag satt och tittade på tv, förklarar Mirjam när hon ska beskriva den där morgonen då de nåddes av den tragiska nyheten. Att chauffören Mikael lyckligtvis överlevt fick de snart reda på via tv men hur det hade gått för Tamara var ett frågetecken.
– Vi pendlade mellan hopp och förtvivlan innan vi fick veta. Det var fruktansvärt. Det var som om min mamma hade gått bort igen. Tamara var en väldigt nära vän.
M/S Estonia förliste natten till onsdagen den 28 september 1994.
Tamaras dröm
Men Tamara hade en dröm – en dröm som Mirjam och Bosse ville förverkliga när hon nu själv inte skulle kunna göra det.
– Tamara hade pratat mycket om gatubarnen i Estland, berättar Mirjam. Och om att hon ville bygga ett hem för föräldralösa barn och ungdomar.
Så förutom att fortsätta Tamaras arbete, genom den nystartade föreningen IFD, blev målet att förverkliga Tamaras dröm. De visste att Tamara hade hittat ett utblåst hus som kanske skulle kunna fungera som barn- och ungdomshem och hon hade pratat mycket om en polis som hon haft kontakt med.
– Jag skrev ett brev till en familj i Estland som jag lärt känna och frågade om de visste något om den här polisen, berättar Mirjam.
På så vis kom hon till slut i kontakt med polisen Tiina Koidu som mycket väl kände till Tamaras planer och huset som hon planerat göra om till ett barn- och ungdomshem.
En kort tid senare tog Mirjam och Bosse med sig släkt och vänner och reste till Estland för att titta på huset. Det var i slutet av 1994 och i oktober 1997 invigdes hemmet.
– När vi kom tillbaka till Sverige ordnade vi en auktion med saker vi samlat in och på 15 minuter hade vi fått in 50 000 kronor, minns Mirjam. Det räckte till fönster och dörrar.
– Vi var nog 50 personer härifrån som reste till Estland för invigningen, fortsätter Bosse.
Barnhemmet
För närvarande bor fem ungdomar på hemmet som drivs av Tiina – som inte längre jobbar som polis.
Och loppisbutiken, vars intäkter går till hemmet i Estland, håller de öppen när de orkar. Förutom att göra loppisfynd kan man även få sig en kopp kaffe och Bosses hembakade morotskaka. Mirjam berättar att de får mycket beröm för arbetet de gör med IFD men säger att det som betytt allra mest är att de förverkligat Tamaras dröm.
– Även om jag inte är troende så tror jag att änglarna klappar händerna. Jag sover gott om nätterna och kan känna “Vad bra vi är!”
