Precis som så många andra levde Petra Sandgren ett intensivt liv. Hon trivdes med att ha många järn i elden, men samtidigt hade hon ständigt andan i halsen.
– Jag kunde sätta min dotter i barnstolen på cykeln och när jag kom fram till dagis såg jag att jag inte spänt fast henne, eftersom jag var så stressad. Tänk om hon hade ramlat av och blivit överkörd av en bil, säger hon, när vi träffas i hennes lilla ombonade lägenhet på Lidingö utanför Stockholm.
Petras dotter Saga, nu 7 år, springer omkring som ett litet yrväder med håret flygande bakom sig.
– Många säger att hon är en kopia av mig när jag var liten, ler Petra kärleksfullt.
Petra vill berätta om hur stressen höll på att kosta henne livet. Och vad hon har lärt sig på vägen tillbaka. Den 11 juni, 2008, var dagen då hennes liv förändrades för evigt.
– Det började som en helt vanlig dag, jag lämnade min dotter på dagis och cyklade sedan till jobbet. Det kunde ha blivit den sista gången jag såg min dotter, säger hon.
Genomdränkt av blod
Petra var ny på sin tjänst som Creative Director på ett modeföretag. Den här dagen var det konferens. Hon ville visa sig från sin bästa sida och kände sig lite nervös. Det blev en intensiv dag, men allt gick bra. Trött städade hon undan efter konferensen. Några stora vaser skulle upp på övervåningen, och det var nu det hände.
– Jag sprang upp med vaserna, säger hon och skrattar nästan till. Det gör man ju bara inte, hur bråttom man än har så springer man inte med en halvmeter höga vaser fulla med godis, uppför en trappa.
Det som inte får hända hände. Petra snavade, vaserna gick i bitar och en av de stora skärvorna skar upp hennes halspulsåder.
– Jag var genomdränkt av blod på ett ögonblick. Det var overkligt, som att vara med i en film, minns hon.
En äldre kollega som fanns i närheten tog hand om Petra, höll henne i sitt knä, tröstade och försökte hålla henne lugn.
– Han sa att ambulansen snart skulle komma, att de skulle sy ihop såret på sjukhuset och att jag snart skulle vara tillbaka på jobbet och inte behövde vara orolig.
En annan kollega stoppade i sin hand i jacket och höll ihop halspulsådern tills ambulansen kom och sjukvårdspersonalen kunde ta över. Först i ambulansen gav Petra upp, hon orkade inte längre kämpa för sitt liv.
Förstod ingenting
När hon vaknade upp låg hon i en sjukhussäng. Personalen drog i hennes armar, tår och ben och frågade om hon kände något.
– Jag kunde inte förstå varför de drog i mig. Jag förstod ingenting, berättar Petra, som under operationen hade drabbats av en stroke, som hade gjort henne förlamad.
– Jag låg där utan att kunna rör mig, av den simpla anledningen att jag hade låtit stressen ta över mitt liv, konstaterar hon.
När Petra vaknade upp på sjukhuset kunde hon inte röra sig. Då förstod hon hur allvarligt det var.
En stund efter att hon vaknat upp kom hennes sambo Anders in i rummet. Han berättade att Petra inte kunde få träffa sin dotter Saga på ett tag.
– Jag fick veta att jag var alldeles uppsvullen och att de hade rakat av mig håret. Först då förstod jag att jag hade råkat ut för något riktigt allvarligt.
När Petra fick se sig själv i spegeln, efter några dagar, hängde den vänstra sidan av ansiktet, halva ansiktet var förlamat.
– Men jag brydde mig helt ärligt inte särskilt mycket, utan tänkte att bara jag kommer att kunna gå igen, så kan jag gärna se ut så här. Det värsta var att min lilla dotter Saga tyckte att jag såg så konstig ut, och sa att mamma hade “kippet sig kort”.
Petra fick ligga kvar på sjukhuset, hon hade dödsångest, kunde inte röra sig, kunde inte gå på toaletten själv.
– Jag grät i sex månader, men jag behövde få sörja och jag tillät mig att vara så deprimerad jag bara kunde. Saga, min lilla tjej, var ju bara 1,5 år. Allt jag kunde tänka på var hur jag skulle kunna ta hand om min dotter och vara en bra mamma för henne.
Men med tiden började Petra långsamt bli bättre. Med hjälp av sjukgymnastik kunde hon börja gå med stöd och hon var inte längre lika trött. Hon fick komma hem till familjen och ett nytt liv tog vid.
– Det var en jobbig tid. Saga tog inte emot mig med öppna armar. Det tog ett tag att vinna tillbaka hennes tillit. Jag hade ju försvunnit ifrån henne och hon var besviken på mig.
Före olyckan hade Petra och hennes sambo Anders haft det tufft tillsammans och varit på väg att separera. Nu valde Petra, trots sin situation, att lämna sin sambo.
– Jag var tvungen att göra det för att finna kraft och kunna gå vidare i min nya vardag.
Lugnare liv
Nu har Petra Saga varannan vecka. Hon blir sakta bättre, men kan fortfarande inte gå utan stöd och är delvis förlamad i sin vänstra sida. För att klara sig behöver hon en assistent 24 timmar om dygnet. Men ju längre tiden går desto mer tillfreds känner sig Petra med sitt nya lugnare liv. Hon kan se vardagens ljusglimtar, vara närvarande med sin dotter och funderar över hur hon levde sitt liv före olyckan.
– Det är svårt att undvika stress, men man kan faktiskt göra ett val genom att fråga sig själv, vill jag stressa idag eller vill jag vara organiserad, lugn och harmonisk. Små förändringar kan betyda så mycket. Klok av sina erfarenheter prioriterar Petra nu på ett helt annat sätt än tidigare.
– Nu kommer Saga hela tiden i första hand. Dessutom tar jag en dag i taget. Det som händer, det händer. Det finns så mycket att leva för, och så har jag aldrig någonsin känt förut. Jag har vunnit något som jag inte tidigare har haft, och inte heller skulle vilja vara utan.
Petras bästa tips
för att stressa ner
1. Försök att släppa taget lite varje dag, och se vad som händer när du bara följer med livet.
2. Undvik att döma och värdera dig själv och andra.
3. Lyssna istället för att prata.
