Jag förstår inte att de valde mig – en kort, skallig gubbe över 50!

Det blir mycket Kalle Moraeus till jul. I november åker han ut på julturné och i december tar han över som programledare för Så ska det låta.

 

Jag uppfyller ju inte ett enda av de kriterier som borde krävas för att få bli programledare för ett av landets största och mest anrika underhållningsprogram.

 Kalle Moraeus är förstås jättesmickrad och ser det som en stor ära, men han har sällan blivit så överraskad som när han fick frågan.

– På en förvåningsskala mellan 1-10 så hamnade jag nog på 10,3. Ärligt talat förstår jag inte varför de valde mig, en 160 centimeter kort gubbe som både hunnit fylla 50 och knappt har något hår kvar på skallen!

 Kalle verkar fortfarande inte riktigt förstå att han faktiskt tagit över stafettpinnen efter Peter-legendarena Harryson och Settman som programledare för Så ska det låta. Ett av Sveriges mest populära underhållningsprogram, som nu går in på sin 19:e säsong med bland annat det 200:e programmet sedan premiären i januari 1997.

– När jag fick frågan i somras var det bara några veckor kvar tills jag skulle fylla 50. Och med tanke på alla mina mer eller mindre tokiga kompisar, så jag hade jag vid den tiden garden uppe mot diverse försök att lura mig på ett eller annat sätt. Jag var därför helt övertygad om att jag var utsatt för ett lurendrejeriförsök och därför väldigt mycket på defensiven när jag fick det där telefonsamtalet. Det tog flera minuter innan jag insåg att det faktiskt var en av cheferna på SVT som ringde och frågade om jag ville ta över efter Peter Settman!

 Kalle har själv tävlat hela sex gånger i programmet, med både Harryson och Settman som programledare, och han är full av beundran inför båda.

– Fast de är ju väldigt olika. Settman är ett geni som programledare, en rolig clown med enorm skärpa och blixtsnabb i repliken. Harryson har ju en pondus som jag gillar och tycker är väldigt rolig. Kanske är jag mer lik honom eftersom vi nog båda har en tendens att bli lite akademiskt stränga. Men jag är ju musiker och musikant i första hand och hoppas det ska märkas i mitt sätt att leda programmet. Jag måste helt enkelt bara vara mig själv och inte snegla mot hur andra gör eller har gjort. Det har ju gått bra i Moraeus med mera så jag är egentligen inte så nervös eller orolig…

 

Jag förstår inte att de valde mig – en kort, skallig gubbe över 50!

Senast Kalle deltog som tävlande i Så kan det låta var dagen före julafton förra året med Malena Ernman och Angelica Alm i laget.

 

Andra stjärnor

Tidigare under hösten såg vi Moraeus med mera i SVT1 och nu alltså tolv söndagar i samma kanal med Så ska det låta. Onekligen mycket Kalle Moraeus i rutan.

– Visst har jag tänkt tanken att det kan bli lite för mycket av det goda, men det är viktigt att komma ihåg att det inte är jag utan de tävlande artisterna som är stjärnorna i programmet och dem som ljuset ska riktas mot!

 Att lille Karl Anders skulle bli musikant och spelman var det aldrig någon tvekan om. Han växte upp i en familj där musiken var en självklar del av livet. Pappa Erik var riksspelman och den store traditionsbäraren av folkmusik hemma i Orsa. Han var också ledare för Orsa Spelmanslag, där Kalles två äldre bröder Perra och Olle spelade. Farfar spelade också fiol och farmor Anna har det skrivits avhandlingar om.

– När jag var fyra år tyckte mina bröder att det var dags för mig att börja spela ett instrument. De satte en fyrsträngad mandolin i händerna på mig – och från det ögonblicket var jag fast! Musiken gjorde att jag så småningom hittade mitt självförtroende igen, det som jag på grund av min dyslexi tappade bort i skolan.

 Det finns många sorters dyslexi och Kalle har haft turen att hans är behandlingsbar. Idag märker han inte så mycket av sitt handikapp, även om ord som “människor” och “version” fortfarande är nästan omöjliga för honom att stava.

 En annan sak som påverkade Kalles uppväxt var när hans mamma drabbades av en hjärnblödning när hon var bara 50 år. Två år senare avled hon.

– Det satte naturligtvis märken i mig, men ska jag vara ärlig så minns jag idag inte så mycket från den tiden. Min mormor klev in i mammarollen och när jag tittar tillbaka på min barndom så ser jag den som nästan enbart lycklig och positiv. Men visst fick jag tidigt en dramatisk insikt i hur skört livet är och hur snabbt det kan förändras. Vi har överhuvudtaget råkat ut för alldeles för många tidiga dödsfall i vår släkt. Pappa gick bort i leukemi när han var 69 år, farfar blev drygt 50 och två farbröder bara drygt 40. Mina gener på pappas sida är alltså inte de bästa.

– Därför motionerar jag så mycket jag orkar och hinner och försöker hålla min kropp i så bra trim som möjligt.

 

 

Jag förstår inte att de valde mig – en kort, skallig gubbe över 50!Stark motionär

Vad de flesta inte tror när de ser Kalle, är att han är ett motionsfenomen. Förra vintern blev det 60 mil i skidspåret och han siktar på att öka till 100 den här vintern. Den nya passionen är cykling. Med racercykel, cykelbyxor, cykeltröja, cykelglasögon, cykelhjälm – och cykelskor som klickas fast i pedalerna!

– Jag ser säkert inte klok ut när jag kommer susande, men det är fantastiskt roligt och har bättrat på min kondis ytterligare.

 Kalle går på kontinuerliga hälsokontroller och hans värden är alltid perfekta. Med en maxpuls på 186 och en vilopuls på 46 kan han mäta sig med många unga elitidrottare och både blodtryck, blodvärden och insulinvärden är perfekta.

– Nyligen scannade jag min kropp för att jämföra procenten muskler mot fett och det visade sig att jag har jämförelsevis mycket muskler. Visst behöver jag gå ner drygt tio kilo, men vi människor har olika genetiska förutsättningar och jag tycker det är så orättvis att vissa kan äta hur mycket som helst utan att det märks på dem. Medan vissa andra, som är lika glada i mat, knappt kan titta på ett danskt smörrebröd utan att gå upp i vikt…

 Kalle citerar gärna Peter Harryson som en gång sa: “Är det något man ska undvika i Sverige så är det att vara en överviktig, medelålders, framgångsrik och lycklig man!”

 Idag är Kalle alla de sakerna. Inte minst mer framgångsrik än någonsin, något som var svårt för honom att tänka sig för bara fem år sedan.

– Jag började närma mig de 50, fick sparken från mitt skivbolag och det började komma färre och färre förfrågningar om spelningar.

– Men så förändrades allt 2010 då vi i Orsa Spelmän deltog i Melodifestivalen. Låten Underbart blev en stor hit, jag fick nytt skivkontrakt och som grädde på moset vann Team Moraeus Körslaget i TV4. Plötsligt var jag hetare än någonsin och jag fattade egentligen ingenting.

 De tre senaste åren har också hans tv-program Moraeus med mera blivit en stor tittarsuccé.

– Det var naturligtvis en dröm som gick i uppfyllelse med ett eget musikprogram i ett tält hemma i Orsa, säger han. Men framgångarna för programmet har också gjort att jag tvingats lära mig att tacka nej till en massa mer eller mindre attraktiva erbjudanden. Visst finns det stora pengar att göra, men jag varken kan eller vill tänka i de banorna. Jag kan inte spela musik enbart för pengarna utan för att det är något som jag vill syssla med resten av mitt liv!

– Min gamla musiklärare slog in i mig att man inte kan känna yrkesstolthet om man inte vet vad man kan – och framförallt vad man inte kan. Att aldrig gå i den fällan att tacka ja till saker man inte behärskar. Om man däremot bara gör sådant men garanterat behärskar, så klarar men sig på det hela livet. Kloka ord som jag ofta tänker på och har som en slags ledstjärna.

 

Vinn biljetter

Se årets julkonsert med Kalle Moraeus och Sanna Nielsen.

 

 

Kalle Moraeus

ÅLDER: 50 år.

YRKE: Musiker och programledare.

BOR: Hus i Orsa.

FAMILJ: Ja.

BÄSTA EGENSKAP: Tålmodig, diplomatisk.

SÄMSTA EGENSKAP: Lite trumpen och sur ibland.

FAVORITARTIST: Lady Gaga.

DRÖMMER OM: Att en gång i livet få spela med Sting.

BÄSTA JULKLAPPSMINNE: De första plastskidorna som 10-åring.

AKTUELL: Ny programledare i Så ska det låta med start 12 december samt julturné med Sanna Nielsen med premiär 22 november.