Första alstret hette Enok 75 och kostade exakt så mycket. En och sjuttiofem, alltså. Tillverkad hemma i pojkrummet. Stencilerad och distribuerad av upphovsmannen själv hemma på gatan i Växjö.
I dag är helt andra siffor som gäller för ambulansförarens pojke som en dag hittade på en hundraåring på rymmen från ålderdomshemmet. Jonas Jonassons nya bok heter Analfabeten som kunde räkna – och det kan i sanning behövas när pengarna numera rullar in från hela världen. Sex miljoner sålda exemplar av en debutroman är en sanslös siffra. Och kraven på uppföljaren borde kännas förlamande.
Skrivkramp?
– Nej, första boken var på sätt och vis värre. Lite som att skriva rakt in i ett svart hål. Då visste jag ju inte om jag skulle sälja ett enda exemplar. På bokmässan 2009 fick jag signera 20 böcker, varav sju till släkten. Fast lite stressad blev jag när kommunikationen gick fel och hela branschen trodde nya boken skulle vara färdig redan förra hösten. Jag hade bara hunnit halvvägs. Nere i Italien satt 25 bokhandlare och väntade. Reklamkampanjen var redan klar. Glädjen förbyttes i en kamp mot klockan.
Och just stress är vad Jonas Jonasson inte ska utsättas för. År 2000 var han mediedirektören som gick in i väggen med en smäll och flydde ut på landet.
– Jag trodde jag var storstadsbo, men upptäckte till min förvåning att jag alltid måste ha burit en bondtölp närmast hjärtat.
Som terapi började han skriva en bok. I hundraåringen Allan Karlsson fann han den sorglöse själ han själv innerst inne ville vara.
– Och hade varit som ung. För mitt första banklån köpte jag en bil som jag sålde med förlust två veckor senare för att kunna åka till Filippinerna. Min pappa var likadan. Fick han en hundralapp över kunde han sätta sig på tåget till Stockholm och beställa in en räkmacka – och väl uppe på Stockholms central inse att han var pank igen.
Fast främsta förebilden var nog ändå morfar Anders:
– En dagsverkare på Huseby bruk som aldrig bekymrade sig om något. Soporna tyckte han man kunde gräva ner i trägården. Blev han hungrig gick han ut i trädgården och nackade en höna.
Fast det där sistnämnda säger inte Jonas Jonasson högt. Utanför det stolta stenhuset på Gotland – köpt kontant tack vare en viss hundraåring – virvlar yra fjäderfän förbi i gräset.
– De är luriga, hönsen. Först plägar de gå under jorden, så jag tror räven har tagit dem. Två veckor senare knallar de plötsligt ut ur en syrenbuske med elva kycklingar på släp.
Kemal Atatürk blev dock Mickels offer. Så också Babben Larsson, Imre Nagy och Marianne Rundström, döpt efter Jonas Jonassons forna tv-kollega. Det är egentligen bara Nyamko Sabuni som återstår av de mera namnkunniga hönsen. Och katten Molotov, som äter så mycket att husse misstänker att han av misstag köpte en häst
Ty namn är viktiga för författaren Jonasson. Hundraåringen Allan skulle från början ha hetat Harry, “som kändes mera okomplicerat på något vis”. Själv hette han Per-Ola, tills han flyttade till Schweiz ett tag och insåg att det kunde betyda “pratkvarn”.
En ordens man, utan tvekan. Men när sexårige sonen skjutsats till förskolan på morgonen, går Jonas Jonasson i höst mest omkring i storstövlar och rotar i trädgården. Rensar poolen. Klipper gräset. Matar hönsen. Rotar fram igelkottar som självdött bakom frysen och spridit en mystisk stank.
Hösten 2009, samtidigt som Jonas Jonassons debutbok kom ut, var en katastrof på det personliga planet. – Samtidigt började min debutroman krypa uppåt i försäljningssiffrorna. Det var en rätt absurd tid.
Inget skrivande?
– Inte just nu. I min laptop har jag en mapp som heter “Boken 2016”, men det är varken ett hot eller ett löfte. Först ska jag unna mig den första semestern på många år.
Nya boken Analfabeten som kunde räkna skrev han dock som en god lutheran. Mellan nio och tre. I skrivarlyan på tomten, som i själva verket är en gammal chokladfabrik.
– Fast ibland åkte jag in till Visby och satte mig på biblioteket eller på ett café, bara för att få se lite andra väggar. Det gör inget om det bullrar lite runt mig.
Även den här gången har Jonas Jonasson skapat en älskvärd, streetsmart hjälte som av en slump hamnar rakt i världshändelsernas centrum. Nu heter hon Nombeko Mayeki och är en föräldralös, svart, sydafrikansk flicka som på kringelikrokar hamnar i Gnesta. Och precis som Allan får en atombomb på halsen. En inofficiell sådan.
– Det är historiska fakta att Sydafrika gjorde sex bomber innan kärnvapenprogrammet skrotades. Men kanske var det sju? Och kanske hamnade en av dem i Gnesta, vem vet?
Vet du?
– Mina källor är grundlagsskyddade, haha. Och i sådana fall har jag bytt namn på gatan. Men att vår nuvarande kung och statsminister Reinfeldt omsider dyker upp i handlingen har jag ljugit ihop. Jag hoppas de tycker beskrivningen är kärleksfull. En av titlarna jag funderade på ett tag var faktiskt: “Kungar nackar inte höns”.
Ur filmen Hundraåringen som försvann ut genom fönstret och försvann.
Du tycks nästan gilla bomber lika mycket som höns?
– Nja, det är nog snarare folkskolläraren i mig som tycker vi borde lära bättre av historien. Atombomben är ju ett enastående exempel på mänsklig dumhet. Samma sak med apartheidpolitiken, som jag nu fick tillfälle att ta tag i. Jag har en gudson utanför Kapstaden. Känner mycket för Sydafrikas dramatiska historia och kanske lika dramatiska framtid. Att hävda att människor är olika mycket värda för att de ser olika ut, är ju så enastående korkat.
Han rättar till snusen med tungan. Vilar skrivarmarna på den knarrande järngrinden. Drar in doften av kärleksört i lungorna. Plirar mot solen som balanserar på lagårdstaket och studsar i salsfönstret. Säger något om att han hoppas ingen hundraåring kommer på tanken att kliva ut ur det fönstret, eftersom stenfoten är så hög att stackaren säkert skulle bryta lårbenshalsen.
För Jonas Jonassons hjärna liknar ingen annan. Att fråga honom var han får allt ifrån är lika dumt som att fråga Hasse Alfredson var han fann inspiration till sina Lindemän. (“Jag importerar dem från en firma i Düsseldorf.”) Intressant är att Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann skrevs som terapi och släpptes i kaos, mitt i en uppslitande vårdnadstvist. – Hösten 2009 var allt katastrof på det personliga planet. Samtidigt började min debutroman krypa uppför försäljningslistorna. Det var en rätt absurd tid.
Fick du ingen hjälp av den sorglöse Allan?
– Jo, han satt nog där på axeln och försökte lugna mig. Det gör han fortfarande för resten. När taxin till Arlanda sitter fast i bilkön, kan han säga att det är meningslöst att bli nervös över att kanske missa flyget. Eftersom jag ändå inte kan påverka det ett skvatt.
Och i jul blir Allan filmhjälte?
– Ja, och även där försöker jag att inte bry mig mer än nödvändigt, Felix Herngren har varit jätteduktig på att hålla mig uppdaterad under resans gång. Men det har aldrig varit något krav från min sida. Fast det var kul att åka ner på blixtvisit till Budapest och göra “en Hitchcock”. Jag spelar en general som står bakom Gorbatjov.
Varför blev boken en sådan världssuccé?
– Språket, intrigen och de historiska skeendena. Och så vår dröm, förstås, att en dag göra som Allan och bara skita i städningen, tvätten och skjutsandet till hockeyträningen. I 396 sidor får vi vara ute i friska luften. Sedan kliver vi tillbaka in genom fönstret och finner att verkligheten inte är så tokig den heller.
Bästa betyget gav en mamma som såg sina tonårssöner lägga Playstation åt sidan, när hon började läsa högt ur boken. Eller mannen som på skoj krävde ersättning för trasigt möblemang, “eftersom din bok fick mig att skratta sönder sängen”.
– Lite kul var det också med den danske kritikern som nämnde de verkliga världshändelser som Allan medverkat till, “bland annat nedbränningen av Vladivostok”. Det är inte dåligt att kunna beskriva något som aldrig har hänt, så till och med en kritiker tror det.
Vad gör du med alla miljoner du tjänar?
– Jag köpte nyss, utan någon som helst ångest, en Volvotraktor från 1969. Nu går jag och längtar efter första snön, så jag får börja plöja.
Personligt
Namn: Jonas Jonasson (men egentligen döpt till Per-Ola).
Född: 6 juli 1961 i Växjö.
Familj: Sexårig son.
Bor: I stort stenhus på Gotland.
Bakgrund: Journalist på Smålandsposten och Expressen, grundare av mediaföretaget OTW.
Läser: Brobyggartriologin av Jan Guillou.
Lyssnar: På Filip och Fredriks podcast. “Jag och musik är däremot inte kompatibla.”
Ser: Östers IF spela fotboll.
Aktuell: Med romanen Analfabeten som kunde räkna (Piratförlaget). Biopremiär i jul för Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.
