Framme vid Nordsjön efter en över 100 mil lång cykeltur genom Tyskland! Humöret är på topp, liksom kondition och spänst. Bättre affischnamn fär cykelsporten än Birgitta, 62, är svårt att hitta.
Äh, i år tar jag cykeln…
Tanken dök upp i Birgitta Djusberg Schwarz huvud när hon i våras började planera för den årliga resa som hon i årtionden förtagits med bil.
Ett klokt beslut, det där med cykeln. För konditionen, för den friska luften, för miljön. Det är bara det att det handlade om 162 mil…
Det är nämligen precis så långt det är mellan Karlsruhe, med 300 000 invånare, i södra Tyskland och den svenska dalaidyllen Klockarnäs, där det bor omkring 60.
– Jo, det är ju en bit, medger Birgitta. Jag startade den 22 augusti hemma i Karlsruhe och kom fram till Dalarna den 10 september. Det blev oftast tio mil om dagen, men jag hade också några “latdagar” när jag nöjde mig med 6–7 mil. Min cykel är en 24-växlars schweizisk Cresta, som fungerade perfekt.
Och makterna är uppenbarligen med den som inte räds en utmaning. När Birgitta hoppade av cykeln efter rekordturen kunde hon konstatera att hon varken hade ont i baken eller behövt laga en enda punktering.
Bilar, bilar, bilar – och så en glad cyklist vid namn Birgitta Djusberg på en liten kanalfärja i Tyskland.
Mötte kärleken
Birgittas har gjort en spännande resa även i en annan bemärkelse än den nyligen avklarade rekordturen.
Hon är Hoforsflickan som ville se världen och som ung åkte hon för nästan 40 år sedan till Österrike för att arbeta som biomedicinsk analytiker, det yrke hon utbildat sig till.
Just när hon var på väg hem 1975 mötte hon Wilfried, spänstig, tysk banktjänsteman. Man blir inte särskilt förvånad när hon berättar att kärleken uppstod i en skidpist…
Den ledde till att Birgitta ett år senare flyttade till Wilfrieds hemland. Paret gifte sig och slog sig ner i Karlsruhe i norra Schwarzwald. Där föddes döttrarna Kristin och Karen, idag 32 och 28 år gamla och ekonomer till yrket.
Birgitta har alltid hållit en nära kontakt med sitt gamla hemland.
– Familjen har åkt hit varje sommar och mina döttrar talar svenska, precis som min man. Jag har sedan några år ett hus i Klockarnäs i Dalarna, på andra sidan länsgränsen från Gävleborg. Nu har jag ett “hemma” i Sverige också och det betyder mycket för mig!
Naturskönt vid floden Lahn som är en biflod till Rhen och bland annat flyter genom staden Marburg.
Tysklands floder
Det har genom åren blivit otaliga bilresor på Autobahn genom Tyskland, men när Birgitta i år skulle åka iväg ensam till systern Monika föddes tanken på en cykeltur längs med Tysklands floder.
– Jag började längs Rhen, sen vidare utmed floderna Main, Nidda, Lahn, Eder, Twiste, Diemel, Weser och sist Östersjökanalen. Om det var jobbigt? Nej, det var en ren fröjd att cykla!
– Tyskland har otroligt fina cykelleder och jag hade stor tur med vädret. Och överallt mötte jag bara trevliga, vänliga människor. Både bland andra cyklister och när jag övernattade i små byar längs vägen. Trots att jag bott i Tyskland under så många år var det mycket som var nytt för mig.
Framme i Klockarnäs, efter en cykeltur på 162 mil! Och där stod storasyster Monica med välkomstskylt, ballonger, skumpa och tårta!
Den 5 september ankom så färjan som tagit Birgitta från Kiel i Tyskland till Göteborg och Birgitta kunde cykla iland. Hon hade nu en tur på närmare 50 mil framför sig.
– Det var lite jobbigare. Tyskland är ganska fritt från backar, men här fanns det desto fler. Och när jag nu var i Sverige, då ville jag bara hem till Dalarna.
– Och när jag kom till Envikens gamla kyrka och såg en skylt med texten Välkommen – nu är du snart framme, då blev jag väldigt rörd.
Det var systern Monica som hade ordnat skylten – sådant fixar förstås en storasyster – och när Birgitta cyklade in i Klockarnäs stod syrran där i egen hög person. Med ny skylt som meddelade att nu var Birgitta framme och med tårta ballonger och bubbel i glasen.
– En fantastisk känsla, säger Birgitta som kunde se fram emot en fyra veckor lång vistelse i Sverige.
Hon och syster Monica har dock inte legat på latsidan. De delar intresset för träning och har alltid en ny utmaning på gång. Nyligen sprang de Lidingö tjejlopp, en av fyra i utmaningar i En svensk tjejklassiker.
– År 2015 tänker jag pensionera mig. Då kommer jag och min man, som redan gått i pension, att kunna tillbringa längre perioder i Sverige. Det ser vi fram emot!
