Sveriges första damfotbollsmatch spelades 1918 i Aspudden utanför Stockholm och utannonserades som en kamp mellan “tjocka tanter och smärta flickor”.
Pia Sundhage vet inte om hon ska skratta eller gråta.
Hon väljer skrattet. Hon gör oftast det.
– Ja, herregud vilka tider! Lite bättre har det tydligen blivit med åren.
Jo, det har väl det. Men det tog tid. Sveriges landslagscoach är bara 53 år, men växte själv upp i ett Sverige där en flicka på fotbollsplanen var lika sällsynt som en vit älg.
– När jag var 7 år var det en tränare som förbarmade sig: “Vill du spela i knattelaget!?” Jag tror jag aldrig har blivit så glad i hela mitt liv “Fast då får vi kalla dig för Pelle, okej?”
Hon skulle ha kunnat bli mobbad, säger hon. Men västgötska Marbäck med sina 400 invånare var en tolerant avkrok. Att en tjej hängde med Johnny, Peter och de andra var ingen större grej. Dessutom lärde sig lilla Pia tidigt att försvara sig.
– Vi var sex syskon, då gällde det att ta för sig. Jag och lillebror Joakim slogs jämt. Jag retade honom ofantligt mycket, den stackaren. Fast egentligen var vi nog rätt snälla barn. Solidaritet var ett viktigt ord kring köksbordet. Är man så många i en familj måste man också visa varandra hänsyn. När vi lekte som barn var det först 20 minuter tåg för det ville Joakim, därefter 20 minuter hästar för det ville lillsyrran, och sedan 20 minuter fotboll för det ville jag. Det intressanta är att brorsan idag kör tåg och syrran har en ridskola.
Varför blev det just fotboll för dig?
– En ren tillfällighet, tror jag. Någon slängde fram en boll och jag sparkade instinktivt till den. Istället för att bara “hysta” som de andra tjejerna. Allting var mycket okomplicerat. Jag såg mig aldrig som udda. Mamma köpte mina första bollskor. Bollen var också hennes idé. Där var hon smart. Jag skulle byta skola och när jag kom där med en riktig läderkula under armen ville alla vara med mig.
Var hon aldrig orolig för att du var så grabbig?
– Nej, det är kanske lätt att sätta mamma och pappa på piedestal så här långt efteråt, men jag kan inte tänka mig bättre föräldrar. De sa aldrig till oss att göra si eller så, så länge man var hel och ren. Jag kände aldrig att jag var fel på något sätt. Jag fick vara den jag var. Det var därför jag blev den jag blev.
Pappa var den trygge busschauffören. Mamma skötte hemmet – men var samtidigt före sin tid på många sätt. Om folk kom fram på gatan och ville hälsa på “den lille pojken”, sa hon inget för att rätta dem. Sista gången Pia Sundhage bar klänning var på sitt 5-årskalas.
– Förutom några galor numera, men då känner jag mig helt utklädd.
Tonårstiden brukar ställa till det när det gäller självkänsla och kroppssyn. För dig också?
– Inte för mig. Jag brukar säga att jag klättrade i träd som 15-åring. Min pappa var klok. Han sa: “Den som röker orkar inte springa på fotbollsplanen.” Det avgjorde saken. Samma sak med att skaffa moped: “Då tappar man konditionen.” Dessutom gjorde jag själv kopplingen att sprit inte var bra om man skulle syssla med idrott.
Aldrig mobbad?
– Nej, vilket jag förstås lätt kunde ha blivit. Kanske fick jag en och annan kommentar, men dels har jag en fantastisk förmåga att glömma, dels sa min syster tidigt att “vara tonåring är inte lätt, men vem har sagt att livet ska vara lätt?” Det gav mig en viss trygghet, tror jag.
Aldrig kär?
– Nej, jag spelade fotboll.
Ditt rekord på foten?
– 6 673, tror jag. En dag när en match regnade bort. Jag gick runt hela planen och jonglerade. Jag funderar på att försöka slå det en vacker dag.
När tjänade du dina första pengar som spelare?
– Aldrig, höll jag på att säga. Men jag fick faktiskt bilersättning när jag skulle pendla till Växjö och spela för Öster. Plus fyra vinterdäck.
Och som proffs i Italien fick du låna en moped?
– En rostig en, ha ha. Då tjänade den bäst betalda tjejen 7 000 svenska kronor i månaden. Italien var en kulturkrock. Jag minns att jag var den första som stretchade och alla trodde att jag var skadad. Joggade jag ner efter träningen, fick jag frågan: “Har du ont någonstans?”
Och så är det det här med din politiska färg.
– Ja, det är väl ingen hemlighet att jag är mer röd än grön. Mitt köksbord var min politiska skola.
Som nyblivna OS-guldmedaljörer 2008 inbjöds USA:s landslag till Vita Huset för att skaka hand med George Bush. Det blev ett visst hallå när förbundskapten Pia Sundhage tackade nej. Hon ler lite bistert åt minnet:
– Jag handlade delvis av politiska skäl, det är sant. Ser man vad USA gör står jag långt därifrån. Det gäller Obama också, även om han som retoriker är mycket bättre än Bush. Men jag gjorde det inte främst för att jag ville ha uppmärksamheten. Mera för att jag visste hur trist det skulle bli. Först ta presidenten i hand och sedan sitta där och äta en fin middag. Nej, det är inte min grej.
Vad gjorde du istället?
– For till Örebro rådhus för att gratuleras på ett mer jordnära sätt. Det kändes jättebra. Jag tog cykeln dit. Och jag har sagt nej till kungen också.
Hade amerikanarna problem med din ledarstil?
– Ja, eftersom de ofta ville att jag skulle peka med hela handen. “Nu får du säga till dem!” Men så jobbar inte jag. Det blir lätt mer hot än inspiration. Däremot är jag väldigt konsekvent i min ledarstil.
Som är?
– Att få människor att själva förstå varför de ska göra si eller så. Jag gillar spelare som ifrågasätter och kommenterar. Jag har mycket svårare med folk som bara säger ja och amen. Hur vet jag då om budskapet har gått in? Annars handlar mycket om laget, att vi ska göra varandra bra. “Spela på den andres bästa fot”, som jag brukar säga. Största fascinationen med fotbollen är att ingå i en grupp och se vad den kan utföra. Jag skulle aldrig ha blivit lika bra i en individuell sport. Inte känt på samma sätt i alla fall.
Har du någonsin haft ett vanligt jobb?
– Jag är utbildad gymnastiklärare. Men jag har också städat bilar på en billackering och jobbat på skattemyndigheten ett halvår. Skulle registrera folk som flyttade, men gjorde ständigt fel. Min hjärna funkade inte alls. Så här efteråt vill jag be alla jag råkade folkbokföra i Angered istället för Tynnered om ursäkt…
Vad är det största missförståndet när det gäller dig?
– Jag skulle tro att det att folk tror att jag är fullkomligt bombad när det gäller fotboll. Att jag inte kan tänka på något annat. I själva verket kan jag sitta i ekan vid sommarstället och inse att nu är klockan sju, nu börjar matchen – och sedan fullkomligt skita i den.
Hur har media behandlat dig genom åren?
– Förr kunde jag raljera om sportjournalister. Att det alltid var samma gamla frågor som “Hur känns det?”. Men jag har nog tänkt om. Ska jag kunna sätta damfotboll på kartan så måste jag vara glad över att någon skriver om det. En av mina systrar är chefredaktör, hon ger mig lite tips. Som att man kan vara personlig utan att vara privat. Och att man inte måste försvara sig, däremot förklara sig.
Hur kändes det när din homosexualitet hamnade i fokus?
– Även där har attityder förändras. Jag har konsekvent sagt att jag vill bli intervjuad som spelare. Det har varit ett tydligt val. Jag har aldrig känt något behov att kliva fram, som Eva Dahlgren eller Jonas Gardell, och slåss för att jag är homosexuell, bisexuell eller vad det nu är.
Du är inte säker?
– Jag vet ju inte vem jag kan träffa i morgon.
Kan du sörja att du aldrig fick egna barn?
– Nej, eftersom det var ett tydligt val jag gjorde. Mitt bästa val dessutom. Jag är alldeles för egoistisk för att anpassa mig till ett familjeliv. Jag måste få gå mina egna vägar. Däremot älskar jag att träffa mina syskons ungar. Jag är både moster och faster.
Gråter du ofta?
– Nej, men efter min sista landskamp som spelare fick jag panik. Jag var 36 år, kroppen sa ifrån, min fot var opererad och jag insåg att jag var gammal och min karriär över. Jag grät ohejdat. Tills någon i omklädningsrummet sa: “Men tänk så mycket du har gjort för damfotbollen!” Det lät så… skojigt. Jag är sådan, jag kan bli besviken, ledsen – och arg en gång om året – men inte sitta länge och pipa och gnälla.
Vad är livets mening?
– Jag tänker på Monty Python, ha ha. Deras film “Meningen med livet”. Att livet är upp och ner. Fast mest skojigt.
Hur går det i EM?
– Bra. För om man tror att det ska gå bra, tänker de tankarna och gör bra saker, så brukar det också bli så. Jag är inte typen som säger: “Nu tar vi EM-guld!” “Te vecke nötta?” som pappa skulle sagt. Nej, jag säger hellre som Karin Boye. “Det är vägen som är mödan värd.”
Vad ska du göra när EM är över?
– Tillbringa så mycket ledig tid jag kan i sommarhuset. Sitta där i ekan och strunta i att tänka på fotboll. Ta ett tag med hammaren, kanske.
Personligt
NAMN: Pia Mariane Sundhage.
FAMILJ: Fem syskon och deras barn.
FÖDD: 13 februari 1960 i Ulricehamn.
BOR: Lägenhet i Danderyd och sommarhus norr om Stockholm.
MERITER I URVAL: Som spelare svensk mästare fyra gånger, ett VM-brons, ett EM-guld och två EM-silver. Som tränare för USA två OS-guld och ett VM-silver. Årets svenska idrottskvinna 2008. Årets damtränare vid FIFA-galan 2012.
AKTUELL: Som tränare för svenska damlandslaget som spelar EM på hemmaplan i sommar.
