Alla vill vi sjunga om Maj och Rönnerdahl på midsommar!

Sonen Sven-Bertil påstår att han länge levde i tron att alla pappor skrev låtar som sjöngs på skolavslutningar och midsommarfester.

I själva verket fanns ingen som Evert Taube. Debut redan som sexårig fyrvaktarson på Vinga med egenhändigt diktade visan Det blåser blått, myrerna kryper omkring och sjön är inte farlig. Sista offentliga framträdandet som 85-åring på Gröna Lund, sittande ihopkrympt och böjd bakom Sven-Bertil, men ändå kapabel att kasta en ros, en nyutsprungen skär, till hustrun Astri på första parkett. Däremellan en karriär som omfattade närmare 300 verk, de flesta hörnstenar i den svenska kulturskatten.

“Visst måste den svenska sommaren ha funnits före Evert Taube” skrev Expressens chefredaktör Bo Strömstedt. “Men hur såg den ut?” Ja, hur? För ingen kunde på samma sätt fånga den blågula folksjälens balansgång mellan livslust och melankoli, solgass och slagregn.

Kanske för att Taube själv var just sådan? Ena dagen upp som en sol, skissande ett svindyrt och helt orealistiskt förslag till ett tv-program, där kameran skulle svepa från ett lågsniffande flygplan över ett provencalskt landskap där sonen Sven-Bertil utklädd till medeltida trubadur anförde en gigantisk trupp korsfarare i 1100-talskläder. Nästa i ett bittert samspråk med fränden Vilhelm Moberg: “Du går inte heller på Pelarordens möten?” “Nä, då måste man ha genomgått fyra fylleslag.” “Och för att komma in i Svenska Akademien måste man haft två hjärnblödningar!”

Förste rockstjärnan

Märkligast är kanske hur han i hela sitt liv ringaktade sina visor. Taube ville hyllas som en skicklig romanförfattare, seglare, ryttare och slalomåkare (jo, faktiskt). Däremot kunde han avfärda sina idag klassiska verk med orden: “Jag har skrivit några visor. Ibland har de blivit bra.”

Kanske för att de skrevs med sådan lätthet? 18 månader till havs skulle komma att räcka till ett helt livs sjömansvisor. Dessutom var han på många sätt också vår förste rockstjärna, med manér och divalater.

Mitt under en konsert i Borås lade han sig att sova på scengolvet, hoppade upp efter tio minuter och sa: “Ja, ni får ursäkta, men det blev lite sent i natt.” En dag anlände han till den klassiska stockholmskrogen Gyldene

Freden med en påse smutstvätt som överlämnades till hovmästaren: “Astri är i Paris, så ni kan väl ta hand om den här?” Till stamkrogen ringde han också när han behövde frisör eller läkare, ty varför lära sig fler telefonnummer än nödvändigt?

Han var även pionjär när det gällde raider, alltså en kravlista på vad logen skulle innehålla inför konserterna.

Medan sentida popband begärde hamburgare och Jack Daniels, önskade Taube “rumänsk honung och batterier till hörapparaten”.

Återanvändning

Som sann miljövän återanvände han även melodislingor. Redan Flickan i Peru från 1919 var ett elegant plagiat av engelska folkvisan My darling Nelly Grey. Så sent som 1973 – då var Tube 83 år – levererade han en visa à 2 000 kronor till Gröna Lunds 90-årsjubileum med den något märkliga titeln Jubelsång i Liguriens Gröna Lund. Artistchefen Ove Hahn tyckte både text och melodi verkade bekanta. Efter visst detektivarbete lyckas man identifiera verket som Här går stigen – en visa Taube skrev redan 1925. Hahn tog det hela med humor, men förlagschefen Lennart Reuterskiöld morrade: “Om det varit Thore Skogman, hade jag slagit honom på käften!”

Bäst är kanske ändå historien om hur bokförlaget Bonniers beställde en hyllningsvisa till sin högste chefs födelsedagskalas. Taube lyckades utverka ett rejält honorar och en flygbiljett till sitt favoritpensionat La Petite Resérve i Antibes. Men festen närmade sig och ingen visa anlände. Telegrammen smattrade som kulsprutekärvar i den franska idyllen. Till slut – när alla i princip hade gett upp – anlände Taubes verk. Det inleddes med orden: “Här kommer Abbe Bonnier, det snöar på hans hatt.” I övrigt exakt samma text som i hans klassiska visa om Fritiof Andersson…

Sjösala vals

Att Rönnerdahl som skuttar ur sin säng var Evert Taubes alter ego var ingen hemlighet. Diktandet skedde ofta om nätterna, när familjen sov. Just Sjösala vals föddes i en av barnens skrivböcker och fick honom att entusiastisk väcka upp hela huset. I första versionen tittar Lillen fram under täcket och utbrister: “Se så pappa dansar, ja gubben har fått snurr” medan “Kandidaten” morrar i fållbänken: “Nej, nu får ni sluta, det är mer än man tål. Börja sju på morron med dans och med skrål!” Spännande är att det i skrivboken går att följa hur Taube länge filade och förbättrade sina ord. Bland de ratade raderna hör: “Ensam med naturen uti majsolens sken, svävar han omkring som en gud från Aten.” Liksom: “Tack du gode gud för min lantliga idyll, för sommaren som kommer med sol och klorofyll.” Refrängens fyra blommor – gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol – överlevde dock samtliga versioner. Också i verkligheten. Än i dag växer de på Sjösala äng.

Calle Schewens vals

Folk på orten påstår visserligen att Taube jobbade i flera dagar med texten, men i hans egen version skrevs den på en kartongbit en julinatt 1931 på Håtö svansar i norra Roslagen. Där samlades Pelarorden, som var en herrklubb full av begåvningar som Albert Engström, Bruno Liljefors och brännvinskungen Calle Schmidt. Nu skulle unge Taube upptas i det vittra sällskapet. Mitt under lunchen “arresterades” han av en patrull, beordrades att avlägsna sig och inte återkomma förrän han skrivit en dikt tillägnad godsägaren von Scheven (som egentligen stavade så). I instruktionerna ingick att dikten skulle vara “utförd på ett sådant sätt att den liksom andas den stockholmska skärgårdens och Roslagens högsommarluft och småningom allt dunklare julinätter”. Taubes examensprov fick stormande applåder av kamraterna. Men en roslagsgubbe i 80-årsåldern, med hakskägg och stärkkrage, vände sig mot Carl von Scheven och sa med hög röst: “Det där gjorde du bra, Calle!”

Maj på Malö

Evert Taube hävdade i hela sitt liv att han kastade ner de första raderna till visan om Maj, blåögd och brun, på handelsman Flinks immiga butiksfönster vid Malö strömmar. Majs syster Ella Strömberg berättade dock att Taube aldrig vågade ta kontakt, inte ens när visan blivit berömd och folkkär: “Han var för blyg för det. Och Maj tycktes mest lida av uppmärksamheten. När vår bror kom hem med skivan – han hade råkat höra visan i en radioaffär och plötsligt insett att den handlade om hans egen syster – så grät hon. Att bli omsjungen så där utan vidare var en skam tyckte hon. Dessutom var hon ju inte alls blåögd som det stod i visan, utan hade gröna ögon. Maj dog i cancer 1980. Död är också sedan många år handelsman Flink, som egentligen hette Gustav Johansson och var en beläst man, helt i Taubes anda. Sitt smeknamn fick han för att han var den långsammaste handlare Bohuslän sett.

Rosa på bal

En kvinna skrev och tackade för att Evert Taube hade upprättat hennes namn. Hela sitt liv hade hon tyckt sig heta som en ko. Nu förstod hon att Rosa också kunde vara en fager sångmö. Taube hade en gång varit förtjust i en telegrafist i Smögen vid namn Rosa, vilket möjligen kan ha inspirerat till titeln. Hennes intresse för den unge trubaduren lär dock ha svalnat sedan han lånat hennes dragspel. “Du pantar det bara i Oslo!” sade Rosa förtrytsamt. “Nej, då” lovade Evert. Återkommen frågade Rosa efter klaveret. “Det tappade jag i sjön” svarade han. Som ursäkt målade han en tavla till Rosa som ännu vid 1990-talets början fanns kvar hos ett barnbarn på Malmön. Visans Rosa var ingen ko, alltså, men en bonde skrev en gång och tackade för den effekt Taubes låtar hade i hans lagård: “Extra bra mjölkar de till Rönnerdahl och Huldas Karin.”

Fritiof och Carmencita

1914 anlände den unge kanalbyggaren Evert Taube för första gången till Samborombon, som snarast är en flodövergång och en gata förutan by. Han kom i sällskap med sin argentinske vän José Cortajanera, vars familj bodde på en bondgård i trakten. Yngsta dottern hette Cecilia, men kunde lika gärna ha kallats Carmencita, lilla Carmen, eftersom mamman hette just så. Hon var blott 15 år och det är tveksamt om hon ens talade med den 24-årige svensken, än mindre dansade tango. Sådant gjorde man nämligen i huvudsak på bordeller. I Taubes fantasi levde hon dock kvar och tog form på allvar en natt 1937, då han åkte motorbåt mellan Sandhamn och Sjösala “samtidigt som motorn började synkopera tangotakten”. Cecilia/Carmencita skulle till sin stora förvåning få besök av nyfikna svenskar som ville se hur verkligheten överensstämde med dikten. Hon var gift vid det laget och hade fått tolv barn.

Brevet från Lillan

Det smått sensationella dokumentet bevaras i en av de många bruna kartongerna på Taubearkivet i Göteborg och är från Evert till hustrun Astri: “San Remo 18 juli 1937. Jag måste ha ett dikterat brev från Ellinor om vädret, blommor, sjön, vad de gör och hur det är och vad hon vill med mera.” Och så slutklämmen som inte ger minsta utrymme för diskussioner: “Ordna det!” Brevet från Ellinor blev låten Brevet från Lillan och redan samma höst en hit i folkhemmet. När Evert efteråt fick frågan hur han kommit på temat, ljög han friskt: “Det var mycket märkligt. En dag satt jag nere vid Rivieran och så dimper det ner ett brev från min dotter Ellinor som skriver om hur hon har det hemma på Sjösala. Det var en så underlig stämning i det där brevet. Jag kunde helt enkelt inte låta bli att skriva en visa om det.”

Så länge skutan kan gå

“Du bara klagar och gnäller”, utbrast Astri en dag. “Vem har lovat att du alltid ska ha det bra i livet? Varför ska just du skonas när så många andra har det besvärligt?” Det tog skruv. Evert visste att hypokondrin var en av hans svaga punkter. Sven-Bertil fick i princip släpa sin far till Gröna Lunds scen, eftersom han alltid skyllde på diverse sjukdomar och påstod att: “Doktorn har förbjudit mig att lämna sängen”. Visan skrevs 1950 till en film som aldrig blev av och sannolikt skulle ha utspelats i Karibien. I tio år låg låten i malpåse. Sedan gav Taube den till skådespelaren Max Hansen som behövde material till sin nya show på Berns. Så länge skutan kan gå kom alltså att första gången framföras offentligt med dansk brytning, direkt från bladet. Taube lär inför framträdandet ha lugnat sin orolige kollega: “Du ska inte vara nervös, du ska nämligen sjunga en nyskriven visa av mig – och då är succén given!”

Balladen om “Blue Bird” av hull

I Smögen träffade Taube den gamle ostronfiskaren Samuel Frisk, som berättade om den värsta orkanen Smögen skådat: “Det var 1871, jag var ute och bärgade skepp hela natten. En skuta från Hartlepool hade gått på grund. Kvar ombord blev en liten skeppspojke. Honom hade vi glömt.” Det var alltså varken “julafton sjuttiotvå” eller ens en brigg från Hull, utan en skuta vid namn Nymph från Hartlepool. Skeppspojken överlevde dessutom genom att klättra upp i masttåget och ta ett språng i land i samma ögonblick som revet knäckte skrovet. När Taube återberättade historien för sina barn, lade han dessutom till att när de skeppsbrutna karlarna fick snaps, fick pojken en kopp varm mjölk. Att familjen i visan fick heta Stranne var heller inget som Taube bara grep ur luften. Hos fiskarparet Eduard och Adeline i Smögen hyrde han rum från och till 1917-19. Huset ligger kvar än i dag, men har ny adress: Evert Taubes väg 12.