“Jag är fortfarande förälskad i livet”

När Kristian Gidlund i slutet av 2010 började känna sig orkeslös trodde han att det var en konsekvens av hans livsstil. Han antog att det var den hektiska tillvaron som frilansjournalist med många sena timmar framför datorn som slutligen hade tagit ut sin rätt.

Först i mars 2011 kom han, efter övertalning från sin mamma, iväg till en läkare. Utlåtandet som han några dagar senare fick var långt ifrån väntat. I hans mage fanns en handflatestor cancertumör som spridit sig som ett nät i magsäcken och nu var på väg att även invadera mjälten och bukspottkörteln.

– När jag fick veta det rämnade allt. Jag hade inte haft en tanke på att min trötthet kunde bero på cancer, förklarar Kristian.

Några veckor senare startade han bloggen I kroppen min. Vid den tidpunkten var det bara Kristians familj och ytterligare ett tiotal personer som kände till hans cancerdiagnos.

– Jag märkte tidigt att det var väldigt påfrestande att berätta om sjukdomen för människor som stod mig nära. Jag ville hitta ett sätt för dem att kunna ta del av vad som hände i mitt liv utan att vi behövde stå i daglig kontakt med varandra och prata om det. Bloggen blev ett bekvämt sätt att kommunicera på. Det var aldrig min ambition att mina texter skulle spridas utanför min bekantskapskrets.

Trummis

Kanske är Kristians bakgrund som trummis i det framgångsrika Borlängebandet Sugarplum Fairy en av förklaringarna till att bloggens besökarantal snabbt sköt i höjden. Förmodligen har det ännu mer att göra med hans brutalt uppriktiga och välformulerade sätt att skriva om livet med sjukdomen. Till dags dato har hans blogg haft omkring sju miljoner besök – en hissnande siffra.

– Det här är min livsberättelse, och därför har jag bestämt mig för att inte censurera mig själv. Även om det många gånger har varit väldigt jobbigt att skriva om cancern har det samtidigt visat sig vara terapeutiskt för mig. Jag har kunnat lämna många svåra tankar och funderingar bakom mig när jag väl har skrivit om dem.

Efter ett antal slitsamma cellgiftsbehandlingar och en omfattande operation där såväl magsäcken som mjälten avlägsnades såg det i oktober 2011 ut som om cancern var borta. I samma veva avslutade Kristian sin blogg med orden: “Jag hoppas från märgen av mitt väsen att jag aldrig kommer att behöva skriva en fortsättning på just den här berättelsen.”

Hans önskan blev inte bönhörd. I augusti förra åter dök det oväntat upp ett nytt inlägg på bloggen där Kristian berättade att cancern hade kommit tillbaka.

– Det började med att jag i somras fick problem med att svälja. Jag kunde helt enkelt inte äta. Till en början trodde läkarna att det berodde på operationen som jag hade genomgått. När man syr ihop tunntarmen med matstrupen är det inte ovanligt att det blir en ärrbildning som gör det svårt att svälja.

– Först gjorde man en ballongvidgning, och senare opererades det in ett litet rör som skulle hjälpa till att vidga svalget, men det blev bara värre. Vid det laget började jag förstå att det nog var en tumör som tryckte på strupen, och några dagar senare bekräftade läkarna mina farhågor.

Värsta tänkbara

Den här gången var diagnosen den värsta tänkbara.

– När man får ett återfall av den här typen av cancer så snabbt efter en till synes lyckad behandling är det oerhört allvarligt. Dessutom sitter tumörerna så illa till att läkarna bedömer att det inte finns någonting de kan göra. Medicineringen som jag får kan bara bromsa förloppet, inte förhindra det. Det finns ingenting som tyder på att jag kommer att överleva cancern den här gången.

Jag undrar vilka tankar som for igenom Kristians huvud när han mottog beskedet.

– Det kändes som ett enormt nederlag. Jag hade kämpat extremt hårt och offrat så mycket för att bli frisk, och ändå räckte det inte.

Sjukdomens oberäkneliga natur gör att läkarna inte kan ge någon exakt prognos över hur lång tid Kristian har kvar att leva. Men det står klart att det inte handlar om lång tid.

– När jag fick beskedet i augusti hoppades jag att jag skulle få uppleva en jul till. Och då jag fick reda på att förlaget ville ge ut bloggen som bok hoppades jag att jag skulle få hålla den i min hand. När jag tänkte den tanken var jag inte alls säker på att jag skulle hinna göra det, säger Kristian och tittar på boken med hans namn och bild på omslaget som ligger framför oss på bordet.

– Min nuvarande förhoppning är att jag ska få uppleva våren hyfsat stark. Jag ska genomgå nya cellgiftsbehandlingar under maj och juni, men mycket längre än så törs jag inte planera. Jag vet att det kan gå fort utför.

Medan andra 29-åringar pensionssparar och planerar för en lång framtid befinner sig Kristian i den fas som kallas vård i livets slutskede. Samtidigt som många jämnåriga konsumerar prylar för glatta livet rensar han upp bland sina, för att hans anhöriga inte ska få för många praktiska bestyr på sina axlar efter hans död.

Borlängebandet Sugarplum Fairy gav 2008 ut sitt tredje album The Wild one. Från vänster: Carl Norén, David Hebert, Kristian Gidlund, Jonas Karlsson och Victor Norén.

Dagligen brottas han med den svåra frågan om hur han vill spendera den tid som han har kvar.

– Ska jag flytta hem till pojkrummet i Borlänge och tillbringa varenda minut med min familj? Eller ska jag fortsätta att leva det liv som jag hade levt om jag hade varit frisk så länge det går? Just nu tror jag att det sistnämnda alternativet är det bästa för mig, men det är möjligt att det kommer att förändras längre fram.

Kärleksfull familj

Vi träffas på Kristians bokförlag. Vid våra fötter ligger hunden Pysen. En tillgiven krabat som Kristian några veckor tidigare har hämtat från ett hundhem. Han säger att hunden är ett slags substitut för de barn som han hade längtat efter att så småningom få bli pappa till.

– Jag kommer från en kärleksfull familj och känner att jag har fått erfarenheter som jag gärna hade fört vidare. Jag tror att jag hade blivit en bra förälder som förstått vikten av uppmärksamhet, bekräftelse och kärlek. Jag skulle nog ha haft väldigt roligt med mina barn… Men livet blir inte alltid som man har tänkt sig, konstaterar han.

Under behandlingsuppehållet i vintras bilade Kristian och två barndomsvänner under en månad genom delar av USA.

– Det var en dröm som gick i uppfyllelse. Jag är glad över att jag fick göra resan. Jag tror att den kommer att vara någonting fint att se tillbaka på för mina vänner som var med.

Annars drömmer han inte om att göra några storslagna saker. Att vara nära sin familj, tillbringa tid i skogen, cykla och rida hör till det som känns viktigast.

Finns det stunder då du kan glömma bort att du är allvarligt sjuk?

– Jag har ett par sekunder varje morgon precis när jag vaknar då jag inte är medveten om att jag är sjuk, men annars är det svårt att glömma det. När jag mår bra fysiskt har jag en tendens att bli ledsen, eftersom jag påminns om verkligheten. Men jag går inte runt och sörjer mig själv varje vaken minut. Jag måste ju orka med att leva också.

Känns det orättvis att just du har blivit så hårt drabbad?

– Nej, det skulle ju i så fall innebära att jag tycker att någon annan förtjänar det mer, och det gör jag inte. Jag skulle absolut inte benämna mig själv som bitter.

Hur har allt som du har gått igenom till följd av sjukdomen förändrat dig som person?

– Först och främst har jag blivit mycket äldre på kort tid. Jag har också blivit mer närvarande i stunden och bättre på att prioritera. Jag oroade mig mer för petitesser innan jag blev sjuk. Nu har jag inte längre tid att sitta och älta småsaker. Tid är det enda som jag inte har.

Vilka är de viktigaste insikterna som sjukdomstiden har gett dig?

– Att det är viktigt att ägna sitt liv åt någonting som man själv tycker är meningsfullt. Att man ska se till att ha en fungerande relation till de människor som spelar roll i ens liv. Och att man ska vara tydlig med sina känslor.

Kan du trots din situation ibland känna lycka i vardagen?

– Ja, jag har lärt mig att göra det. Jag är fortfarande djupt förälskad i livet. Det kommer jag nog att vara ända fram tills den dagen jag dör.

Känner du rädsla inför att möta döden?

– Dödsögonblicket i sig är jag inte rädd för. Däremot känns det obehagligt att tänka på vad jag kommer att förvandlas till på vägen dit. Jag har ju levt ett aktivt liv och varit en nyfiken person. Att se sig själv försvagas och bli ett vrak, det vill nog ingen människa.

Oroar du dig för det som väntar dina anhöriga efter din död?

– Ja, jag lämnar dem ju med ett trauma att hantera. Jag vill inte att de ska fastna i sorgen, att deras livs största händelse ska vara att jag gick bort. Jag vill att de ska kunna gå vidare och leva ett spännande och vackert liv.

– Vid några tillfällen har jag försökt föreställa mig hur den här situationen känns för mina närstående, men det är så olustigt att jag kvickt skjuter ifrån mig tanken. Jag tror att det många gånger är svårare att stå bredvid än att själv vara den som är drabbad.

Undertiteln på din bok är Resan mot livets slut och alltings början. Tror du på någon form av fortsättning efter döden?

– Jag är långtifrån säker, men jag hoppas att någon sorts själslig resa väntar. Det finns en tröst i illusionen om att det kan hända någonting mer efter döden. Det vore ju snöpligt om allt bara tog slut.

Förklara varför det betyder så mycket för dig att få lämna efter dig en bok.

– Eftersom jag kommer från ett hem där litteratur och berättelser har haft stor plats känns det som en fin symbol att lämna efter sig en bok. Om man lägger ihop alla detaljer i boken tycker jag att den ger en tydlig bild av vem jag är och vem jag till slut kommer att ha varit.

Personligt