“Olyckan fick mig att följa mitt hjärta”

Caroline är just nu delvis mammaledig, och övrig tid får lilla Tore, fem månader, vara med i butiken till kundernas förtjusning.

Hon var på väg hem från jobbet som florist på en blomsteraffär. Vägen hem till Hallsberg var välbekant, 22-åriga Caroline Gyllin hade kört den många gånger med sin motorcykel. Men plötsligt kom en bil över på hennes vägbana. Kraschen var oundviklig.

– Jag for rakt ner i diket och vidare ut på åkern. Det var nära att jag dog där, berättar Caroline.

Hon vårdades på sjukhus under lång tid för sina svåra skador, och överlevde.

– Jag fick en annan syn på livet efter olyckan. Den förändrade mig.

Nästan omedelbart efter att hon lämnat sjukhuset bröt hon upp från förhållandet hon hade levt i under många år och flyttade ur lägenheten hon bott i tillsammans med sin fästman.

– Jag insåg att jag hade levt på ett sätt som jag inte ville göra. Ett alldeles för inrutat liv. Jag ville så mycket mer!

Carolines arm var så svårt skadad efter olyckan att hon inte kunde fortsätta arbeta i blomsterbutiken där hon varit anställd. Först gick tankarna runt, runt i huvudet. Vad skulle hon göra? Blommor hade alltid varit hennes liv, det var där hennes drömmar fanns, det var det hon ville arbeta med.

Blev reseledare

Men istället bestämde hon sig för att ge sig iväg utomlands och sökte en utbildning till reseledare. I fyra år jobbade hon i Turkiet och Spanien.

– Det var en helt ny värld för mig! Jag tyckte det var väldigt spännande. Jag fick se och lära mig otroligt mycket. Den här tiden gjorde mig också mycket starkare som människa.

– Och jag lärde mig inte minst att uppskatta det vi har hemma i Sverige, sådant som jag hade tagit för givet tidigare. Vi har det så himla bra här!

Men en dag hörde en kompis hemifrån plötsligt av sig och berättade att blomsteraffären i Hallsberg var till salu.

– Jag jobbade i Istanbul då, men ringde direkt till ägaren av butiken och sa att jag ville köpa den. Jag hade inte ens pratat med banken, jag bestämde mig ändå. Jag skulle ha affären.

Caroline hade alltid haft som sin dröm att äga två blomsterbutiker. Nu var det dags att uppfylla det första delmålet. Hon avslutade arbetet i Turkiet och flyttade hem till Sverige igen. Adolfssons blommor ligger centralt, mitt i Hallsbergs centrum. En stor och omtyckt blomsterbutik som Caroline, idag 36 år gammal, format till sin under de åtta år som har gått sedan hon köpte den.

Vi sitter hemma i Carolines fantastiska hem i gamla Kyrkskolan i Hallsberg. Här bor hon med sin familj; maken Oskar och sönerna Valter, 5, och Tore som bara är några månader gammal. Caroline och Oscar håller på att renovera den gamla, unika byggnaden, och utanför huset håller Caroline på att anlägga en rosenträdgård.

– Jag har 104 rossorter nu. Och det ska bli ännu fler. Nästa projekt är att bygga ett orangeri därute.

Behöver färg

Hon serverar nybakade scones och kaffe i den stora soffan i salen. Rummet har flera meters takhöjd och vackra gamla tavlor med blomstermotiv på väggarna, tavlor som är bevarade från den tiden då det var skola i byggnaden. Även den stora världskartan på väggen i köket har Caroline och Oskar hittat i huset. Allting är smakfullt inrett med mycket blommor förstås, och mycket färg.

– Jag har knappt något som är svart eller vitt i min garderob. Det är inte jag. Jag behöver färg för att må bra!

Lilla Tore sover lugnt intill sin mamma på en kudde. Det är en lugn och skön förmiddag, och utanför fönstret breder ängarna ut sig.

– Om det inte hade varit för olyckan tror jag faktiskt inte att jag hade levt det här livet. Jag tror inte att jag hade haft min familj eller bott i det här huset, och jag tror inte att jag hade haft butiken, säger Caroline.

Att våga följa sitt hjärta blev så mycket viktigare efter att döden hade knackat på dörren.

– Jag är faktiskt glad att olyckan inträffade.

Och med modet kom också glädjen, när den första stora livsdrömmen gick i uppfyllelse. De första åren med Adolfssons blommor i Hallsberg var kaotiska men roliga, beskriver Caroline. Hon var singel och jobbade nästan jämt.

– Jag var där från sju på morgnarna till ett på natten. Tanterna som bor i samma hus kom ner med kaffe och smörgåsar till mig på kvällarna.

Butiken blomstrade, i dubbel bemärkelse. Caroline satte sin egen prägel på den och kunderna uppskattade hennes kunnande och vänliga service.

Året därpå träffade hon Oskar och allting kändes rätt från början. Caroline vågade tro på kärleken, och hon vågade satsa.

De hade bara varit tillsammans en kort tid när de fick veta att kommunen skulle sälja Kyrkskolan. De tvekade inte utan köpte huset med 300 kvadratmeters boyta, trots att det skulle komma att krävas otroligt mycket renovering.

– Men en sådan chans får man nog bara en gång. Vi älskade verkligen huset från första stund. Det kändes så självklart att vi skulle ha det!

Snart var Caroline gravid, och Valter föddes. Några år senare gifte sig Caroline och Oskar, en enkel vigsel utan någon stor fest efteråt.

– Det passade oss att göra på det sättet. Det var så vi ville ha det.

Många drömmar hade redan förverkligats, men en återstod – drömmen om att driva två egna blomsterbutiker. Och nu dök ett tillfälle upp att köpa en affär i Örebro som ligger tre mil bort. Caroline köpte den – men denna gång blev det inte lika bra som första gången.

Affären gick inte runt, trots att Caroline kämpade otroligt hårt. Konkurrensen i centrala Örebro var tuff, och flera olika faktorer gjorde att det inte gick att få lönsamhet i rörelsen.

Caroline jobbade ofta 18-20 timmar om dygnet, hon for ständigt mellan de båda butikerna för att försöka hålla dem på fötter. Samtidigt var hon småbarnsmamma, husrenoveringen pågick och i källaren hade hon och Oskar startat ett litet gym tillsammans som också rullade på.

– Jag har alltid varit sådan att ska jag göra något, då gör jag det till 200 procent. Då kan det bli för mycket ibland.

Ingen återvändo

I efterhand kan Caroline se att hon borde ha lagt ner butiken i Örebro långt tidigare. Men det var svårt att tvingas inse att drömmen inte höll.

– Jag höll på att köra både mig och mina företag i botten. Jag tog de pengar jag hade från butiken i Hallsberg för att försöka rädda butiken i Örebro. Men det gick ändå inte.

2010 var Caroline tvungen att inse fakta. Det fanns ingen återvändo. Butiken lades ner.

– Det tog ett år att komma tillbaka, både ekonomiskt och psykiskt. Men idag vet jag att jag gjorde rätt, det är naturligtvis inte värt att jobba så mycket som jag gjorde under sådan press.

– Det kändes som ett misslyckande då men nu ser jag det annorlunda. Det var en bra dröm men den kostade för mycket.

Återigen så lärde livets hårda skola Caroline saker som hon idag är tacksam över.

– Jag kan säga nej nu, det gjorde jag aldrig förut. Jag kan gå hem från jobbet även om det råkar stå en tom kruka i skyltfönstret. Förr hade jag gått in igen och gjort i ordning krukan först innan jag kunde gå hem.

Mammaledig

Caroline är just nu delvis mammaledig, och övrig tid får Tore vara med i butiken till kundernas förtjusning.

– Det går jättebra. Jag har två anställda i affären och vi är mammor alla tre. Vi hjälps åt och ser till att lösa det som måste lösas.

Och nya drömmar finns. Caroline ler när hon berättar om framtidsplanerna.

– Min vision är att jag ska ha en liten gårdsbutik och café här hemma, odla lite potatis och morötter och ha hönor som värper ägg som jag säljer. Besökarna ska få gå runt och njuta i rosengården, och ta en fika.

– Jag tror absolut att det går att förverkliga, allting går! Men det får ta sin tid den här gången.

Personligt

Namn: Caroline Gyllin.

Ålder: 36 år.

Familj: Maken Oskar, sönerna Valter, 5, och Tore, som bara är några månader gammal.

Bor: I Hallsberg.

Den som gått igenom en kris tänker ofta annorlunda

Det krävdes en svår olycka för att Caroline skulle våga leva sin dröm. Varför är det så, tror du?

– Vi vet alla att livet är ändligt, men efter en så allvarlig olycka som Caroline var med om blir det plötsligt oerhört påtagligt. Vi ser konsekvenserna, här och nu. Den som gått igenom en kris tänker ofta annorlunda, har lärt känna sig själv på ett nytt sätt. Min erfarenhet av människor som jag möter i mitt arbete är att de som är grubblare ofta inte varit med om det hemska. Ändå kan de vara skräckslagna över något de oroar sig för. Fantasin har inget stopp, den som däremot är med om något, hamnar mitt i smeten, kan agera kraftfullt. För Caroline var det säkert en utmaning att bli egen företagare, men det var tuffare att klara sig från döden.

Varför lever vi ofta efter andras förväntningar i stället för att följa våra egna känslor? Vad är det som hindrar oss?

– Vi tar hänsyn till andra, det är ett av våra trumfkort. Det är en del av evolutionen. Sedan urminnes tider är vi flockdjur, vårt samarbete i flocken har gjort att vi överlevt. Det är djupt rotat i oss att vi inte vill bli utstötta ur gemenskapen, en gång kunde det ha hotat hela människans existens. För jättemånga går det här överstyr, vi kan inte låta andras känslor styra våra liv. Man kan testa verkligheten och tänka – min mamma blir säkert arg över det jag tänker göra, men det kanske är okej, för det är viktigt för mig.

Möter du ofta detta i ditt arbete?

– Ja, det är många som går omkring med ångest, oro och föreställningar om saker. Om att bli egen företagare kan man tänka, “då får man ingen pension”, eller “då kan man inte vara sjuk”, i stället för att ta reda på vad som verkligen gäller. Man kan tänka “jag kan inte”, “det går inte”, när man istället kunde tänkt “varför inte”.

Vad är ditt råd till läsare som skulle vilja leva sin dröm, men inte vågar?

– Det är viktigt att hitta sin egen plats i världen. Man kan börja med att ställa sig frågan “var ska jag vara?”. Går man omkring med en tanke på förändring, en dröm man vill ska bli sann, är det bra att förtydliga sig på papper. Skriv ner så du kan ta fram och läsa framöver.

– Ofta gör vi misstaget att vi peppar oss “nu måste vi tänka positivt, nu kör vi, tjoho!” Är man Stefan Holm, som vill slå rekord är det värdefullt att tänka så. Men för oss andra blir det ett glapp mellan peppandet och våra känslor, de farhågor vi bär inför en förändring. Vi bör undersöka den här ambivalensen, tänka vad som är bra och vad är mindre bra.

– Ta fram ett papper och dela det i fyra rutor. Skriv, vad är bra med förändringen? Vad är mindre bra? Om ett år, om fem år.

– Skriv sedan “vad är bra med att ha det precis som jag har det nu?”. “Vad är inte bra att ha det precis som jag har nu?” På detta vis blir det tydligt, svaren speglar olika sidor.

– Efter det kan man ställa frågan “vilka hinder skulle jag behöva övervinna för att klara förändringen?” Kanske handlar det om finanser, då får man prata med en bank. Kanske maken jobbar för mycket för att familjen ska klara förändringen, då får man sitta ner och diskutera det hemma. Det gäller att gå framåt steg för steg.