– I dag känner jag mig säkrare och tryggare än någonsin, säger Lena Philipsson.
En make som svek. En osalig ande som hemsöker henne om nätterna.
Det är mycket som spökar i Lena Philipssons liv just nu. Men också mycket bråte som äntligen släpas ut ur själens mörker och blir till damm, ungefär som när en vampyr träffas av gryningsljuset.
En liknelse inte lika krystad som den först låter, faktiskt. Den Lena Philipsson som nu är redo att sätta tänderna i ett nytt projekt, har onekligen något av klassisk blodsugare över sig. En käft som alltid känts aningen vassare än hos många andra i hennes skrå. Ett sug i ögonen som på sistone tycks ha fått en annan skärpa och svärta. Men kanske framförallt för att för att hon det närmaste året bokstavligen kommer att vistas i skräckens labyrinter.
Fredagen den 13 (förstås) september är det nypremiär för Spök – Björn Skifs och Bengt Palmers klassiska musikal som för trettio år sedan spelades för 358 mer eller mindre utsålda hus på Maxim i Stockholm. När Skifs skickade över det nytvättade manuset, kom svaret blixtsnabbt på bredaste småländska: “Jag förstår att du vill att jag ska spela den elaka systern, hon som mördar?”
Tuffa törnar
För Lena bejakar numera alla sina sidor. Den en gång så oskuldsfulla schlagerprinsessan från Vetlanda som dansade in i folkhemmet i neon och en doft av hårsprej, är idag en mogen, helgjuten, proffsig, men också en aning desillusionerad kvinna.
Livet har gett henne bekräftelse, strålkastarljus och starka upplevelser. Men också tuffa törnar. Framförallt är det relationerna som visat sig svårskötta. Senaste äktenskapet med designern Per Holknekt sprack efter kort tid och smärtan förstärktes av att media förvandlades den till en realitysåpa, där hennes uttalande “Min make har brutit mot äktenskapslöftet” drogs varv på varv på bloggar och förstasidor.
Om detta säger den blivande spökkvinnan Giljotina av naturliga skäl inte mycket. Integriteten är stark.
Rädslan för nya löpsedlar likaså.
– Jag bestämde tidigt att jag inte skulle prata om privatliv på det viset. Och jag tänker inte rita någon livskurva, om nu någon ber mig om en sådan. Men jag kan säga så mycket som att jag fortfarande är mitt i en process. Och att allting sakta blir bättre. Det har varit en tuff period, det är sant. Men jag kan också ärligt säga att jag aldrig tidigare i mitt liv känt mig så trygg och säker.
Men du kanske ändå kan säga vad som fått dig att hitta tillbaka till livsglädjen?
– Tiden går, inte sant?
Och så den där blicken igen, som tydligt signalerar att vi redan tassat in en bra bit på förbjuden mark. Jag har intervjuat Lena kanske tre, fyra gånger genom åren och alltid stött på patrull när samtalet blivit alltför närgånget. (“Är det bra eller dåligt att vara känd om man vill hitta en ny kärlek?” “Jamen, vad tror du?!” “Lätt att få kontakt, jobbigt att inte få vara i fred för media?” “Ja, och vilken typ av killar tror du det är som tar kontakt då? Hur ska jag veta om de verkligen gillar mig eller bara vill vara ihop med en kändis?”) Men också fått godbitar som tål att återanvändas.
Höstens Spökgäng på Cirkus i Stockholm: Måns Zelmerlöw, Loa Falkman, Sussie Eriksson och Lena Philipsson.
– Jag är ingen bråkig person egentligen, säger hon och drar med handen genom hårsvallet. I grunden ser jag mig som en ödmjuk, generös och plikttrogen människa. En målmedveten slitvarg. Lätt att samarbeta med. Jag tycker bara det är läskigt att inte ha kontroll, att känna mig styrd. Jag valde inte det här yrket för att jag nödvändigtvis ville stå i strålkastarskenet. I själva verket är jag en blyg tjej som sakta tagit mer och mer plats. Skaffat mig ett självförtroende.
I sin första melodifestival kände hon inget som helst behov att vinna, har hon sagt. Bara inte komma sist.
Helst någonstans i mitten, det passade henne bäst.
Ändå håller du på?
– Ja, förmodligen för att jag inte kan låta bli. Jag måste helt enkelt fortsätta det här… skapandet. På scen får jag utlopp för behovet att klä ut mig, visa upp mig.
Snart comeback i schlagersammanhang, alltså?
– Nej, det har jag däremot svårt att tänka mig. Jag har tävlat för sista gången, tror jag.
För det är inte längre verklighetsflykt och schlagerglitter hon främst utstrålar, flickan från Vetlanda. Den som ger sig tid att leta bakom smink och paljetter hittar en extremt målmedveten artist som alltid satt sin egen agenda.
– Spök hade urpremiär 1981 då jag var 15 år. Det måste varit precis i den vevan som jag vann en talangjakt och fick uppträda i Stockholm för första gången.
Vägen dit hade gått via en pianolärare som saknade hals och skrämde slag på barnen, Köp varm korv på blockflöjt på skolavslutningen och Abba och Harpo på flickrummet. Första egna kompositionen hette Göken.
Då var lilla Lena 7 år.
– Det ska finnas en inspelning bevarad nånstans. Jag hade två bandspelare och kunde alltså göra pålägg. Fast bara ett enda – sedan blev kvaliteten för dålig. Så småningom skaffade jag synth och dator. Började med att lägga ett bakgrundskomp. Kände mig sedan fram på tangenterna. Texten kom alltid sist.
På julafton 1977 fick hon en akustisk gitarr. Ungefär samtidigt började hon arrangera melodifestivaler med tjejkompisarna.
– Vi sjöng väl fem sex låtar var. Jag hade lilafärgade tennisskor, minns jag.
Pingisstjärna
Inte många vet att Lena samtidigt tillhörde smålandseliten i sporten.
– Det känns helt overkligt i dag att jag for runt där på zonfinaler med min lilla bag med racket, termos och smörgåsar. “Kan vi få Lena Philipsson till bord 33?” Men om man inte ville gå till Filadelfiakyrkan eller spela bandy så fanns inte mycket annat att göra. Jag har en låda priser kvar någonstans där hemma.
Det är paradoxen Lena Ph igen. I grunden en genomblyg, tystlåten flicka som helst smög längs väggarna.
Jag minns en intervju där hon avslöjade att hon inför debuten i Melodifestivalen 1986 var så nervös att hon knaprade mormors betablockerare. “Men jag blev så yr och konstig att jag inte vågade i direktsändning.”
Samma sak när hon utsågs till Sveriges sexigaste kvinna och förstod att det var medelålders karlar som stått för de flesta rösterna. “Jag var 20 år och det kändes aningen knepigt att vara min pappas generations våta dröm, om man säger så.”
Till sina värsta upplevelser räknar hon också ett tv-framträdande med Sven Wollter i Jacobs stege. “Det var när jag såg björnskinnsfällen på golvet som jag insåg att det nog inte var han som skulle ligga på den. Nej,
Sven fick sitta där i en läderfåtölj med en pipa och jag skulle åla runt och hålla i hans ben. Sedan fick jag ligga kvar på golvet när han läste ur en bok som aldrig tycktes ta slut.”
Och nu ska du jobba med två andra ärrade rävar som Björn Skifs och Loa Falkman?
– Ja, och musikal är dessutom något helt nytt för mig. Dessutom är jag van att själv vara den som styr. Nu måste jag ingå i en grupp och rätta in mig i ledet. Jag tycker ärligt talat det känns skitläskigt.
Men ändå mest kul, erkänner hon. Lena Philipsson anno 2013 må fortfarande ha ena benet kvar i småstadens jantelag, men är numera också en väloljad symaskin som bara går och går. Snart tre decennier i rampljuset har gjort henne tuffare än hon själv vill låta påskina. Har man överlevt att bli frimärke, leda schlagerfestivaler och hamna på nakenbilder i FIB-Aktuellt har skinnet på näsan omsider blivit tjockt som pergament.
Efter varje tv-framträdande ringer hon sin syster och frågar oroligt: “Var det okej?” Svaret är alltid obönhörligt ärligt. När Lena en gång ställde upp i en reklamfilm för en symaskin fick hon veta att hon var “sååå pinsam”.
Och när hon uppträdde i tv med nyblekt hår ansåg syrran att “det såg ut som hö på huvudet”.
“Det som inte dödar stärker” lyder ett gammalt talesätt. Frågar man om vad som är den riktiga skräcken i Lenas liv, bortom låtsasblodet i musikalen Spök, svarar hon lite överraskande varken “att bli övergiven igen” eller “oron för barnen”. Utan “att hitta en spindel på en oväntad plats”.
– Det är nog det jag allra räddast för numera. Något svart och suddigt… Hu! Där är jag hemskt primitiv.
Och du tror inte på riktiga spöken?
– Nej, jag har nog alltid varit rätt vetenskapligt sinnad. Tror inte att Gud existerar och att livet egentligen saknar mening. Att vi människor bara är en hög kolatomer som fladdrar en stund här på jorden.
Ibland i neon, ibland i ensamhet.
Personligt
NAMN: Maria Magdalena Philipsson.
FÖDD: 19 januari 1966 i Vetlanda.
FAMILJ: Barnen Noa, 19, och Saga, 14, med exmaken Måns Herngren. Mamma i Vetlanda, bror i Stockholm, syster i Ljungby.
SCHLAGERKARRIÄR: 1986 tvåa i schlager-SM med Kärleken är evig, 1987 femma med Dansa i neon, 1988 tvåa med Om igen, 2004 etta med Det gör ont. Programledare 2000, 2003 och 2006. Har släppt tolv studioalbum och nästan 50 singlar.
AKTUELL: Som vålnaden Giljotina i musikalen Spök som har premiär på Cirkus den 13 september.
