Språkvetare, upptäckare och bibliotekarier
Jacob (1785-1863) och Wilhelm Grimm (1786-1859) tillhör 1800-talets stora europeiska kulturpersonligheter. De var språkvetare, upptäckare och bibliotekarier men det är främst deras sagosamlande som gjort dem kända för eftervärlden.
De växte upp i den tyska medeltidsstaden Steinau beläget mellan de stora handelsmetropolerna Liepzig och Frankfurt. Här passerade en ständig ström av resande som ofta övernattade på stadens många värdshus.
Kanske var det här som Jacob och Wilhelm först hörde de traditionella europeiska folksagorna berättas framför brasan mörka höstkvällar. Historier som gått i arv från mun till mun i generationer under en tid då de flesta inte var läskunniga.
Berättarna kunde vara husets tjänstefolk, en gammal soldat på besök eller en kringvandrande luffare eller gårdfarihandlare. Sagorna var inte bara underhållning för stunden utan hade oftast en moralisk underton. De handlade om att stå inför svåra prövningar och val i livet, att välja mellan gott och ont. Jacob och Wilhelm ville rädda denna uråldriga sagoskatt innan den föll i glömska. När de var i 20-årsåldern började de båda bröderna samla in och nedteckna de muntliga berättelserna.
I deras första utgåva ingick de mest berömda sagorna som Snövit, Askungen, Törnrosa, Hans och Greta och Rödluvan. Boken var ingen succé när den först kom ut 1812. Flera årtionden senare, när det fanns ett större intresse för folkligt berättande, tog försäljningen fart. Men Jacob och Wilhelm Grimm kunde då knappast föreställa sig att detta skulle bli en av världens mest lästa och älskade sagosamlingar.
KÄLLA: “Bröderna Grimms sagovärld” av Andrea Räder
Sjumilaskogen tätnar, skymningen faller. Stigen leder allt längre in i det uppslukande mörkret mellan träden, in i det svartaste skogsdjupet. Vi är vilse i sagans skog utan slut… Så plötsligt står den där, stugan byggd av kakor, kola och karameller!
Så börjar en version av Hans och Greta. Där innanför pepparkaksväggarna väntade den glupska häxan på någon att steka i sin ugn. Men i den ugnen hamnade häxan själv till slut med hjälp av Gretas list. Slutet gott, allting gott!
Längre in i bland granarna döljer sig också de sju små dvärgarnas stuga. Eller Mormors hus där vargen lurar, beredd att sluka oss alla i sin väldiga käft…
Ingenstans verkar väl skogarna så mörka, ändlösa och befolkade av så hotfulla varelser som i bröderna Grimms värld. Men i fjärran bortom trädtopparna skimrar sagoslottet med sina tinnar och torn, där prinsen väntar på den rätta. Hon som kanske dyker upp på slottets bal eller sover djupt innanför en ogenomtränglig törnrosahäck. Eller i en glaskista, förgiftad av den onda drottningens purpurröda äpple.
Firar jubileum
Nu är det precis 200 år sedan bröderna Grimms berömda sagosamling Kinder und Hausmärchen (Barn- och hussagor) utgavs för första gången i Tyskland, ett jubileum som under 2012 firas över hela världen.
Baletten Törnrosa har premiär på Operan denna höst och under året har flera utställningar med sagoteman visats av konstnärer som Ernst Billgren, Helena Blomkvist, Charlotte Gyllenhammar och Klara Kristalova, där absurda djurgestalter, häxor och vilsegångna små barn skymtar mellan svarta trädstammar.
Snövit, Askungen och andra välkända sagogestalter har förflyttats till nutid i tv-serien Once upon a time. Och i skräckserien Grimm jagar man “blutbaden” och “hexenbiests”, det vill säga de förvridna, halvmänskliga monster som sedan urminnes tider gömmer sig långt inne i skogarna…
Uttrycksfulla rävar
Hemlighetsfulla barrskogslandskap och djurmotiv är något ofta som återkommit i konstnären Ernst Billgrens verk genom åren. Mest kända och folkkära är väl hans tavlor med uttrycksfulla rävar, hjortar, grävlingar och vildsvin, avbildade både på och innanför ramarna. Där djurens ansikten ibland fått en människas blick.
Vi träffar honom på senaste utställningen Abstrakt på Galleri Lars Bohman i Stockholm. Här har de vilda djuren sällskap av ett myller av säregna varelser och väsen på de väldiga, suggestiva målningarna. På några av dem svävar skira sagoprinsessor, och guldglänsande slott lyser långt inne bland trädens skuggor.
– Det är illustrationerna till bröderna Grimms sagor som inspirerat mig med sin detaljrikedom och sina rötter i medeltida måleri, säger han själv.
– Alla mina motiv har på olika sätt anknytning till den nordtyska folk- och bildkulturen, särskilt till 1500-talskonstnären Lukas Cranachs verk. Min mamma Wilhelmine flyttade ju från Tyskland till Sverige efter kriget, hon arbetade som barnflicka i Danderyd där jag så småningom föddes, berättar Ernst Billgren som sedan växte upp i Stockholmsförorten Farsta och började teckna och måla redan som tvååring, mest blev det just rävar och andra välbekanta djur.
Hotfull och skrämmande
– Egentligen kan hela naturen, särskilt då skogen, framstå som rätt skrämmande och hotfull för oss stadsmänniskor. Man har ju ingen överblick. Man vet inte vad som döljer sig där inne i mörkret. Kanske är det den stämningen från Grimm-sagorna som går igen i mina bilder, där djuren ofta fått mänskliga uttryck.
När det gäller de olika sagogestalterna är det intressanta de tydliga kontrasterna där en är god, den andra ond, en är vacker, en är ful, tycker han.
– För ett antal år sedan gjorde jag en liten konstfilm med det temat, Historien om allt, en sorts modern Snövit-saga om hur allting hänger ihop. Den handlar om vad som egentligen är viktigt för unga tjejer idag. Är det att vara vacker eller att vara duktig, smart, klok eller snäll?
Sagorna handlar om att ondskan kan besegras
Majlis Winberg-Salomonsson är psykoanalytiker och har skrivit en avhandling om just det ämnet. Hon har också undervisat blivande barnterapeuter om de symboler som ligger gömda i dessa tidlösa berättelser.
Vad betyder då bröderna Grimms folksagor för nutidens barn och ungdomar?
– En del av Grimms sagor har mycket gamla rötter. Här finns uråldriga arketyper med tydliga ljusa eller mörka sidor som har sitt ursprung i människans allra tidigaste historia. Några symboliska gestalter i är ju till exempel vargen i Rödluvan-sagan som står för det okända, hotfulla och oberäkneliga i tillvaron. Och så förstås den ständigt återkommande elaka styvmodern som ibland tolkats som alla mödrars stränga, uppfostrande sida, säger hon.
– Det lilla spädbarnet har vant sig vid att få vad det vill ha ända sedan födseln. Nu säger plötsligt mamma: Nej! Du får inte går dit! Du måste gå och lägga dig! Du ska inte göra det eller det!
En tvååring kan då uppfatta denna nya stränga mamma som en annorlunda, mycket elakare person som inte funnits där tidigare. Lite likt sagans onda styvmor som plötsligt dyker upp i Snövits och Askungens liv.
– Det märks att dessa sagor än idag verkligen inspirerar barns lekar. Ofta vill de ju vara just prinsessor och prinsar eller kung och drottning. Figurer som är också huvudpersoner på barnteckningar och som berättar mycket om hur de uppfattar sina föräldrar och syskon. Om ett litet barn till exempel ritar drottningen mycket större eller mindre än kungen, om hon ser glad, arg, elak eller ledsen ut, eller står långt vid sidan av de andra på bilden, säger ju detta något om det barnets relation till sin mamma.
Bröderna Grimms sagor är tidlösa, något som ibland kan vara ett problem när det gäller unga flickor, menar Majlis Winberg-Salomonsson.
– Många tycks faktiskt i vår feministiska tid fortfarande identifiera sig med sagans passivt väntande flickroller, gestalter som Törnrosa och Askungen som räddas till ett underbart liv av drömprinsen.
Huvudpersonen i den ursprungliga Askunge-sagan, som är så gammal som från 900-talet, var betydligt mer handlingskraftig. Men när berättelsen förändrats genom århundradena har alltmer tonvikt istället lagts på prinsen som ihärdigt reser land och rike runt med den kvarglömda glas-skon.
Men det finns starka kvinnliga förebilder även i Grimm-sagorna, betonar hon.
– Till exempel flickan Greta, det är ju hon och inte Hans som överlistar häxan och räddar dem båda ut ur pepparkakshuset.
Berättelserna har nästan alltid ett moraliskt, uppfostrande budskap: Det lönar sig att vara snäll för annars går det en illa. Snövits onda styvmor störtar nedför ett stup, Askungens elaka systrar får inte prinsen och Häxan hamnar själv i ugnen!
– På 60-70-talen ansågs handlingen i berättelserna alltför sadistiska och skadliga för barn på grund av våldet och de skräckinjagande varelserna. Grimm blev synonymt med grym. Men det har visat sig att den våldsamma handlingen i sig inte gör små barn rädda. Det viktiga är ju att allt slutar bra! För dem kan det vara mer skrämmande om de vuxna förnekar eller skojar bort det onda och mörka i tillvaron. Barn vet ju innerst inne att det finns där ändå, menar Majlis Winberg-Salomonsson.
– Bröderna Grimms sagor handlar ju om att ondskan faktiskt kan besegras till sist. Slutet gott, allting gott!
