Marie Kröyer på stranden i Skagen där första maken PS Kröyer har förevigat henne på ett otal kända målningar. I filmen om hennes liv här och mötet med svenske Hugo Alfvén gestaltas hon av Birgitte Hjort Sörensen.
Marie Kröyer var maken Peder Severin Kröyers favoritmodell. På hans målningar vandrar hon arm i arm med favoritväninnan. De vita klänningarna släpar i den mjuka sanden. Hon ropar Hip, hip hurra när makens födelsedag firas i en prunkande trädgård. Allt verkar så idylliskt, så perfekt.
Men livet på målarduken hade inte mycket gemensamt med verkligheten. Vid sidan av ett älskat hem och konstnärsvännerna stod Skagen också för ångest och förtvivlan. Men det var ingalunda unikt för den sömniga konstnärsbyn. Problem av olika slag blev ett stående inslag i Marie Kröyers trassliga liv som var rent djävligt emellanåt. Inte minst under åren med den svenske kompositören Hugo Alfvén.
Marie föddes 1867 och hette Triepcke som ogift. Föräldrarna hade flyttat från Tyskland till Köpenhamn där fadern fått jobb i ett väveri. Det var hans intresse för färg och form som påverkade dottern. Hon var mellanbarnet, men blev snart storasyster när äldste sonen Wilhelm plötsligt dog. Modern knöt minstingen Valdemar hårdare till sig, vilket förmodligen bidrog till att Marie fick förhållandevis stor rörelsefrihet för en kvinna på 1880-talet.
Genom goda vänner och släktingar fick unga fröken Triepcke börja studera måleri hos en av dåtidens stora porträttmålare Bertha Wegman – som modell. När hon fick höra om Maries passion och se några skisser, skrev hon ett introduktionsbrev till den uppburne konstnären Peder Severin Kröyer. Kunde han tänka sig att ta sig an Marie som elev?
Nej, Sören, som han kallades av sina vänner, fick ständiga förfrågningar och orkade inte med alla dessa kvinnors målarlusta. Det var ju bara ändå ett tidsfördriv i väntan på giftermål och ett hem att sköta.
Omvittnat vacker
Marie var hänförande vacker, vilket hon själv var omedveten om. Genom hela livet skulle män som kom i hennes väg kommentera hennes skönhet. Inte minst i Paris dit hon kom 1888 för att äntligen få lära sig måla. Många skandinaver var redan på plats och de samlades ofta på Café Régence.
En regnig decemberdag sprang Marie på PS Kröyer. Han blev störtförälskad och hon i honom, Nordens största målargeni, som hon beskrev honom i ett brev hem. I samma mening kallade hon sig själv för “denna självkritiska målaraspirant”. Självkritiken skulle Marie bära med sig, inte bara när det gällde målandet.
Hennes ambitioner var skyhöga, hennes självförtroende bottenlågt.
Våren 1889 förlovade de sig. Sören var 16 år äldre och ville helst inte vänta en minut med bröllopet. Men han fick hålla sig till sin födelsedag den 23 juli innan han kunde säga ja till sin unga brud. Väl medveten om hennes talang ville han att hon skulle fortsätta måla. Något annat var det inte tal om. Samtidigt krävde Kröyer, precis som Marie själv, ett perfekt hem. Att vara den bästa värdinnan som lagade den godaste maten och inredde det vackraste hemmet var också hennes strategi för att accepteras i Skagenkolonin, som Sören varit med att grunda. Det gjorde hon. Med besked.
Sören var inte bara erkänt skicklig, han var snabb också. Och med sin favoritmodell Marie målade han flera av de tavlor som reproducerats om och om igen på vykort, affischer, nyckelringar…
Marie målade så mycket hon hann med, vilket var mycket lite, men var som vanligt inte nöjd. Inte blev det lättare av att Sören hade svårt att hålla i pengarna, som rann ut lika snabbt som de flutit in. Sören slösade, Marie snålade. Ändå lyckades hon skapa ett hem som beundrades av många. Precis som Carl Larssons hustru Karin, designade Marie både möbler och tyger som satte en unik prägel på Kröyers vitkalkade Skagenlänga.
Sjukdom i arv
Sören ville gärna bli far, men Marie tvekade. Långt om länge hade hon nämligen fått reda på att maken led av syfilis (han hade redan gått igenom 24 kurer samma år de gifte sig!) och hon var rädd att sjukdomen skulle gå i arv. Men det var inte den som så småningom kom att förmörka dottern Vibekes liv, det var Sörens sinnessjukdom. När hon föddes 1895 var ingen medveten om den. Men sakta, sakta blev Sören allt besvärligare att leva med både fysiskt och psykiskt. Han svimmade, fick svårt att prata och gnällde på Maries skötsel av hemmet, samtidigt som han klagade på att hon var en alltför stor perfektionist.
Kollapsen kom under det nya seklets första år. Sören hallucinerade, trodde att Marie mördats, hörde röster och fick till slut tas in på en privatklinik med diagnosen manodepressiv. Hans besvärliga barndom med en biologisk, sinnessjuk mor, dennas syster som fostermor och en elak fosterfar gjorde att Sören i ett slags självförsvar lärt sig stoppa undan svåra känslor. Peder Severin Kröyer var alltså i grund och botten inte alls den bullrigt glada och starka fadersgestalten som Marie tagit honom för, utan – precis som hon själv – en person med dåligt självförtroende som dessutom höll ett betryggande avstånd till dem han älskade.
Alla syfiliskurer med kvicksilvertabletter ledde till kronisk tungmetallförgiftning hos Kröyer, vilket bidrog till hans eländiga tillstånd.
En sjuk Peder Severin Kröyer stöttas av hustrun Marie och Hugo Alfvén på väg hem till Skagen från behandlingen i Köpenhamn.
Marie mådde inte heller bra. Hon sov dåligt, hade huvudvärk och nervproblem. Så långt hon kunde skötte hon Sören. Men han fick tas in igen och Marie behövde vila upp sig. Goda vänner tog hand om lilla dottern Vibeke medan pappa låg på mentalsjukhus och mamma åkte till Sicilien.
I slutet av april 1902 skulle Marie ha lämnat ön. Men en stukad fot satte stopp och orskade i det långa loppet Marie långt mycket mer smärta än några dagar i högläge. För om hon kommit iväg som hon skulle, hade hon aldrig hunnit träffa Hugo Alfvén, den svenske nationalkompositören. Visst var han en begåvad musiker – men privat en riktigt obehaglig typ. En manisk mansgris av värsta sorten. En notorisk kvinnokarl som aldrig fick nog. Alfvén hade ofta flera älskarinnor samtidigt, gifta som ogifta. Ju olyckligare kvinnorna var, desto bättre blev hans kompositioner enligt honom själv!
Begärde skilsmässa
När de möttes på Sicilien var det inte första gången han fäste blicken på Marie Kröyer. Hennes skönhet hade han redan slagits av när han betraktade en av Sörens tavlor på Ny Carlsberg Glyptotek i Köpenhamn. “Mums, sa jag för mig själv!”, skriver han i sina memoarer.
När han nu träffade henne i verkliga livet dumpade han älskarinnan som var med på resan och gjorde allt för att vinna över Marie, känd för att aldrig flirta. Hon stod också emot hans charm, i alla fall tills de några dagar senare satt på tåget från Sicilien. I kupén sa det klick så det dånade. Efter en vecka i Neapel med Hugo Alfvén – och älskarinnan som femte hjulet – bestämde Marie sig för att åka till Paris, där Sören väntade, och begära skilsmässa. Sin nya kärlek Hugo bestämde hon träff med i Skagen till sommaren. Förträffligt, tyckte kompositören som så fort han vinkat av Marie försökte få omkull älskarinnan igen.
Regissören Bille Augusts nya film Balladen om Marie Kröyer (som bygger på Anastassia Arnolds bok med samma namn) tar fasta på mötet mellan henne och Hugo Alfvén år 1902. Bille August beskriver deras kärlekshistoria som fantastisk, vilket är som att säga att Askungen levde ett lyxliv. Hon bodde visserligen på ett slott, men bara som fattigt tjänstehjon.
Förmodligen visste inte Marie Kröyer i början hur illa Hugo behandlade kvinnor, men det skulle hon bli varse.
Och ändå höll hon fast vid honom i många år, trots all förödmjukelse. Varför? Svaret är Erotiken. Det vittnar Maries digra brevväxling om. Samlivet med Sören var svalt och inte vad hon drömt om. Med Hugo var det precis tvärtom. Och det kunde hon varken motstå eller senare avstå ifrån. Dagarna var de värsta tänkbara med uppträdanden och gråt, men nätterna så underbara att Marie klängde fast vid Hugo trots alla hans sårande otrohetsaffärer.
I Paris sa Sören blankt nej till en skilsmässa. Därefter följde en varulvsdans som endast Hugo var oberörd av. Han hade mage att nappa på Sörens erbjudande att hyra ett hus åt Hugo där Marie och han fick hållas. Sörens motiv var att göra Marie glad så hon stannade hos honom.
Gravid med Alfvén
Men det gjorde hon inte. Sören blev sämre och togs in igen. Först när Marie blev gravid släppte hennes make taget, fast inte om gemensamma dottern Vibeke som han behöll vårdnaden av. Vid det laget hade Hugo svalnat. Kunde inte Marie bo hos sin mor efter förlossningen? Den fick förresten Sören betala. Även Hugo var en livsnjutare som spenderade långt över sina tillgångar.
Lilla Margita föddes i november 1905. Då ville Hugo gifta sig – men inte Marie! Så där höll de på resten av livet. Det var viktigare att visa sin makt genom att sätta sig på tvären, än att hitta en lösning på själva sakfrågan. Det tog dem sju år att enas om giftermål, åtta att bråka om skilsmässan som om och om igen avgjordes och överklagades i domstolar. Under tiden som äkta makar var de nästan aldrig ense.
Mötet med den svenske kompositören Hugo Alfvén som vi får se det i filmen, var ödesdigert för Marie Kröyer. Stark åtrå band henne kvar hos mannen som ständigt bedrog henne.
Till slut avslutades äktenskapet 1936. Hugo gifte omedelbart om sig, medan Marie konstaterade i brev att hon varit en “jubelidiot” och “fånigt förhäxad av Hugo”.
Äldsta dottern Vibeke, som periodvis togs in på mentalsjukhus, hade hon nästan tappat kontakten med. Den yngsta Margita var missbrukare och låg inne för avgiftning. Marie satt ensam på Alfvéngården i Tällberg i Dalarna som hon ritat och inrett. Ännu ensammare tynade hon bort i magcancer på S:t Eriks sjukhus i Stockholm år 1940. Hugo ignorerade hennes bön om ett försoningsbesök inför döden. Och ändå: hans Elegi spelades enligt hennes önskemål på begravningen – som han förstås inte kom till.
Inte ens inför döden kunde Marie Kröyer släppa Hugo Alfvén helt.
