• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Andreas Lundstedt vågade till slut berätta om sin sjukdom

    En massa kärlek och gränslös värme. Det möttes artisten Andreas Lundstedt av när han äntligen vågade berätta. Nu vill han sprida kunskap om sjukdomen hiv och hjälpa andra som är smittade.

    Bild 1288604

    Andreas levde självdestruktivt under åren då han hemlighöll sin sjukdom. Idag mår han bättre än någonsin och tar vara på livet.

     

    Säg Andreas Lundstedt och många tänker på show, dans, glitter, glamour och glädje. Precis de ord som han själv gärna vill bli förknippad med. Dit hörde tidigare inte de tre bokstäverna H, I och V.

     

    Var för sig är de förvisso oskyldiga, men tillsammans bildar de det värsta och mest skamfyllda ordet Andreas visste under ungefär tio års tid, från slutet av 1990-talet ända fram till december 2007.

     

    Det var då han avslöjade sin sjukdom i tidningen QX. Knappt tre år senare berättade han även om sitt liv som sommarpratare i P1.

     

    Men det är först nu, med den egna boken Mitt positiva liv, som Andreas ger hela sanningen. Boken är extremt självutlämnande. Händelser, upplevelser och känslor beskrivs noggrant och inte mycket verkar ha censurerats.

    – Efter att ha levt i förnekelse under ett helt årtionde försöker jag nu vara så ärlig jag bara kan, genom att berätta så utförligt och målande som möjligt, säger Andreas.

     

    Under alla år då hiv-smittan hemlighölls visste inte ens hans föräldrar, syskon eller närmaste vänner om sjukdomen.

    – Jag avslöjade det i stort sett bara för de pojkvänner jag hade, säger Andreas. Mest på grund av att jag var tvungen. Det var lika jobbigt och svårt varje gång. Jag visste ju inte om de skulle be mig att fara direkt.

    – Men vad jag vet har inget förhållande slutat på grund av min sjukdom. Det har varit andra orsaker.

     

    Andreas skämdes för att berätta. Han äcklades av sig själv. Vad skulle då inte andra människor tänka?

    De stora internationella framgångarna med gruppen Alcazar, alla roliga spelningar och träffarna med fansen utomlands bidrog till att sjukdomen förträngdes. Men för att stå ut med vardagen behövde Andreas något sätt att fly verkligheten. Det var då han kom i kontakt med droger.

     

    Lynnig och otrevlig

    Han fick kontakt med personer som sålde tyngre droger, framför allt kokain och ecstasy.

    – Jag gjorde det för att tillfälligt kunna må bra och glömma min smitta, säger Andreas. Att det sedan blev ännu värre när ruset försvann var en annan sak.

     

    Hans kollega Tess Merkel i Alcazar misstänkte att något var fel.

    – Vi hade alltid haft en väldigt bra och nära relation. Plötsligt började jag ta avstånd och blev lynnig och otrevlig. Jag var definitivt ingen trevlig person när jag höll på som värst med sena festnätter och narkotika.

     

    Under många år hade Andreas inte så mycket kunskap om hiv och aids. Han ville inte heller ta reda på mer. Det spelade ju ingen roll, tyckte han. Han skulle ändå dö snart. Det gick till och med så långt att han noggrant planerade sin egen begravning. Det skulle bli hans allra sista show, med musik och dans, men inga tal.

     

    Vissa dagar mådde Andreas så dåligt psykiskt att han inte ens ville finnas kvar längre.

    – Jag var inte självmordsbenägen, förklarar han, men allt kändes totalt meningslöst många gånger.

     

    Genom att slarva med bromsmedicinerna utsatte han sig själv för stora risker.

    – De långa festnätterna och den oregelbundna sömnen suddade ut gränserna mellan dag och natt, berättar Andreas. Jag tappade helt kollen på min medicinering. För att viruset ska hållas i schack krävs det att den cocktail av tabletter som läkaren ordinerat tas morgon och kväll. Att sjabbla med det är bokstavligt talat livsfarligt.

     

    Andreas var i det läget inte medveten om vilken risk han utsatte sig för. Han var mer orolig för att åka dit i en knarkrazzia och såg rubrikerna framför sig.

    – En gång slog det mig att jag och min kokainpolare säkert skulle få flera års fängelse om polisen stormade in.

     

    Jag föreställde mig löpsedlar som "Schlagerstjärna fast i knarkrazzia". Vad skulle mamma säga om det?

    – Jag levde verkligen ett märkligt dubbelliv. Samtidigt som jag var en firad artist var jag en kille som hjälpte sin langare att stjälpa upp kokain till ett värde av hundratusentals kronor i behändiga små påsar.

     

    Bild 1288605

    - Om jag bara kan få en enda person att känna sig mindre ensam och skamsen så har jag lyckats, säger Andreas. 

     

    Ramlade ihop

    2005 fick Andreas en förfrågan om att spela huvudrollen som Tony Manero i musikalen Saturday Night Fever på Oscarsteatern. Vid den tidpunkten sov Andreas i stort sett ingenting, slarvade med medicinerna och ramlade plötsligt ihop på golvet mitt under en repetition.

     

    Efter en ordentlig undersökning på sjukhuset sa läkaren att han var nära att gå in i väggen. Andreas ordinerades sängläge och började då inse allvaret.

    – Jag grät och sov i fyra dagar, berättar han. Jag hatade mig själv för det jag utsatt min kropp för och hur jag behandlat mina vänner.

    – Jag bestämde mig för att ta mig i kragen, bröt med alla gamla festkompisar och slutade tvärt upp med knarket.

     

    Musikalen gjorde succé och Andreas nominerades till Guldmasken för sin insats. Men han vågade fortfarande inte gå ut och berätta sanningen om sin sjukdom. Kvällstidningar ringde upp honom då och då för att kontrollera om ryktet stämde.

    – Jag kände mig jagad, säger han. Det var fruktansvärt jobbigt. Jag trodde att min karriär skulle vara över och hela Sverige äcklas av mig om det kom ut.

     

    Det dröjde alltså till december 2007 innan han öppnade sig.

    – Jag fick höra att det skulle komma en bok som avslöjade allt om alla i kändis-Sverige. Det skulle säkert stå om mig och mitt hiv-rykte i den, trodde jag.

     

    – Då orkade jag inte stå emot längre. Så jag kontaktade tidningen QX och sa att jag hade något att avslöja.

    Veckorna innan numret kom ut åkte jag runt till nära och kära för att berätta.

     

    Till Andreas stora förvåning tog alla det bra, även om det blev en del tårar på sina håll. Det gjorde även svenska folket.

    – Jag fick enormt mycket stöd, berättar Andreas. Alla tyckte att jag var stark och modig. Efter hyllningar från vilt främmande människor förstod jag ingenting. Hade jag verkligen ägnat tio år åt vara livrädd för en massa kärlek och gränslös värme?

     

    Varm mammafamn

    Att berätta för de närmaste inom familjen var extra jobbigt. Inte minst för mamma Ulla, som hade emigrerat till Spanien med sin nya man Anders.

    – Mamma tittade på mig och stammade, berättar Andreas. Hon sökte efter ord som passade, utan att lyckas. Till slut sa hon: "Men, Andreas då".

     

    – Sedan kramade hon mig. Hon fångade in mig i sin varma mammafamn och höll mig kvar där tills hon visste vad hon ville fråga.

    – Hon undrade hur länge jag hade vetat, hur jag mådde och annat som jag gissar är helt naturligt att undra över.

     

    Andreas känner att det är hans plikt och skyldighet att prata om sjukdomen.

    – Tyvärr har vi alldeles för lite information om hiv i dag, säger han. Det skulle behövas mycket mer upplysning både i skolor och i övriga samhället.

    – Kan jag bara få en enda person att känna sig mindre ensam, skamsen eller rädd så har jag lyckats. Hiv innebär inga konstigheter om man sköter sig och tar sin medicin.

     

    Andreas träffade sin nuvarande fästman, konståkaren Niklas Hogner, när han deltog i tv-programmet Stjärnor på is 2008.

    – Jag hängde med när hela tävlingsgänget var ute och käkade och föll direkt, berättar Andreas. Det var helt magiskt. Som tur var kände Niklas likadant och vi blev tillsammans.

     

    – Han visste om min sjukdom från början och hans avslappnade inställning smittade av sig på min egen självbild. För första gången i ett förhållande behövde jag inte smussla med medicinerna och kom till ro med mig själv som hiv-positiv.

     

    I sitt sommarprogram i radion 2010 friade Andreas – och Niklas tackade ja.

    Idag mår Andreas bättre än någonsin och tar vara på livet på ett helt annat sätt. Han njuter mer av de små ögonblicken. Han ångrar inget av det som har hänt. För det är just det som har format honom till den människa han är i dag.

    5 800 personer har hiv i Sverige

    Bild 1288606Hiv är ett virus som angriper människans immunförsvar. Det finns inget botemedel och inte något vaccin som skyddar. Däremot finns det effektiv behandling som bromsar hiv-infektionens utveckling.

     

    Medicinerna tar inte bort hiv, men gör att man kan leva ett normalt liv med det. Obehandlad hiv-infektion är däremot livshotande och därför är det viktigt att testa sig.

     

    Aids är en diagnos som ställs när en hiv-positiv persons immunförsvar har blivit så försvagat att allvarliga infektioner drabbar personen. Tack vare de effektiva hiv-läkemedel som finns i dag ställs aidsdiagnoser numera mycket sällan i västvärlden.

     

    Hiv kan smitta genom oskyddade samlag (orala, vaginala och anala) med en hiv-positiv person. Det kan också smitta om man delar orena sprutor med någon som har hiv. En hiv-positiv kvinna kan smitta sitt barn under graviditet, förlossning och amning.

     

    Kondom skyddar mot hiv om den sitter på hela tiden. Cirka 33 miljoner människor i världen beräknas vara smittade. I slutet av 2011 levde cirka 5 800 personer med hiv i Sverige. 

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!