Lena Söderblom: Ingen går upp mot morfar

Det har gått nästan 55 år sedan hon spelade den kvinnliga huvudrollen i filmklassikern Fröken April. Söt som en karamell, tyckte hela svenska folket. Dock inte Lena själv. Nu har hon kommit till insikt om ett och annat – och skrivit sina memoarer.

Lena Söderblom: Ingen går upp mot morfar

Stockholms härligaste utsikt? Ja, omöjligt är det inte. Från sin trädgård ser Lena Söderblom bland annat Riddarfjärden, Riddarholmen och Stockholms stadshus.

 

Hon har varit söt hela livet, tänker man, när man ser bilden på en tvåårig Lena Söderblom och sedan jämför med en nytagen.

 

Det ligger förmodligen i generna. Pappa, den högt älskade skådespelaren Åke Söderblom kunde utan svårighet spela värnpliktig på film vid fyllda 40.

– Jaså, ja om någon tycker att man inte är någon tantmodell så är det väl bara att tacka och ta emot, säger Lena, 76, och slår sig ner i solstolen för en intervju.

 

Hon har nu i vår, efter viss övertalning, gett ut sina memoarer – Utan en tråd, en symaskinshistoria om ett liv i zigzag. En annorlunda ingång som det finns många förklaringar till. Bland annat en passion för sömnad, en mamma som var kostymtecknare, något som Lena själv en gång hade planer på.

 

Men hon blev alltså skådespelerska och regissör och de lättsamma, eleganta memoarerna rymmer många minnen från teaterns och filmens värld.

 

Hur har gensvaret varit?

– Överväldigande! Jag är väldigt glad, det verkar som om alla har hittat något speciellt som de fastnat för när jag berättat om mitt liv. Ändå finns det varken några skandaler eller mörka minne av hemskheter och övergrepp i boken, helt enkelt därför att jag inte har något sådant att komma med.

 

Vad gör du i sommar?

– Kopplar av, åker till Falsterbo i Skåne där jag och min man Leif har barnbarn men i stor utsträckning tar vi dagen som den kommer. Det är en stor förmån att kunna göra det.

 

Lena Söderblom: Ingen går upp mot morfar

Lena är sedan 1978 gift med Leif Zetterling, konstnär och satirtecknare. Paret har vardera två barn och sammanlagt fyra barnbarn.

 

Du fick ditt stora genombrott i filmen Fröken April 1958. En stor succé som du fortfarande förknippas med. Vad minns du mest från filmen?

– Motspelarna! Inte minst att få träffa Gunnar Björnstrand och Jarl Kulle. Båda betedde sig fint mot mig och visade stor generositet mot en 21-årig nykomling. Men så var jag ju inte heller något hot mot dem.

 

Filmen visades i många länder. Fick du anbud om arbete i utlandet efter premiären?

– Ja, det fick jag faktiskt, ett fint erbjudande från England om att komma dit och göra flera filmer. Men jag vågade inte riktigt! Min äldste son Per var dessutom bara drygt ett år då och det bidrog till beslutet. Idag tror jag inte att en ung skådespelerska skulle avstå från chansen till en karriär utomlands av den anledningen, men då var det annorlunda.

 

– Jag kan inte neka till att jag ibland har funderat lite över hur det hade blivit om jag tagit chansen eller om jag varit född utomlands. Kanske för att jag inte ser så väldigt svensk ut. Blond, blåögd och lättklädd var ju, åtminstone när jag var ung, bilden av en svensk skådespelerska.

 

Vad har utseendet betytt i ditt liv?

– Inte sådär väldigt mycket, jag har aldrig tänkt på mig själv som söt. Såg jag förr mig själv på film tyckte jag bara att det kändes fånigt. Fast när jag numera ser mig själv i de gamla filmerna så kan faktiskt tänka att jag faktiskt var riktigt söt.

 

– Bibi Andersson och jag har pratat om det där många gånger. Men varför var vi aldrig nöjda, har vi sagt till varandra när vi sett oss själva på gamla bilder och i gamla filmer. För nöjda, det var vi faktiskt aldrig!

 

När man läser dina memoarer inser man att du träffat alla – från Alain Delon till Karl Gerhard. Vem av alla män du mött har gjort störst intryck på dig?

– Det har min morfar, Albin Lindahl! Mina föräldrar var mycket unga när jag föddes och mitt i karriären. Vi hade bra kontakt, men det var hos mormor och morfar i Örgryte i Göteborg soLena Söderblom: Ingen går upp mot morfarm jag växte upp och fick en mycket fin barndom.

 

Hur var morfar?

– Morfar, som var ekonomichef på Stadsteatern i Göteborg. var en respektingivande herre med hatt, portfölj och käpp – känd som en tuff förhandlare.

– För mig var han värme och humor och han var med på alla mina lekar! En vuxen man, men lekfull och full i sjutton tillsammans med mig. Han var i mogen ålder när han och mormor fick mig, en ettåring i huset men sa att det gjorde honom 20 år yngre.

 

Genom din skådespelande far har du mött många av filmens storheter som är födda för mycket länge sedan, på 1800-talet. Inte många svenskar har till exempel träffat Thor Modéen, död 1950, men det har du!

– O ja, massor av gånger. Pappa och han spelade ju ett omaka par i väldigt många filmer. Hur han var? Väldigt söt och snäll! En varm person och mycket barnkär. Han skulle alltid hissa mig högt upp i luften. Så högt att jag blev ganska rädd ibland. Han var väldigt mycket som på film – stor, tjock och bullrig.

 

Gav din far dig några råd när det stod klart att du skulle följa i hans fotspår som skådespelare?

– Nej nej, det skulle han aldrig göra. Det hade varit fullkomligt främmande för honom att komma med visdomsord. Sedan har jag förstås själv inspirerats när jag sett hans lätthet och äkthet som skådespelare. Om jag lärt mig av honom? Nja, som skådespelare får man nog försöka stappla sig fram så gott man kan, hitta den man själv är.

 

Var han glad över ditt val?

– Jag vet inte, han var alltid positiv och uppmuntrande och när jag fick göra Fröken April, då var han väldigt stolt och glad. Men innerst undrar jag om han inte också kände en viss oro. Att vara skådespelare är ett utsatt yrke och det visste han ju.

 

Vad gör du i höst?

– Då blir det arbete igen! Jag regisserar pjäsen Den skalliga primadonnan av rumänen Eugène Ionesco. Den sätts upp på Boulevardteatern med bland andra Helge Skoog, Iwa Boman och Kim Anderzon. Det ser jag fram emot!

Scroll to Top