• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Det tog 30 år - men nu är vår kärlek på allvar!

    Stefan var kär i Eva och uppvaktade henne med blommor varje födelsedag under skoltiden. Men uppvaktningen var förgäves. Tiden gick och en vacker dag kom inbjudan till klassträff...

     
    Gösta tar emot vid grinden till den gamla 1800-tals stugan vid Nykvarns sluss i centrala Linköping.

    Nej, det är ingen äldre släkting, utan parets gigantiska hund. Gösta är en engelsk mastiff i viktklassen mellan 75 och 80 kilo.


    För fyra år sedan trodde Eva och Stefan aldrig att de skulle bli ett par.

    – Då var jag var lyckligt gift och Stefan bodde tillsammans med dottern Nellys mamma, berättar Eva.

    De gick i samma klass under fem år i grundskolan – från femman till nian –och Stefan var länge kär i henne. Men kärleken var obesvarad.

    – Jag minns när han började i vår klass på Fredriksbergsskolan. Precis som jag var Stefan en person som tog mycket plats. Vi var lika tramsiga båda två och lite av klassens clowner, berättar Eva med ett skratt.


    Hemkunskapsläraren flyttade runt Eva i klassrummet.

    – Hon satte mig vid diskbänken, en bra bit från de andra. Inte för att jag hade något ont i mig som hon sa, utan för att jag pratade alldeles för mycket.


    Det var inte så att Stefan och Eva umgicks efter skolan, men på något sätt kändes det ändå som att de hade bra kontakt.

    – En gång när jag satt och halvsov under en lektion i tyska, fick jag frågan om vad ett visst ord betydde på svenska. Jag var värdelös på språk. Då viskade Stefan: "säg symaskin". Och det gjorde jag förstås. Några sekunder senare möttes jag av ett gapflabb från hela klassen. Han hade bara skojat med mig.


    Stefans känslor för Eva växte sig allt starkare och i slutet av högstadiet gjorde han flera försök att bli tillsammans med henne.


    Kär i annan

    – Hon var min första stora kärlek, men jag fick nobben. Eva hängde mest med de duktiga handbollskillarna, berättar Stefan.

    – Jag satsade själv stenhårt på handbollen ända tills jag var 22 och var med att ta upp vårt lag till allsvenskan. Mycket i livet kretsade kring sporten och jag var tillsammans med samma kille från jag var 14 till 20 år, säger Eva.


    När klasskompisarna gick skilda vägar efter nian fortsatte Stefan att uppvakta Eva.

    – Han kom med tulpaner varje gång jag fyllde år. Jag frågade om han inte ville komma in och fika, men han tackade nej. Han ville väl inte sitta med min pojkvän.


    Så här i efterhand kan de skratta åt minnet. Men Stefan tyckte att det var jobbigt då.

    – Jag visste att han var kär i mig, men jag hade inte några sådana känslor för Stefan på den tiden.


    Till slut bröts kontakten och under trettio år stötte de bara på varandra vid sex tillfällen – trots att de bodde i samma stad.

    – En gång träffades vi och pratade vid en mack. Stefan visade sig ha en bullmastiff och jag var jättesugen på att skaffa hund. Jag hälsade på hemma hos honom och fick träffa hunden. Något annat var det inte tal om. Vi var båda mitt uppe i förhållanden. Jag vet att jag sa: "du har och kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta", minns Eva.

    De orden skulle Stefan bära med sig genom åren.


    Det gick nästan tio år. Då hade Stefan fått jobb som slussvaktare och flyttat till en liten stuga vid Kinda Kanal. Av en slump möttes de under en promenad, Stefan med hund och Eva på väg till jobbet.

    – Jag gav honom mitt visitkort och sa att vi kunde käka lunch någon dag, givetvis bara som vänner. Men Stefan ringde aldrig.


    Leva ensam

    – Eftersom mitt förhållande var svajigt och jag fortfarande fick hjärtklappning när jag såg Eva ville jag inte utsätta mig för det. Jag visste dessutom att hon var gift, kontrar han.

    Ett år senare, sommaren 2009, bestämde Eva sig för att skilja sig från sin make. Inte på grund av Stefan eller någon annan man – utan för en allt starkare känsla inuti henne att hon ville leva själv.


    Bara ett par veckor senare kom en inbjudan till återträff med klasserna i grundskolan. Eva ringde runt till tjejerna i sin klass.

    Hon kontaktade Stefan som fick som uppgift att få tag på så många killar som möjligt.

    – Vi blev några stycken som träffades hemma hos mig innan den arrangerade återträffen med hela skolan. Då var jag singel sedan åtta månader tillbaka och skulle ljuga om jag inte sa att jag hade starka känslor för Eva, säger Stefan.


    – Det fanns helt klart en spänning mellan oss, men jag hade precis brutit från min förra man och lovat både mig själv och dottern att leva själv ett tag. Jag undrade om Stefan och jag kanske bara kunde träffas ibland. Men han sa – antingen kör vi fullt ut eller inte alls, berättar Eva.


    Svaret blev det förstnämnda, även om det inte var ett lätt beslut att förklara för nära och kära. Eva kunde inte blunda för sina känslor. Trots att hon skaffade egen lägenhet tillbringade hon mesta tiden i Stefans stuga.

    – Allt känns så naturligt och rätt med Stefan. Även om vi bara träffats några gånger under 30 år är det som vi känt varandra hela livet.


    Stefan lyfter upp sin kaffekopp och fyller i:

    – Vi är så lika. Det händer ofta att vi tänker på exakt samma sak. Häromdagen frågade jag om jag fick bjuda henne på mat på lördag. Men det fick jag inte. För hon hade precis tänkt bjuda mig...

    När en gammal vän till Stefan hörde att han träffat en ny kvinna i samband med återträffen förstod han direkt att det var Eva!


    Lika värde

    – Flera före detta klasskompisar tycker snarare att det är märkligt att det dröjde så många år innan vi blev ett par, ler han.

    Genom Stefan har Eva upptäckt ett nytt intresse – bilar och motorcyklar – och hon tycker om att hjälpa till som slussvakt.


    Nykvarns sluss är öppen från mitten av maj till mitten av september. Mellan midsommar och skolstarten måste någon vara på plats mellan nio och sju varje dag.

    – En del undrar om vi inte känner oss helt fast. Men det är bara skönt. Vi kan bada, fiska, sola och koppla av, ungefär som vi om var vid en sommarstuga. Samtidigt träffar vi en massa trevliga människor, som slussar med sina båtar eller bara promenerar förbi, säger Stefan.


    De skrattar åt samma saker och har samma människosyn.

    – Pengar och status är inte viktigt för oss. Alla människor oavsett inkomst eller titel har lika värde. Personer som vill tro att de är mer viktiga än andra, ger vi inte mycket för. Jag gillar Stefans filosofi att "jobb är överskattat". Han har valt att kapa sina utgifter för att kunna arbeta mindre. Jag har under ganska många år arbetat mycket och gör fortfarande, men hoppas att jag ska kunna ändra på det så småningom, menar Eva.


    – Många köper dyra hus, bilar eller semesterresor och måste sedan jobba häcken av sig för att ha råd. Då har man ju inte tid för något på grund av allt arbete. Jag har inget behov av en ny bil som minskar i värde bara man kör ut den från bilhandlaren. För mig är det viktiga att ha tak över huvudet, mat för dagen och värme, tillägger Stefan.


    Allra viktigaste för honom är givetvis dottern – och Eva.

    – Vi har det fantastiskt bra. Det här hade jag aldrig vågat hoppas på som ung, när jag stod där med mina tulpaner och försökte och försökte, utan att det blev något...

     

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!