Måns Zelmerlöw i Sydafrika: Nu är det min tur att ge!

 
Det är i en sydafrikansk dalgång som Gud glömde, mitt bland fattigdom, farsot och förnedring, som de mörka minnena plötsligt kommer tillbaka: Utanförskapet i skolan, när kompisarna alltid stod i en klunga 20 meter bort och fnissade.

Blygheten som gjorde att han måste ha mamma med sig på lägren. Tafattheten med tjejerna, håglösheten som gjorde att han sov till fem på eftermiddagen och – inte minst – skräcken när tsunamin rullade in över Thailands badstränder och det enda som efteråt återstod av familjens hotellrum var en toalettsits.

För Måns Zelmerlöw är mer än bara ett smittande leende, en osedvanlig musikalisk begåvning och en karriär som saknar motstycke i svenskt artistliv. Läkarsonen från Lund blev hela Sveriges fästman när han tog över Allsång på Skansen förra sommaren. Men bilden av en sorglös sång-och-dansman som fötts med silversked i munnen haltar.

Ge andra energi

Det märks inte minst om man skalar av märkeskläderna och placerar honom i en miljö där jämnåriga dör i aids på skitiga madrasser i lerhyddor. Då glimmar allvaret till bakom de mörka solglasögonen. Då är det långt till musikalglitter och schlagerflärd.

– Jämfört med de här ungdomarna har jag levt ett otroligt gott och skyddat liv. Men mina föräldrar tog mig tidigt till Afrika för att jag skulle förstå hur världen verkligen såg ut. Jag glömmer aldrig det sönderbombade Eritrea. Hur barnen kom fram och tiggde min blyertspenna och jag tänkte för mig själv: “Nästa gång ska jag ha med mig hundra pennor!”

Det blev en röd gitarr istället. Som nybliven ambassadör för hjälporganisationen Star for Life ska Måns Zelmerlöw förändra världen på det sätt han kan bäst.

– Jag anser mig inte som någon superstjärna när det gäller att sjunga, dansa och spela teater. Men jag tycks ha en förmåga att ge andra energi. Jag märkte det första gången jag klev ut på Skansens scen. Att jag smittade andra med min glädje.

Ett blygt barn

För livslusten har alltid funnits där, trots att livskurvan ibland har pekat neråt. Eller kanske just därför? Människor som aldrig upplevt smärta eller sorg, blir lätt ytliga och självupptagna. 25 år gammal är Måns Zelmerlöw mognare och klokare än någonsin.

– Det har funnits tuffa perioder i mitt liv. Till en början fick jag kämpa mot en väldig blyghet. I sexan dök det dessutom upp en kille på skolan som snodde alla mina kompisar. Det var en sorts halvmobbing, inga slag, men en massa fnissande i min riktning. Jag hade en stark känsla av utanförskap.

Tjejer, då?

– Dem ska vi inte tala om. Jag hade länge ingen aning om hur jag skulle bete mig i deras sällskap. Jag var livrädd för att den där pinsamma tystnaden skulle uppstå.

Star for Lifes grundtes bygger på att enda sättet man kan stoppa aidskatastrofen är att förändra attityder hos de som ännu inte är smittade. Med musik, fotboll och studier ska en självkänsla byggas. Måns Zelmerlöw vet bättre än de flesta att den medicinen funkar.

– Mamma brukade tvinga mig att plocka fram gitarren när vi hade gäster Plötsligt var den där blygheten som bortblåst. Jag glömmer aldrig när jag uppträdde som tolvåring i en bar på Kanarieöarna. Sjöng Chaplins “Smile” och fick applåder. Där hände någonting.

Han är också tacksam för att föräldrarna aldrig skämde bort honom. Veckopengen var kvarterets lägsta. Sommarjobben fick han fixa själv.

– Mamma och pappa var alltid noga med att vi barn skulle få kämpa lika mycket som alla andra. Eller till och med mer. Problemet var att jag länge var landets lataste. Sov helst till fem på eftermiddagarna, då kompisarna ramlade in med pizza och cola. Lyckades ändå få jobb som servitör, men måste ha varit den sämsta någonsin. Jag förstår fortfarande inte hur jag fick jobbet. Måste på något sätt ha charmat dem vid anställningsintervjun.

Tricket fungerar fortfarande, det märks. Att resa med Måns Zelmerlöw in i mörkrets hjärta är både plågsamt och upplyftande. Överallt skapar han nya vänner, nya drömmar. Det finns ett leende och en kram till alla. Och när inte språket räcker till, är det musiken som bygger broar.

Men det är också som om hans egen mask liksom skrumpnar ihop och faller av. Måns Zelmerlöw har alltid varit medias älskling med sina låga gard och artiga bemötande. Men sista året har varit tufft. Separationen från flickvännen Marie Serneholt fick honom förlora balansen rejält. Den folkkäre blev folkskygg.

– Inte av själva uppbrottet, det skötte Marie och jag bra. Men när rubrikerna kom tre veckor senare var det som om allting drogs ett varv till. Det stod fotografer utanför porten och journalister i trappan. Ett tag vågade inte ens gå ner till affären av rädsla för vad det skulle stå på löpsedlarna. Jag mådde skitdåligt. Blev smått paranoid på kuppen.

Samtidigt skulle han hålla 83 låttexter i huvudet och ett leende på läpparna. Ingen ville ha en allsångsledare på gränsen till nervsammanbrott. Det gick med rutinens och självdisciplinens hjälp. På fem år hade Sveriges slöaste 19-åring förvandlats till en nästan osannolik arbetsmaskin. CV:t var plötsligt sprängfyllt. “Sveriges yngsta gubbe” skrev någon och påpekade att få kunde skryta med lika många framgångar på samma korta tid.

Vad som egentligen fick karriären att skjuta fart är svårt att sätta fingret på. Själv talar Måns Zelmerlöw gärna om en undanskuffad talang som plötsligt fick chansen att blomma ut. Men någonstans finns också den traumatiska upplevelsen när tsunamin sköljde över Khao Lak julen 2004. Han skulle egentligen ha tagit sovmorgon den dagen. Farmor väckte honom och föreslog en biltur i bergen.

– Den räddade familjens liv med tre minuters marginal. Tsunamin fick mig att förstå hur kort livet är, hur snabbt det kan förändras. Jag tar inte saker för givet längre. Och jag har blivit mindre trångsynt, tror jag. Dessutom är jag inte längre lika skraj för att min karriär ska gå utför.

Vad är livets mening för dig?

– Tidigare skulle jag ha svarat: Att ha kul! Men när man är med om sådant här, reser genom Afrika och ser hur människor har det, så… Ja, nu skulle jag nog snarare säga att de handlar om att dela med sig, att ge till andra. I mitt fall har jag fått musiken. Jag inser att jag dels kan glädja människor genom att uppträda för dem, dels berätta för dem hur det är ställt i världen.

Du känner att det är payback time nu?

– Absolut. Star for Life är det viktigaste jag har gjort i hela mitt liv. Det grundaren Dan Olofsson har gjort är så fruktansvärt cool. Jag skulle också vilja starta upp något sådant.

Så om tio år är det knappast villa, Volvo och vovve som gäller?

– Inte Volvo i alla fall. Jag har börjat köra racing och vet att det finns alldeles för många andra roliga bilmärken. Och jag är ingen villaperson alls. Men vad sa du? Om tio år? Då, är jag alltså 35. Hm, och då har nog barn, det är sant. Vilket betyder att jag säkert har villa också. Fast min grundsyn är att fortsätta att odla fler talanger, testa fler saker som jag ännu inte kan. Racingen är en del av det.

Är du fortfarande blyg innerst inne?

– Ja, absolut. Och innan jag ska uppträda är jag alltid nervös. Men det är jag samtidigt jätteglad för. Min energi kommer ur den där adrenalinkicken som nervositeten ger. Väl ute på scenen kliver jag däremot in i en officiell roll. Tar på mig ett annat ansikte. Blir trygg.

Under den obarmhärtiga sydafrikanska solen erkänner han också att det fanns ytterligare en period i livet, när allting tycktes svaja. 2007 var året för hans stora genombrott. Men det kunde lika gärna blivit ett sammanbrott.

– 2007 borde ha varit ett kanonår, men istället mådde jag som allra sämst. Det fanns dagar när jag bara ville ligga kvar i sängen och tycka synd om mig själv. Vilket jag nog också hade gjort, om jag inte hade fått jobbet i musikalen Footloose och flyttat till Göteborg. Det blev min räddning. Jag kunde lämna Stockholmshetsen. Fick nya vänner som orkade lyssnade på mitt tjat.

Vad hade gått snett?

– Jag hade gjort 63 gig den sommaren. Plus Ladies night, Lilla Melodifestivalen, Cara Mia, reklamjobb… rubbet! Jag saknade förmågan att tacka nej. Hoppade på allt som bjöds. Till slut var jag helt slutkörd. Det egentligen först nu som jag riktigt har lärt mig att inte säga ja till allt och att det är okej att tacka nej. Att vara trygg där jag för stunden råkar befinna mig.

Vad säger dina gamla kompisar om ditt kändisskap?

– Äh, de struntar fullkomligt i det. Vilket är jätteskönt. I mitt gamla gäng är jag fortfarande MP, inget annat. Måns-Petter, alltså.

Fast Mister Måns går också bra. Det är vad tusentals sydafrikanska ungdomar numera kallar den vite, skäggstubbige, ofta leende 25-åringen med den röda gitarren som våren 2012 kom till deras skola. Han som kan visa på en väg ur ångest och rädsla. Han som vet att leda en allsång som ger ny energi, ny livslust, nytt självförtroende.

Det känns också bra.

 
LÄS MER: Måns Zelmerlöw är hjälpambassadör i Sydafrika

SE FILM HÄR

VAR GÅR PENGARNA? Res till Sydafrika med Måns Zelmerlöw och se själv!

 

 

Hjälp oss att samla ihop pengar till en ny skola!

Hemmets journal och den svenska biståndsorganisationen Star for Life har gjort en överenskommelse som innebär att 100 procent av den summa som läsarna skänker går direkt till verksamheten på skolan. Star for Life har 90-konto och är medlem av FRII vilken innebär en särskild tillsyn att skänkta medel går till ändamålet.

Hur mycket/lite kan jag skänka?
Det finns ingen gräns, vare sig uppåt eller neråt! Men för att ge dig ett exempel så räcker 200 kr för att finansiera Star for Lifes verksamhet för en elev under ett helt år. Det innebär konkret lön till Star for Lifes coach/lärare samt undervisningsmaterial för en eleven.

 

Hur och var ska jag sätta in pengarna?
Star for Life har två 90-konton: Bankgiro 900-1611 eller postgiro 90 01 61-1.

Viktigt: Märk talongen “Måns skola”, så att vi kan räkna ihop hur mycket pengar som Hemmets Journals läsare har skänkt.
Vi kallar denna insamling för Ge med HJärtat.

Tack!