• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Maria trotsade sin dödsdom och sprang sig till en ny chans

    Marias son skulle ta studenten och planeringen pågick för fullt. Samtidigt hårdtränade hon inför en halvmara och såg fram emot loppet. Då kom ett fruktansvärt besked. Maria hade cancer och bara några månader kvar att leva…

     
    Maria Andersson var i toppform, stark och full av energi. Hon sprang sex mil i veckan med pulsklocka. Hon pressade sina löpartider och styrketränade på gym. Dessutom jobbade hon skift som ambulanssjuksköterska och var mamma till en 18-årig son. Livet gick på högsta växeln och Maria skyndade framåt mot nya mål.


    Snart var det dags för långloppet Göteborgsvarvet, ett halvt maraton. Det hade blivit något av en tradition. Men plötsligt började löpningen kännas tyngre. Pulsen var snabbare. Maria rådgjorde förvånat med sin man som är distriktsläkare. Hade hon övertränat? Prover som togs visade fina värden.

    – Men magen kändes annorlunda och som sjuksköterska vet jag det är en varningsklocka, säger Maria. När jag kände en hård knöl tänkte jag att det var gallsten. Jag blev remitterad till röntgen.

    Det var inte gallsten, men en förändring på levern. En tumör, stor som en knytnäve hade sällskap av tio små.


    Maria hade drabbats av gallvägscancer, en obotlig cancer i levern med mörk diagnos. Om Maria hörde till genomsnittet hade hon tre månader kvar att leva. Domen kom den 1 april 2010.

    – Jag satt mitt emot läkaren och minns hur hela rummet började snurra. Jag såg som genom en tunnel som blev mindre och mindre. Till slut var det bara läkarens ögon som var tydliga. Han hade en prick i ena irisen. Den kan jag fortfarande se framför mig, berättar Maria.


    Allt rasade samman

    Ena dagen en energisk och envis kvinna som en gång sprungit ett helt maratonlopp efter ett ryggskott. Nästa dag en döende cancerpatient som förmodligen inte skulle få uppleva sonen Daniels studentexamen. Marias självbild rasade samman och tillvaron gungade.

    – Min karta över verkligheten drogs undan, säger hon. Jag gick långa promenader vid havet. Det låter flummigt, men det var verkligen som om jag hamnade i en helt annan dimension. Jag såg naturen på ett nytt sätt, jag hörde fågelsången som jag aldrig hört den förr. Jag var helt i nuet.


    Känslor vällde fram, många och starka.

    – Jag kände en stor sorg och grät mycket. Men jag kände också en frihet. Jag visste inte om jag hade en framtid. Men jag levde just här och nu. Mer kan ingen av oss göra.


    Maria bestämde sig för att aldrig ge upp. Aldrig någonsin. Resolut började hon samla information om cancer. Hon läste böcker och sökte på internet. Det fanns forskning som visade att fysisk aktivitet kan ha effekt på cancer.


    En bok från hennes ex-svärmor, "Anticancer" av författaren David Servan Schreiber, blev Marias bibel. Den fick Maria när spanska släktingar kom för att fira Daniels student. För Maria fick trots allt vara med om sin sons student och stod i första ledet när han tog på sig den vita mössan.


    Boken handlar om kopplingen mellan cancer och livsstil. Maria hade ätit nyttigt tidigare, men blev nu extra mån om kosten. Hon valde långsamma kolhydrater och färgrika grönsaker. Hon undvek kött, mjölkprodukter och socker. Hon försökte också undvika stress.


    Märkligt nog kände Maria sig aldrig sjuk. Hon fortsatte att träna, också under cellgiftsbehandlingarna. Först försiktigt med armhävningar hemma i vardagsrummet.

    – Armhävningarna blev som ett mantra, minns Maria. Kan jag göra 30 kan jag inte vara döende, tänkte jag.


    Hon började styrketräna och tog snart 55 kilo i bänkpress, precis som innan hon blev sjuk. Löpträningen kom igång med ett par mil i veckan.


    Fick ett mål

    På sommaren levde hon på så att säga övertid, och anmälde sig till Göteborgsvarvet 2011.

    – Först vågade jag inte, erkänner hon. Men sen tänkte jag – vad kan jag förlora? Inte mer än anmälningsavgiften på 500 kronor.

    Det stärkte att ha ett mål. Maria föreställde sig om och om igen hur hon sprang över mållinjen med armarna över huvudet. Bilden fastnade på näthinnan.


    Den mentala träning som Maria har använt inför långlopp har hon också haft nytta av på andra sätt. Ett maratonlopp kan vara ohyggligt tungt att föreställa sig. Men delar man upp loppet i femkilometers delar och betar av en i taget blir det lättare. Samma var det med behandlingarna. Det som sammantaget kändes för stort och för mycket, blev hanterbart när Maria tog en dag i sänder.

    – Cancern är en del av mig, säger hon. Jag kan inte bli min egen fiende. Jag kan inte hata min lever, den är ju jag. Mina celler hade börjat bete sig på fel sätt, nu måste jag få dem att göra rätt igen. Jag stöttar det som är friskt och rustar kroppen för att stå emot sjukdomen.


    Idag, snart två år efter dödsdomen konstaterar Marias läkare att tumörerna har minskat i storlek. Det beror, tillstår han, på en kombination av träning och mediciner. Maria vill skrika ut: "Berätta det för andra!" Livstilen kan spela roll, det gjorde det för henne. Hon lever fortfarande. Hon är tillbaka på jobbet på deltid.

    – Det hade varit lätt att hamna i hopplöshet, säger Maria. Läkarna pekade mycket på det som inte kunde göras, som att operera, istället för att prata om vad som faktiskt kan göras, att livsstilen påverkar.

     

    Redan under promenaderna vid havet, när känslostormarna rörde om i Maria, bestämde hon sig för att bli en överlevare. Var fick hon sin inre styrka ifrån?

    – En del är nog medfött. Mina första ord var "kan själv". Men träningen kom jag igång med sent. I skolan var jag en tjej som var dålig på gymnastik.


    Ett steg till

    Efter gymnasiet reste Maria till Spanien, pluggade och jobbade i en bar. Hon förälskade sig i en spansk man som följde med hem till Sverige när sonen Daniel föddes. Förhållandet tog slut och Maria levde några år som ensamstående mamma med studier och jobb.


    – När Daniel var 10 år började jag på Friskis och Svettis, berättar hon. Någon pratade om löpning och jag tänkte förundrat: "Men är det mänskligt möjligt att springa en hel mil?".

    – Jag plockade fram ett par gamla gympaskor, gick ut och sprang fram till en lyktstolpe. Nästa gång sprang jag mellan två stolpar. Långt senare tänkte jag: "En mil går, men ett maraton är väl omöjligt". När jag väl sprang min första mara tänkte jag på slutet: "Ett steg till, ett steg till". Samma tankar fick mig igenom cellgiftsbehandlingen. Jag orkar "en dag till, en dag till".


    För elva år sedan träffade hon sin nuvarande make och efter några kringflackande år inom sjukvården hittade hon sin plats som ambulanssjuksköterska.

    Nu har livet kastats om igen. Dödsdomen har förändrat hela Marias livssyn.

    – På ett ögonblick, i stolen framför läkaren den där aprildagen 2010, blev jag fråntagen inte bara min framtid, utan också alla mina roller – min status som sjuksköterska, maratonlöpare, som utbildare i hjärt- och lungräddning. Idag ser jag det som en förmån. Jag lärde mig att en människa inte är sina roller, utan en varelse här på jorden i ett ögonblick. Det gav mig perspektiv.

    – Jag hade kommit till en punkt i livet då det var nödvändigt för min personliga utveckling att jag stannade upp. Cancern fick mig att göra det. Jag lärde mig mycket.


    – Jag har ett mycket bättre liv nu. Förr stressade jag och var ofta sur. Jag uppskattade inte nuet. Nu har jag fått en annan tidsuppfattning. Den linjära tidslinjen, med tiden där bak och tiden där framme, finns inte för mig. Tiden innan är minnen och det som ska hända är våra fantasier. Den enda tid som finns är den just nu.


    Värd all hjälp

    Idag lyssnar Maria inåt.

    – Jag behöver inte vara så duktig, säger hon. Jag lyssnar på min kropp. Det enda som kan läka kroppen är kroppen själv, och den är värd all hjälp man kan ge.

    Läkarna har aldrig sagt något om prognos. Det Maria vet har hon läst i statistiken. Kanske tänker de att Maria haft tur, att hon väl får hålla på med sin träning, men att sjukdomen hinner ifatt till slut.


    Men ingen enda, varken läkare eller forskare, har hört av sig och velat veta mer om det faktum att Maria, drygt ett år efter dödsdomen, sprang Göteborgsvarvet och kom i mål med händerna i en segergest över huvudet. Redan på startlinjen ropade hon till en kompis: "Jag har redan vunnit, jag lever".

    Maria sprang 21, 1 kilometer på två timmar och fyra minuter. Hon log hela vägen.

     

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!