Schlagerstjärnan Javiera levde i ständig skräck – blev misshandlad

Utåt var Javiera och hennes man det perfekta paret. De dansade ihop och följdes åt på hennes turnéer. Men innanför hemmets fyra väggar pågick ett annat liv. Idag vågar Javiera berätta.

Udrag ur boken "Clownen Gråter":

 

“Det hände flera gånger att jag försökte överrösta honom och vädja “Du lovade ju att det här aldrig skulle hända igen”. Då kunde han bli helt hysterisk, ta tag i min handled och vrida om tills jag knäade framför honom. Sedan brukade han ta tag i mitt hår och släpa mig genom rummet. Jag försökte resa mig för att kunna springa med, för att inte få så ont i skallen, men det slutade med att jag trampade snett och föll. Då tog han ett hårdare grepp om mitt hår och slängde mig på soffan. Vid det laget brukade jag vara så omtumlad av allt, att jag skakade och då brukade han skrika “Se vad du fick mig att göra”.

Utdrag ur Javieras bok “Clownen gråter”, bokförlaget Norlén & Slottner

 
Javiera vill gärna att vi träffas på en neutral plats, helst mitt i stan. När hon kommer in på lunchrestaurangen vid Drottningtorget i centrala Göteborg ger hon mig ett avvaktande leende och ett snabbt handslag.

Visst känner man igen henne. Det långa glänsande håret, den intensiva blicken. Detta är tjejen som med sitt sprudlande sång- och dansnummer tog publiken med storm i Melodifestivalen för några år sedan.

Idag är 33-åriga Javiera betydligt mer återhållsam.

– Mitt liv har verkligen förändrats totalt. Jag är inte samma person som tidigare, konstaterar hon.

Fem år i oupphörlig skräck sätter sina spår. Ärren på huden är kvar, liksom märkena i själen.

Intervjun börjar trevande. Hon har själv förklarat att det numera tar tid att bygga upp förtroende för andra människor. Den hon trodde på allra mest svek henne. Gång på gång.

Berättelsen börjar i en förort till Göteborg, där Javiera växte upp. Sång och dans var hennes stora intressen under barndomsåren.

– Jag drömde om allt som de flesta flickor drömmer om när de står framför spegeln och sjunger. Och jag nådde dit!

För Javieras talang och sångröst var något utöver det vanliga. Från uppträden i skolan och på fritidsgårdar gick hon vidare till talangjakter och allt större scener. Efter att ha deltagit i Melodifestivalen år 2000 och 2002 och släppt två skivor låg karriären utstakad.

I samma veva inledde hon ett förhållande med en av dansarna i sin show. Idag har hon svårt att avgöra vad hon såg hos honom. Kanske kände hon sig utvald genom hans många komplimanger och prat om giftermål, barn och gemensamt arbete.

Små kommentarer

Det dröjde inte länge förrän han flyttade in i hennes lägenhet.

Efterhand började han sticka in små syrliga kommentarer mellan komplimangerna. “Ska du verkligen ha de där jeansen?” “Vad har du för storlek, egentligen?”

Ett litet frö av osäkerhet började gro inombords. När Javiera såg sig i spegeln konstaterade hon att hon, trots allt, kanske inte passade i jeans.

På liknande sätt fälldes andra anmärkningar gällande hennes sätt att prata, röra sig, dansa. Efterhand anpassade hon sig till sin pojkväns åsikter.

– Jag började se på mig själv genom hans ögon. Och då kändes det som att jag var… ett ingenting.

En vecka före bröllopet kom det första slaget.

Det började med ett vanligt meningsutbyte. Plötsligt drämde han till henne med knytnäven i ansiktet så att hon föll med huvudet mot sängkanten.

– Det var ett varningstecken som jag borde ha lyssnat på, säger Javiera. Men jag var så chockad att jag bara tänkte: “Va? Vad var det som hände?”.

De skulle ju gifta sig och sedan leva lyckliga tillsammans.

Det blev inte så.

Vardagliga diskussioner ledde gång på gång till slag och sparkar. Först vid enstaka tillfällen, snart allt oftare. Ibland flera gånger om dagen.

– Det var som en slags tornado som bara gick snabbare och snabbare och blev omöjlig att ta sig ur. Till slut blev tillvaron förvirrad – jag visste knappt vad som hade hänt och inte. Jag blev som en levande död. Som en väska man sparkar på för att den ligger i vägen.

Trots att de båda arbetade på dansskola och trots att Javiera hade konserter och uppdrag både i Sverige och utomlands blev samvaron med andra människor alltmer sparsam.

– Vi blev väldigt isolerade, förklarar hon. Jag hade knappt kontakt med vänner eller familj. Tänk, den ende vän jag hade var min värsta fiende. Och han fick mig att tro att jag inte kunde överleva utan honom. Det var som en hjärntvätt.

Ingen reagerade

I efterhand tycker hon att folk runtomkring borde ha förstått och ingripit. Grannarna måste ha hört hennes hjälplösa skrik. Människor på dansskolan måste ha sett hennes värkande blåmärken.

– Varför reagerade ingen? Vi har nolltolerans mot våld i samhället. Men när det gäller nära relationer väljer folk att inte lägga sig i. Då betraktas det plötsligt som en privat angelägenhet.

Själv kom Javiera så småningom i kontakt med Utväg, en kommunal verksamhet som bland annat har gruppsamtal för kvinnor som lever i destruktiva förhållanden. Under flera år gick hon i smyg på mötena varje vecka och träffade andra kvinnor i samma situation.

– Det var chefer, städare, mammor… Våld kan finnas överallt.

Det var här hon fick uppmaningen att dokumentera allt hon utsattes för. Javiera började skriva dagbok och ta foton på alla sår, skador och blåmärken hon fick.

En dag för tre år sedan, efter ännu en ursinnig misshandel, bestämde hon sig.

–  Jag nådde fram till en punkt där jag inte kunde ljuga för mig själv längre, säger hon. Jag höll på att gå under som människa. Jag vägde 45 kilo och orkade knappt gå på toaletten själv. Antingen måste jag ge mig iväg, eller också skulle jag dö för hans händer. Det fanns inga andra val.

Javiera sökte upp ett kriscentrum för våldsutsatta kvinnor.

– Jag var rädd. Jätterädd. Skräcken satt i kroppen.

Hon bodde kvar i några månader och flyttade därefter hem till sin mamma. Hon bestämde sig också för att polisanmäla misshandeln. Rättegången som följde blev tuff.

– Allt jag sa blev ifrågasatt, berättar hon. Jag hade tur som hade min dagbok och mina foton. Det blev min räddning.

I september 2010 fick hon beskedet från tingsrätten: Hennes före detta man hade dömts till fängelse. Känslorna vällde upp inombords. Oändlig frihet blandades med gränslös sorg.

Kvar fanns dagboken; 86 kapitel ur hennes femåriga förhållande. Den har nu kortats ner och blivit en bok med titeln “Clownen gråter”.

– Jag vill nå ut till andra kvinnor som sitter ensamma, förklarar hon. Till dem vill jag säga att det finns en väg ut och det är värt att gå den. Att man faktiskt måste, om man vill överleva.

En röst i debatten

Förhoppningen är också att bidra med en röst i debatten om kvinnofridsfrågor. Javiera efterlyser en större samverkan mellan myndigheterna, och en djupare kunskap om våld i nära relationer.

–  Visst finns det misshandelsoffer som är nerblodade och har synliga blåmärken. Men så finns det de som döljer blåmärkena under tröjan eller klänningen. Sådan var jag. Vi måste prata om det, för vi finns.

Javiera lever idag med skyddad identitet och hennes före detta man är belagd med besöksförbud.

– Men det som hänt sitter kvar i mig. Jag kommer nog alltid kolla över axeln, säger hon.

Förhoppningen är nu att i stället kunna rikta blicken framåt, och satsa vidare på en artistkarriär. När fotografen plockar fram kameran och knäpper några bilder slappnar Javiera av. Som rutinerad artist är hon van att stå framför kameran. Men när hon sedan får se bilderna, utbrister hon spontant: “Vad ful jag är!”

– Ja… Den där konstiga självbilden sitter djupt i en, säger hon och skakar på huvudet.

Dags att bryta upp. Javiera ger en snabb kram, för att sedan försvinna bort över Drottningtorget, mot spårvagnshållplatsen. Hem till okänd adress.

Scroll to Top