– Jag kommer från arbetarklassen och är glad över de erfarenheter det gett mig. Jag kan förstå människors utsatthet och känna empati Men jag är också orolig att jag ska förlora det jag har, säger författaren Doris Dahlin.
Året var 1912. Det tog tid. Men till slut vågade hon. 16-åriga Engla Victoria Wall erkände för sin mor att hon väntade barn. Pappan till barnet hade emigrerat till Amerika. Modern sa omedelbart att Engla inte skulle tro att hon skulle fick komma hem och föda. Engla arbetade som ladugårdspiga i Hammar, Ytterlännäs socken, i trakten av Kramfors.
Farmor Englas öde kom att påverka författarinnan Doris Dahlins liv. Vi träffas hemma hos henne, på Kungsholmen, i ett soligt Stockholm. Doris Dahlin, 58, har fått stor uppmärksamhet för sin fjärde roman, Till mamma på mors dag.
Vi tar plats i vardagsrummet som vetter mot en stor, blomstersmyckad terrass. Doris pappa hade gröna fingrar och det har gått i arv.
Det börjar nästan komiskt. Jag berättar att jag bodde i Härnösand ett år på åttiotalet, i det vackra området Murberget. Det visar sig vara just där som Doris barndomshem låg och vi pratar lite om Härnösand förr och nu. När Doris gav ut sin självbiografiska Skammens boning för några år sedan förklarade hon att hela världen gärna fick läsa den, men ingen i Härnösand. Skammen efter barndomen med pengabrist och en pappa som var gravt alkoholiserad sitter fortfarande i.
– Jag blev inte retad för det. Men jag kände alltid skräck för att någon skulle få veta.
| Pappa var full på stan, ibland fick vi hämta hem honom från något dike. Så alla i Härnösand visste säkert ändå. Men skräcken bar jag med mig. Mamma var städerska, pappa kommunalarbetare. De köpte det röda huset med vita knutar när Doris var fem. Föräldrarna hade väntat länge, det tog tolv år innan deras enda barn föddes. Till att börja med drack inte pappan. Men snart följde han sin egen fars och sina bröders exempel. Doris och hennes mamma låste dörren om sig när pappan blev alltför berusad. – Mamma satte en gul eller röd glödlampa i den vita lampskärmen, tände ett stearinljus och lade i en extra vedklabb |
 Doris pappa blev gravt alkoholiserad och miste sitt arbete. Men han hade också goda sidor. – Trots allt kände jag mig älskad av honom. Han var intelligent och känslig och jag fick hjälpa honom i snickarverkstaden. |
i spisen. Hon sa att här inne är det varmt, här har vi det bra. Nu ska vi inte tänka på det som är besvärligt. Han somnar snart, berättar Doris.
– Hon var bra på att skapa en trygg vrå i en kaotisk tillvaro. Huset förföll, vi hade knappt mat för dagen emellanåt. När jag blev äldre tjatade jag på henne att hon skulle skilja sig från pappa. Jag blir ändå aldrig fri från honom, svarade hon.
Kände sig älskad
Pappan, som slutade sitt arbetsliv på en skyddad verkstad, hade också andra sidor. Han var intelligent, konstnärlig, en sagopappa med spännande berättelser, som också kunde bygga lekstuga. Och han var aldrig våldsam.
– Trots allt kände jag mig älskad av honom. När Skammens boning gav ut kom människor fram till mig och tyckte jag ändå haft det rätt bra. Jag hade ju i alla fall känt mig älskad.
Doris tog tidigt på sig uppgiften att hålla pappa nykter och mamma glad. Hon blev en snäll och lydig flicka.
– När allt var för rörigt gick jag undan och fantiserade i mitt eget huvud om andra världar. Jag läste veckotidningar och skickade in verser och teckningar. I lekskolan berättade jag för fröken som skrev ner mina historier. Det blev till små böcker. Jag var väl medel i skolan, men hade alltid bra betyg på uppsatser.
Som 17-åring skrev hon på ett skollov boken Ockupationsleken – en svidande kritik mot sin gymnasieskola. Boken som gavs ut av Rabén och Sjögren, gavs ut även i USA, England och Danmark, och Doris bjöds in till radio och tv: Hon engagerades i politiken på vänsterkanten och deltog med liv och lust i debatter.
– Men hemma var jag snäll. Jag bråkade aldrig med mamma.
Klassresa
Vi sitter i den ombonade lägenheten med huvudstadens sorl bara några stenkast bort. Doris gjorde en klassresa. Hon lämnade Härnösand för universitetsstudier i Umeå och sedan Borås för utbildning till bibliotekarie, och senare till Stockholm.
– Mamma ville att jag skulle arbeta på kontor eller i affär. Bara inte som städerska. Studera var onödigt tyckte hon, vad var det bra för?
Doris som lovat sig själv att aldrig återvända till Härnösand gjorde det flera gånger.
– Jag hittade på olika anledningar. Men i grunden var det för att jag hade dåligt samvete för mamma. Vi var inte två självständiga personer, vi levde som i symbios. Jag hade aldrig klippt navelsträngen och frigjort mig från henne.
| Det är snart tio år sedan Doris mamma dog. Då var pappan redan borta sedan länge, i sviterna av sitt missbruk. – Efter mammas död satt jag i hennes hem och sorterade hennes saker, höll i porslinet som mina egna barn inte ville ha. Jag tänkte över hela hennes liv och mindes mig själv som barn. Vårt förhållande var komplicerat, men jag kan än idag känna en mammalängtan, någon att ringa till och berätta för. Doris började skriva. Hon gick i terapi för att prata om sin pappa men samtalen kom att handla om mamman. Doris mamma var ett pussel med många bitar. Den gladaste av alla. Den mest sorgsna. |
Doris och hennes mamma utanför huset i Härnösand. Mamman lyckades skapa trygga platser i hemmet även fast pappan satt berusad i soffan.
|
Svartsjuk, avundsjuk, en mästare på att koka soppa på en spik. Ilsken och emellanåt trött på att leva.
Doris mamma var yngst av elva barn. Doris mormor hade egentligen inte velat ha fler barn utan sjönk in i en djup depression och slutade tala. Mamman blev en lydig och snäll flicka så att hennes mor skulle orka.
Idag arbetar Doris som utbildningskonsulent och coach, har sambo och vuxna barn, en son och en dotter. Hon får uppskattning för sina böcker, men har sina stunder då hon tvivlar på meningen med dem. Otaliga mejl från läsare säger något annat.
På piedestal
– Mammor sätts ofta på en piedestal, allt är antingen svart eller vitt. Mamma blir en roll, istället för en människa med många sidor. Det låg så mycket på mammorna förr, de förväntades ta hand om barnen och allt det praktiska. Många kvinnor går idag runt med en mammabild inuti, som styr deras liv. Då behöver den inte ens vara sann. Förhoppningsvis får vi en mer realistisk bild av mamman när papporna nu börjar bli mer närvarande, fortsätter hon.
– Det går att ta sig igenom en svår barndom. Och det är viktigt att låta de egna barnen leva sina liv, betonar Doris.
– Det som har varit har varit. Det ska inte få bestämma över hur jag lever. Man måste ta fram minnen, också de som gör ont, och våga se hela verkligheten. Bär din egen historia, så slipper dina barn bära den!
| Och Engla Victoria Wall, pigan som väntade barn, Doris farmor? Hennes lilla dotter visade inte några livstecken när hon en månad för tidigt föddes under ett besök hos Englas mor. Engla knöt en näsduk hårt om barnets hals och lade in kroppen i en buske. Barnliket hittades senare vid kanten av Ångermanälven.
Engla dömdes till fängelse i en månad. |
Doris farmor Engla kunde glädja sig åt en barnaskara på fem. Men hennes hemlighet tyngde henne. Hon försökte döva skuldkänslorna med mat.
|
Det blir förhoppningsvis fler böcker framöver med kvinnor och klass i fokus.
– Jag kommer från arbetarklassen och är glad över de erfarenheter det gett mig. Jag kan förstå människors utsatthet och känna empati Men jag är också orolig att jag ska förlora det jag har. Min far stal pengar av mor för att köpa sprit. Det var pengar hon skulle ha till mat. Jag bor i en bostadsrätt idag, men står fortfarande i bostadskö. Jag måste ha både livrem och byxor för att känna mig trygg.
