Min morfar lärde mig att vara skamlöst nyfiken!

Astrid Seeberger kom ensam till Sverige som 17-åring medan hennes familj blev kvar i Tyskland. Nu har njurläkaren skrivit en hyllad bok om konsten att samtala och inspirationen har hon hämtat från sin barndom.

Hon är läkaren som låter det goda samtalet styra. Det som har en läkande kraft och kan vända en människa mot livet. Ett samtal som kräver sin tid och som har blivit en bristvara inom vården.

– Man måste vara skamlöst nyfiken för att komma riktigt nära en annan människa. Först då kan något stort hända, säger njurspecialisten och författaren Astrid Seeberger, som lärde sig det av sin morfar i efterkrigstidens Tyskland.

Hennes uppmärksammade bok, som kom ut i höstas, heter just “Den skamlösa nyfikenheten” och handlar om hennes liv och möten med människor i ödesmättade stunder.

Astrid Seeberger arbetar som överläkare på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge och har suttit vid många dödsbäddar. Ändå är det mötet med patienterna som ger henne mest av allt.

– Det gäller att verkligen nå fram till dem man ska hjälpa för att kunna motivera dem att sköta sig och ta sina mediciner, berättar hon. Faktum är att hälften av alla med kroniska sjukdomar inte följer läkarens rekommendationer. Trots att många av dem varit en hårsmån från döden.

– Samtalet mellan läkare och patient är en oerhört viktig del i behandlingen, inte minst för att ställa rätt diagnos. Men om man rör vid människas smärtpunkt måste man också kunna hantera den. Annars riskerar man att göra mer skada än nytta.

Konsten att lyssna
För att hitta de exakta orden måste man, enligt Astrid Seeberger, alltså vara skamlöst nyfiken, på det sätt hennes morfar förespråkade. Det handlar om att lyssna utan att fördöma.

Morfar var en mångsidig man – bokläsare, kolchosmedlem, före detta officer och en kvinnokarl. Och den som undervisade sin lilla dotterdotter i konsten att samtala.

– Jag älskade honom, säger hon på ett sådant sätt att han nästan tar gestalt i stråhatt och linnekostym framför oss. På kvällarna tog vi promenader i trädgården som han komponerat så att färger, former och dofter harmonierade. Dessutom hade han vägt in vilka fjärilar som drogs till vissa blommor. Han lärde mig att se och att lyssna.

Hur kom det sig att en så inkännande människa hade andra kvinnor fast han var gift?
– Han förälskade sig i mormor för att hon hade midjelångt blåsvart hår där en himmel speglade sig, som han uttryckte sig, berättar hon med ett leende. Mormor var intresserad av en enda sak – proletariatets diktatur – och morfar var lidelsefullt intresserad av precis allting.

Astrid hemstad tycks ha myllrat av färgstarka människor, förutom hennes puckelryggige far som ändå var så levnadsglad att han lindrade hennes mors tungsinne.

Och där fanns läkaren Johannes som inte hade egna barn och därför slöt Astrid till sitt hjärta. Hon växte upp med hans berättelser om liv och död, och fascinerades av att man som läkare kunde slita folk ur dödens käftar. Då denne Johannes sedan tog sitt liv blev hon förtvivlad och undrade varför hon inte varit nog för honom att leva vidare för.

Den händelsen har hon använt sig av i sitt yrke. En patient ville avsluta sin behandling, vilket innebar att han skulle dö från sin son. Då berättade Astrid hur hon hade känt som liten när Johannes valde att dö. Och det förde med sig att patienten ändrade sig och fick flera goda år med sin familj.

Lämnade Tyskland
När Astrid var sjutton år vann hon en uppsatstävling och fick möjlighet att lämna Tyskland för att studera det svenska folkhemmet. Hon plågades svårt av den kollektiva skulden efter andra världskriget och ville bygga upp ett nytt liv i ett nytt land.

– Min mor tyckte det var förfärligt att jag gav mig av, men far litade helt på mig. Jag minns att jag tänkte att nu kunde jag själv bestämma vem jag ville bli när jag steg av vid Stockholms central. Jag skulle bli svensk.

Hon hade börjat lära sig språket innan på egen hand, genom att läsa Strindberg och Fredmans epistlar med hjälp av ett lexikon. Astrid hade drömt om att bli författare sedan hon var liten, och skrivit varenda dag om människor hon mötte. Hon tog en fil kand i konst- och teatervetenskap innan hon som 22-åring fick sitt första barn. Då bestämde hon sig för att bli läkare så hon kunde försörja sig.

– Jag tycker oerhört mycket om mitt yrke. All konst handlar ju om människoöden, och som läkare har man en fantastisk möjlighet att ingripa i andras liv, förklarar hon. Även om man inte alltid kan bota så kan man lindra och trösta och finnas vid deras sida. Jag har haft många starka samtal med döende, men jag förstår mindre och mindre vad som händer när en människa dör.

Hur ser du på din egen död?
– Som ung hade jag dödsångest, nu vet jag att mina barn klarar sig utan mig. Jag hoppas att jag kan släppa taget, det betyder mycket för de efter-levande. Men jag talar inte om själva dödsögonblicket, då är de flesta inte medvetna om vad som sker. Det handlar om tiden strax innan.

Astrid undervisar blivande läkare i konsten att samtala och hon berättar att det finns en längtan hos läkare att ha mer tid för patienterna. Hon är en populär föreläsare om samtalets värde även i andra sammanhang. Hon tror att det har att göra med det uppdrivna tempot i samhället. 

Den privata kärleken är något annat, inte minst den hon hyste till sin morfar. De sågs aldrig efter hennes resa till Sverige. Men de skrev brev till varandra så länge han levde.

Succén med boken har väckt Astris lust att fortsätta författandet och hon är redan i färd med en roman som delvis handlar om hennes släkts öden.  Men nu väntar patienterna på sjukhuset och Astrid sveper i väg dit. Kanske blir det en sådan dag då hon får någon att återvinna livslusten.