I många år har Christina Kellberg burit på hemligheten, som gått i arv från mor och mormor. – Det känns bra att äntligen lägga alla kort på bordet. Det ger faktiskt inre frid.
Christina Kellberg minns orden. De hemliga, gåtfulla, som sipprade in genom dörrspringan från köket under sena kvällar, då föräldrarna satt och drack och rökte tillsammans med sina vänner: “Svartabörshaj, fängelse, cyankalium…”
Det handlade om Chris. Den gråhåriga och finklädda tanten som hängde på ett foto ute i hallen, bakom sprucket glas. Tanten hon aldrig fick prata om. Tanten som var hennes mormor.
Under hela barndomen, och långt upp i vuxen ålder, förblev mormor Chris en outgrundlig figur med vaga konturer. Det var något skamfyllt kring hennes person. Men idag, när barnbarnet Christina hunnit fylla 65, har Chris blivit en verklig människa. Hennes berättelse är fäst på papper och nyligen utgiven i en bok, med titeln Kupongtjuven.
– När jag fick mitt första exemplar av boken vågade jag inte öppna den. Det kändes farligt att släppa ut innehållet, säger hon samtidigt som hon fyller på mer tevatten i våra koppar.
Vi sitter i hennes ljusa lägenhet med vid utsikt över norra Stockholm. Christina, som under många år arbetat som journalist på bland annat Dagens Nyheter, är van vid att själv göra intervjuer och skriva om andra människors liv. Att berätta om sin egen familjehemlighet har varit betydligt svårare. Men nu är det gjort.
Förlorade arvet
Mormor Chris var en udda figur som rörde sig i Klarakvarteren i Stockholm vid 1940-talets början. Hon var inflyttad från landsbygden och sågs allt oftare sittandes vid krogborden, gärna i närheten av författare, journalister och poeter. Innerst inne fanns nog en dröm om att själv få skriva.
| – Chris gick ut på krogen, rökte, drack, sminkade sig… Hon bröt mot uppfattningen om vad som passade sig för en kvinna, särskilt som hon var medelålders och arbetarklass, berättar Christina.
När Chris dessutom bestämde sig för att bryta upp från äktenskapet och skaffa ett eget boende, var det många som höjde på ögonbrynen. Men Chris var fast besluten att klara sig själv. Hon var inte förmögen, men hade en summa arvepengar att ta till i nödfall. Kanske hade det gått bra, om hon inte träffat en stilig yngre författare på krogen. Han hade råkar i trångmål och Chris, som var generös – och kanske också en smula förälskad – lånade ut sina arvepengar. Plötsligt kom hon själv på obestånd. Hon arbetade visserligen tillfälligt på industrikommissionen, den myndighet som tog hand om ransoneringskuponger under det pågående kriget, men lönen på nio kronor om dagen räckte inte långt. Snart stod hon utblottad, sedan både smycken och vigselringen satts i pant. |
 På 1940-talet skulle en medelålders kvinna ur arbetarklassen veta sin plats. Det passade sig inte att som Chris gå ut på krogen, röka och dricka alkohol tillsammans med andra män. |
Det var då tanken föddes. Hon skulle smussla undan några av kupongerna och sälja dem vidare till mindre nogräknade personer. Det drabbade ingen fattig; kupongerna skulle ändå förstöras, resonerade hon.
Stölderna eskalerade och vid ett tillfälle under våren 1944 stoppade hon ner en tjock bunt inköpsbevis i handväskan efter arbetsdagens slut. En bekant hade lovat att försöka sälja dem vidare. Om de lyckats hade de kunnat dela på 30 000 kronor, motsvarande en halv miljon i dagens penningvärde.
Det blev inte så.
Den 28 april 1944, strax före lunchrasten, dök två poliskonstaplar upp på arbetsplatsen och gick iväg med Chris mellan sig.
Bruten kvinna
Att stjäla från riksskafferiet betraktades som ett allvarligt brott. Kupongtjuven, som hon kom att kallas i dagstidningarna, dömdes till nio månaders straffarbete och placerades på kvinnoanstalten i Växjö.
Det var en stukad människa som återvände till familjen i Stockholm efter avtjänat straff.
– I familjen talade man varken om brottet eller fängelsetiden. Men Chris kände enorm skam och tyckte sig ha fått en stämpel på sig som Kupongtjuven, säger Christina.
Ute i Europa tog kriget slut. Hemma i Stockholm gifte sig dottern Anna-Märta och födde en liten flicka. Men själv kunde Chris inte se någon ljusning i tillvaron. En torsdagsmorgon i juni 1947 påträffades hon hemma i sovrummet, kvävd till döds av en dos cyankalium upplöst i ett glas dricksvatten.
Från den stunden försvann Chris ur familjens liv. Christina, som bara var två år när Chris dog, fick aldrig veta vad som hänt hennes mormor.
– För mig är det gåtfullt hur mina föräldrar lyckades hålla tätt. Ryktena spred sig aldrig i släkten. Det är väl ett mått på hur skamligt och förbjudet det var.
Men under sena nätter, när sovrumsdörren stod på glänt, kunde Christina höra hur mamma pratade med sina vänner om stölderna, fängelset och självmordet.
Christina beskriver sin barndom som kaotisk. Familjen lämnade Stockholm och flyttade ut till Väddö i Roslagens skärgård, där pappan skulle få inspiration till sin stora roman. I stället sjönk både han och Anna-Märta ner i alkoholmissbruk.
Och så var det den där hemligheten, som inte fick yppas.
– Det måste ha skavt och gjort ont i mamma, men ändå kapslade hon in det. Det var precis som om hon satte en kork i sitt känsloliv. Jag, som är hennes dotter, lärde aldrig riktigt känna henne.
Började forska
Mamma Anna-Märta levde ett hårt liv med krämpor, alkohol och tablettmissbruk. Mot slutet hotade hon ofta att ta livet av sig. “Jag ska gå samma väg som Chris”, brukade hon säga.
– Det var så mycket jag hade velat fråga mamma om, men jag gjorde det aldrig. Jag var livrädd att släppa ut anden ur flaskan.
Efter Anna-Märtas död hittade Christina en bunt med brev i skåpet i vardagsrummet. De var skrivna av mormor Chris, från fängelset i Växjö.
Men det var egentligen långt senare, efter båda föräldrarnas bortgång och ett antal år i samtalsterapi, som Christina kände sig redo att gräva i det förflutna.
– Chris blev 52 år, min mamma 59. Det kändes farligt att fylla 60. Jag frågade mig själv: “ska jag bli äldst?” Där någonstans växte också tanken på att ta reda på vad som faktiskt hände. Jag kom till en punkt när jag blev trött på alla hemligheter, all förljugenhet.
| Detta blev starten på flera års sökande. Christina letade i arkiven, reste och gjorde intervjuer.
– När jag började hitta saker var det som att sätta en sten i rullning, jag ville bara veta mer. Hon minns tydligt stunden då hon öppnade en tjock kartong på Riksarkivet och fann ett foto på Chris. – Det var omtumlande. Jag såg en kvinna i randig fångklänning och slocknad blick. Samtidigt kunde jag ju se hur lika vi var i ansiktet. Christina stryker med fingret från näsvingen ner mot munnen. Men det är inte bara yttre likheter som binder samman generationerna. Christina kan också tydligt se hur känslorna gått i arv. |
 Chris hade drömmar, men råkade trampa snett, menar barnbarnet Christina. Bilderna är tagna när Chris dömts till nio månaders fängelse. |
– Chris skämdes, mamma bar på skamkänslor, och skammen har också präglat mig. Samtidigt kan man fråga sig: Vad är ett godkänt liv? Vad är värt att beundra? Jag tycker inte att Chris behöver skämmas. Jag vill inte försvara brottet hon begick, men jag respekterar att hon hade drömmar som hon försökte förverkliga.
Brutit mönstret
Med boken har Christina försökt ge sin mormor den upprättelse hon aldrig fick i livet. För även om hon blev dömd som brottsling var hon samtidigt ett offer, för den då rådande tidsandan.
– Det fanns så många tabun, så många dörrar som var stängda. Särskilt om man, som kvinna, ville något mer i livet än att föda barn och sköta hushållet. Om jag träffat henne idag så hade velat sitta ner och prata. Fråga henne om hur hennes liv sett ut, om hon själv hade fått bestämma.
I sina efterforskningar har Christina också fått en klarare bild av hur hennes mamma tänkte och agerade.
– Jag tyckte alltid att mamma var knepig. Nu har jag större förståelse för henne. Hon hade inga avsikter att vara vass och kantig, men omständigheterna, smärtan och sorgen gjorde henne sådan.
Att hon själv lyckats bryta mönstret hänger, enligt Christina, samman med tidsandan.
– Jag växte upp under en period då många praktiska hinder revs ner. Plötsligt var det självklart att man kunde gå sin egen väg och utbilda sig till det man ville. Ändå har min bakgrund känts kaotisk, och jag har saknat en fast grund att stå på. Men nu, sedan jag började hitta pusselbitarna, känns det som om jag börjar stå stadigare.
I arbetet med boken har hon insett hur vanligt det är att människor bär på familjehemligheter. Gamla händelser som färdas genom släktled, men också hemligheter som skapas dagligen, i form av övergrepp, alkohol, narkotika.
Härom veckan nämnde hon för en bekant att hon skrivit en bok om sin mormor. “Åh, vad gulligt!” var reaktionen.
– När jag sedan berättade att min mormor satt i fängelse och tog livet av sig, blev hon helt tyst. Det blir liksom lite obehagligt. Men för egen del känns det bra att berätta hur det egentligen var. Nu är ingenting hemligt längre.
