Idag har jag förlåtit gärningsmannen. Hat är ju så meningslöst och destruktivt.
Theresé Eklund, 35, i Skärblacka utanför Norrköping, låter inte sin medfödda blyghet hindra henne från att berätta.
– Under mina skolår var jag alltid sjuk när det var redovisningsdags, berättar hon. Och jag blir fortfarande nervös när jag ska prata inför en stor församling. Men jag har lärt mig att hantera och dölja den oron.
Genom att berätta bearbetar Theresé det fruktansvärda som hände strax efter midnatt lördagen den 14:e mars 1998. Det är drygt 13 år sedan nu, men Theresé – och många med henne – lever fortfarande med smärtan och saknaden, dagligen.
|
Vid sidan om sitt arbete som hårfrisörska och delägare i gymmet Hälsobruket far Theresé runt i landet och håller föredrag. För henne är det en viktig del i självläkningsprocessen. – Och om dådet i Skärblacka 1998 kan förhindra nya tragedier får det meningslösa ändå någon sorts mening, säger Theresé som är övertygad om att hennes berättelse kan göra skillnad.
I chock |
Före olyckan var Ulla-Britt Gustavsson en mycket aktiv kvinna, med nära till skratt och roliga upptåg.
|
Sedan väcktes de av att två uniformerade poliser bultade på dörren. Theresés första tanke när hon öppnade var: Vad har jag nu gjort?
– Poliserna sa att min mamma blivit påkörd och att jag måste följa med dem till sjukhuset, berättar Theresé. Jag ställde många frågor, men fick få svar. “Ni måste ha knackat på fel dörr”, sa jag. “Det kan inte vara min mamma det handlar om…”
Efter en stund följde Theresé ändå med i polisbilen. Och Andreas åkte efter i egen bil.
– På vägen till Vrinnevi sjukhus stannade vi till och plockade upp min åtta år äldre bror, Mikael. Han var lika chockad som jag.
Bara 17 månader tidigare hade deras pappa, Krister Gustavsson, avlidit i cancer, 52 år gammal.
– Mamma var på väg att resa sig efter det slaget, när ödet åter slog till, konstaterar Theresé. Mamma var 53 år och just hemkommen från Teneriffa när hon blev påkörd.
Theresé beskriver sin mamma som världens bästa, en sådan där bullbakande, uppmärksam och omhändertagande morsa som hon själv gärna vill vara, men som hon vet med sig att hon aldrig kommer att bli.
– Först när brorsan och jag stod på egna ben började mamma arbeta som receptionist på Stadshypotek i Norrköping. Under uppväxten behövde brorsan och jag inte ens bädda våra egna sängar, än mindre diska. Allt fick vi serverat.
– Och till och med när vi flyttat hemifrån kunde mamma ringa och påminna om att det var kallt ute och att vi borde ta långkalsonger på oss. Då kunde det kännas lite irriterande. Men gissa om jag saknar det där i dag!
Hjärnskador
Mamma Ulla-Britt var mörkrädd. Under normala omständigheter gick hon inte ut om kvällarna. Men fredagen den 13:e mars 1998 firade hennes kusin sin 50-årsdag i sin villa någon kilometer bort. Ulla-Britt var på hemväg därifrån när en ung man från orten kom farande i en bil, berusad av alkohol.
– Hans flickvän hade gjort slut och han var ur balans, konstaterar Theresé som visste vem den 22-årige grabben var.
I dag kan hon kosta på sig att påpeka att han inte var något så kallat “rötägg”.
– På en liten ort som vår känner alla varandra, på gott och ont, fortsätter hon. Och det snackas överallt. Den här historien ledde till att många vänskapsband klipptes rakt av.
På Vrinnevi sjukhus blev Theresé, hennes bror och sambo sittande i ett sterilt väntrum. En sjuksköterska berättade att Ulla-Britt fått allvarliga hjärnskador och att hon just blev opererad. Ingen kunde säga om Ulla-Britt skulle överleva eller inte. Sedan undrade sköterskan om de ville ha något att äta eller dricka.
– Hela jag skakade, det var som om jag drabbats av magsjuka, minns Theresé. Jag hade svårt att få luft. I ett sådant läge vill man inte ens tänka på mat. Jag kräktes…
När sköterskan kom tillbaka med några vattenglas tog hennes bror dem och vräkte dem i väggen. Glassplittret och vattnet stänkte över dem allihop. “H-e!”, skrek brorsan och stack därifrån för att sedan slå ned varenda snöstolpe han fick syn på.
|
Theresé skulle klä en blivande brud den morgonen. När alla insisterade på att hon skulle lämna återbud ringde hon upp bruden, klockan 4 på morgonen. “Hej det är Tessan på Salong Huvudsaken”, sa hon. “Min mamma har just blivit påkörd av ett rattfyllo och jag tror inte att hon överlever!” Sedan slängde hon på luren innan den chockade bruden hann säga något. – Jag har efteråt fått veta att hon tack och lov fann en ersättare och att det blev bröllop trots allt. |
Ulla-Britt efter olyckan – svårt skadad.
|
Hade hopp
Eftersom läget var kritiskt för Ulla-Britt dröjde det något dygn innan man vågade flytta henne till NIVA på Universitetssjukhuset i Linköping, som hade bättre resurser att ta hand om henne.
– På NIVA såg jag mamma första gången efter olyckan. Hon låg i koma, var kopplad till en respirator och hade skallen omlindad. Ovanför ena ögat hade hon ett blåmärke. Men hon såg bättre ut än vad jag vågat föreställa mig. “Det finns kanske hopp, trots allt”, tänkte jag.
En läkare förvarnade om motsatsen. Om Ulla-Britt mot alla odds skulle vakna upp igen kunde man räkna med en mycket stor personlighetsförändring. Så pass allvarligt skadad var hennes hjärna.
Men när Ulla-Britt slog upp ögonen på sjukhuset i Norrköping två månader senare sa hon “hej lilla gumman” till Theresé som satt där och höll hennes hand.
– Då var jag övertygad om att allt skulle lösa sig till det bästa, säger Theresé och tillägger: Tänk så fel jag hade!
Tog sitt liv
Vid den tidpunkten funderade Theresé ofta på vad hon skulle ta sig till om hon mötte gärningsmannen. Det var inga vackra tankar.
– Ändå var jag helt oförberedd när jag väl fick syn på honom. Jag körde bil och han kom gående utefter vägkanten. “Nu jäklar”, tänkte jag och gasade på. Det var lockande att ge igen, öga för öga och tand för tand. Tack och lov gjorde jag inte det. Jag sansade mig i absolut sista stund!
Vid rättegången – tio månader efter olyckan – framkom det att gärningsmannen haft någonstans mellan 0,69 och 1,49 promille i blodet.
150 ungdomar har samlats för att lyssna när Theresé Eklund föreläser om rattonykterhet.
– Han dömdes till tio månaders fängelse och överklagade sedan eftersom han ansåg straffet vara alltför hårt. Men det blev ingen ny rättegång. Han tog sitt liv när rättegång nummer två närmade sig.
Många säger: Vad skönt – då fick han i alla fall sitt straff!
– Men jag känner inte så, säger Theresé. Jag tycker att hans självmord gör den här historien ännu mer tragisk. Nu är även han ett offer, med släkt och vänner som sörjer. Och hans död ger ju inte mig min mamma tillbaka!
Numera bor Ulla-Britt Gustavsson i sitt gamla hus i Skärblacka, det hus som hennes make byggde 1976.
– Mamma är 95-procentigt invalidiserad och totalt personlighetsförändrad, konstaterar Theresé. Hon kan inte ens vända sig i sängen själv. Sex personliga assistenter gör allt de kan för att det liv som återstår skall vara så drägligt som möjligt. Men det är ohyggligt enahanda.
– Mamma tycks fortfarande njuta av dansbandsmusik. Christer Sjögrens skivor går varma i mitt barndomshem. Där är dagens höjdpunkt numera ett parti yatzy. Mamma kan slå tärningarna själv, men assistenterna får räkna prickarna, föra protokoll och bestämma vilka tärningar som skall slås om.
– Mamma visar inte längre någon glädje inför någonting. Ibland säger hon mitt namn när jag hälsar på. Andra gånger frågar hon om jag är hennes nya assistent. Hon tycks leva mer i det förgångna än i nuet.
Tyst i salen
Theresés eget liv rullar på. Hon har gift sig med sin Andreas och fått barnen Maximilian och Sannie, som nu är nio och sex år.
– Ingen av dem kommer någonsin att få lära känna sin mormor, säger Theresé. Det är ju bara skalet kvar…
Efter olyckan har Theresé kommit sina morföräldrar väldigt nära.
– De är naturligtvis oerhört påverkade av det här. Morfar säger att det sällan går en natt utan att han vaknar och tänker på det som hänt.
Theresé tittar ned på budskapet på sin väska: Don´t Drink and Drive. För henne är det numera självklart att alkohol och bilkörning inte hör ihop.
– Många undrar hur jag kunnat förlåta gärningsmannen, hur jag burit mig åt för att nå försoning, säger Theresé. Det är en fråga som jag har svårt att besvara. Men hat är ju så meningslöst och destruktivt.
Theresé tittar på klockan. Denna dag har hon en föreläsning på Gislavedsgymnasiet. Med 150 ungdomar i samlingssalen är ljudnivån mycket hög när hon kliver upp på scenen. Men Theresé behöver inte säga många ord förrän man kan höra en knappnål falla. Hennes berättelse berör alla, även de tuffaste ungdomarna!
