Här pågår livet – det riktiga!

Som turist i Charleville möts man av vänliga men förundrade blickar. Vad har jag här att göra? Men själv kan jag konstatera att denna vackra småstad faktiskt har mycket att erbjuda, trots invånarnas motsträvighet.

Är jag på väg att göra ett misstag? Tanken slår mig när tåget rullar ut från Gare de l’Est i Paris. Jag lämnar den franska huvudstaden bakom mig. Metropolen, som kastar sig över turisterna och tvångsmatar dem med världsberömda monument, storslagna kyrkor och exklusiva shoppinggator.
 
ag är på jakt efter dess raka motsats. Jag vill uppleva en annan, mer vardaglig, sida av Frankrike. Var görs detta bättre än i den stad som omtalats som den tråkigaste och mest alldagliga i hela landet?

Vi rullar mot nordost, över vidsträckta åkrar, förbi nedlagda och förfallna små järnvägsstationer där gräset växer högt mellan sliprarna. Tolv kilometer från den belgiska gränsen, vid foten av det skogsklädda bergsområdet Ardennerna, ligger Charleville-Mézières.

Har du aldrig hört talas om denna stad? Inte så konstigt. “A Charleville-Mézières, il n’y a vraiment rien a faire” (“här finns verkligen ingenting att göra”) sjöng en fransk popgrupp på 1990-talet om sin hemstad. Låten lär för övrigt ha blivit censurerad av den dåvarande borgmästaren.

Tvivlen växer sig allt starkare när tåget saktar in vid stationen i Charleville. Hur skriver man ett resereportage om en gudsförgäten håla hopplöst utslängd på den franska vischan? Som på internet beskrivs som ful, deprimerande och ogästvänlig? Man hade lika gärna kunnat sätta en skylt vid stadsgränsen: Arretez! Vänd om! Här finns inget att se!

Provisorisk byrå
Men belackarna har fel. Här finns visst saker att upptäcka, det inser jag efter en kort promenad längs den trafikerade huvudgatan. Här pågår nämligen livet. Det riktiga. Jag passerar en medelålders kvinna som väntar på bussen, med svällande matkassar och drömmande blick. Ett gäng skolbarn travar förbi och tjattrar ivrigt på tioåringars vis.

Jag kommer fram till ett storslaget torg. Detta måste vara Place Ducale, stadens hjärta. En pampig fontän och en gammaldags karusell pryder den vidsträckta platsen. I bortre änden av torget står ett provisoriskt skjul som fungerar som turistbyrå.

– Finns det många turister här, frågar jag tjejen som bemannar byrån.

– Turister? Jodå, en hel del, säger hon och blickar ut över det ensliga torget.

Jag har svårt att bedöma om hon är ironisk eller osedvanligt pliktskyldig. Hon plockar fram några bro-schyrer och visar en karta, där alla pilar från storstäder som Luxemburg, Bryssel och Paris, pekar just mot Charleville.

Jag bestämmer mig för att besöka den, enligt broschyren, pampiga kyrkan. På vägen dit passerar jag stadshuset, som visar sig påminna om ett enormt törnrosaslott som skulle få de flesta svenska kommunhus att huka i jämförelse. Tinnar och torn strävar upp mot himlen och den franska tricoloren vajar lojt från fasaden.

Även kyrkan Notre Dame d’Espérance några kvarter bort är en mäktig upplevelse. Jag får nästan en magisk känsla när jag, till tonerna av stillsam orgelmusik, träder in i det högresta kyrkorummet. Glasmosaikerna i kyrkfönstren är nästan självlysande i eftermiddagssolen. Dess färger och former ska symbolisera jungfru Marias olika namn, som “livets träd” och “mysteriets ros”.

Långsträckt stad
Väl ute i sommarvärmen tar jag återigen sikte på centrum. Trots bekväma sandaler börjar fötterna ömma. Det som på kartan framträtt som en liten håla visar sig i praktiken vara en ganska långsträckt stad.

För att höja blodsockret en aning slinker jag in i ett väldoftande bageri och köper en frasig chokladcroissant för 0,90 Euro. Ute på gatan tar jag ett glupskt bett och känner hur ljummen mörk choklad sprider sig i gommen. Jag sluter ögonen och tänker: detta är resandets konst, att hitta det stora i det lilla. Och att sakta ner, stanna och vila i tanken att man inte vill befinna sig någon annanstans på jorden än just här, just nu.

För att undersöka saken gör jag ett besök på det historiska museet invid torget. Upphittade krukskärvor och skelettdelar visar att detta område varit bebott i tusentals år. Själva staden grundades dock av en italiensk prins år 1606 och blev med tiden en myllrande handelsplats. Industrin tog fart med stenhuggeri och stålfabriker.

Men under de senaste årtiondena har fabrikerna lagts ner eller omplacerats. Därav arbetslöshet och utflyttning. Därav den utbredda känslan av att ha blivit frånsprungen och bortglömd.

En gång vartannat år lockar staden dock till sig tusentals besökare. Det är under den internationella marionettfestivalen. Charleville är nämligen centrum för marionetteater, och hit söker sig studenter från när och fjärran som vill lära sig att tillverka dockor. På museet finns en liten avdelning med marionetter och strax intill torget finns ett klockspel, som varje heltimme spelar upp en liten pjäs med trådförsedda dockor.

På sommarkollo
Framför klockspelet stöter jag på några franska turister med kamera på magen, José och Annie Leroy från Calais.

– När jag var i tioårsåldern kom jag hit till Ardennerna på sommarkollo. Jag minns hur vi klättrade bland bergen och lekte i skogen. Nu vill jag visa min fru den vackra naturen, säger José. Annie nickar.

– Egentligen är det synd att inte fler turister hittar hit. För det är ju en fin stad och vackra omgivningar.

Jag håller med. För att hylla området slår jag mig ner vid en gatuservering och beställer in en sallad från Ardennerna. Det visar sig vara en mastig anrättning med fläskbitar, ägg, nötter, hallonvinäger och tjocka skivor av fläskkorv.

Mätt till kropp och själ letar jag upp mitt nattlogi, Hotel Pelican strax intill järnvägsstationen. I receptionen står 50-årige Janine Wilk, som själv bott i Charleville i hela sitt liv. Hon beklagar att jag hamnat i just denna stad, för här finns väl ändå inget att se!?

En del holländska och belgiska båtturister kommer längs floden Meuse och stannar till i Charleville på resan söderöver.

– Nu på sommaren övernattar en del holländare och engelsmän på sin resa söderöver. Men de stannar inte länge, och jag förstår dem. Jag skulle nog känna mig rätt uttråkad som turist, säger hon och himlar med ögonen.

Jag försöker med marionettfestivalen. Då måste det väl vara fullt ös?

– Jo, men kommunen har nog inte råd att driva den, så snart läggs den väl ner, säger hon och ger mig min rumsnyckel.

Det kan framstå som lite sorglustigt, att invånarna inte har något gott att säga om sin stad. Jag bestämmer mig för att sova på saken, för att ge dem en ny chans under morgondagen.

Matmarknaden öppnar
Jag är tidigt uppe för att inte missa den dagliga matmarknaden, som ligger på en bakgata några kvarter från torget. Här kan man, från arla morgonstund, inhandla oliver i lösvikt, morötter i knippen, kryddor i små påsar. I slaktarens stånd säljs kaninpaté, fläsk-korv och skinka, hos mejeristen trängs ostar i alla smaker och lukter.

Jag köper en liten kartong jordgubbar av en madame och börjar språka om vädret.

– Ja, säger hon med en suck. Här uppe i Ardennerna är det alltid för varmt eller för kallt.
Men idag är det väl fint? försöker jag trösta.

– Ja, men du ska se att det snart börjar regna, säger hon med ett snabbt ögonkast upp mot den molnfria himlen.

Jag tar min jordgubbskartong under armen och letar mig ner mot floden Meuse. På andra sidan den smala gångbron ligger berget Mont Olympe inbäddat i tät grönska. Det kuttras och drillas uppe i trädkronorna. En snäv och vindlande stentrappa leder rakt uppför branten.

Efter 154 flåsiga och svettiga trappsteg når jag krönet och här öppnar sig en stor glänta. Några skollediga ungdomar har brett ut en filt och slagit sig ner för en picknick. En tonåring i keps och hängande byxor reser sig upp och kommer släntrande mot mig.

Han föddes 1854 i Charleville, men flyttade till Paris så fort tillfälle gavs. “Min födelsestad är den överlägset mest idiotiska i hela provinsen” skrev han bittert i ett brev till en vän. Invånarna var löjeväckande, staden trist och kulturfattig.

På senare tid har man försökt avhjälpa bristen på kultur genom att öppna ett Rimbaud-museum i den gamla vattenkvarnen intill floden. Här visas författarens manus, brev och foton.

Rimbaud levde ett förvirrat och destruktivt liv, men har i efterhand blivit hyllad som en av Frankrikes stora poeter. Varenda fransk skolelev har någon gång tragglat sig igenom hans texter.

Råkade passera
Men paret Angelika och John Marwen, som jag träffar på ett crêperie en bit bort, har aldrig hört talas om den franske diktaren. De är från Cornwall i England.

– Vi råkade bara passera – vi är på väg till Como i Italien, säger de.

De uppskattar dock Frankrike och njuter gärna av det franska kafélivet. När de hör att jag kommer från Sverige ler de urskuldande:

– Vi har varit i Köpenhamn, men aldrig kommit längre norrut än så. Fast vi kanske borde semestra i Sverige?

Det är då det händer. Helt utan eftertanke, låter jag plötsligt precis som de bybor jag mött under det senaste dygnet:

Stadshuset i Charleville imponerar.

– Nja, Sverige är kanske inte så speciellt. Ni borde åka till Norge i stället – det är så vackert med alla fjordarna.

Jag tystnar, sväljer och tittar bort. Varför sa jag så, egentligen? Varför kunde jag inte hitta något positivt och tilltalande med min egen hembygd?

Egentligen vill jag ju säga till Angelika, John och alla andra som funderar på att resa någonstans: Strunta i alla beskrivningar. Glöm allt ni hör och läser. Packa väskan, stick iväg och se med egna ögon.