Varje pelletssäck väger 18 kilo och det blir många säckar per dag att lyfta – då gäller det att ha rätt teknik. – En av våra döttrar håller på med styrkelyft och hon har lärt mig, säger Solveig.
Hon har jobbat i matbespisning, i skoaffär, på vårdhem och varit delägare i en stor klädbutik. Hon har dessutom gått arbetslös och känt sig allt mer nedslagen för varje nej från en potentiell arbetsgivare. Värst av allt har varit att inte ens få ett svar på vissa ansökningar.
– Till slut är det lätt hänt att man tappar självförtroendet, säger Solveig Izindre.
Men skam den som ger sig. Visserligen har 60-åriga Solveig inte många år kvar till pensionen, men nu har hon sadlat om rejält.
Devisen “gräv där du står” passar verkligen in, för det är hemma på gården Zindre i den lilla byn Bjurtjärn i östra Värmland som hon hittat sin guldgruva. Med hjälp av spillet från makens sågverk tillverkar hon ett ton pellets varje dag. Och det är hon själv som fyller och lyfter varje säck.
– Ja, något gym behöver jag inte gå på för att hålla mig i trim, skrattar hon, och försluter vant en plastsäck med en värmesvets, tar upp den i famnen och placerar den på en kärra intill.
18 kilo väger varje säck, men Solveig är inte rädd för att ta i och hon har fått goda råd om lyftteknik från dottern Annelie som håller på med styrkelyft.
– Bara man ser till att lyfta på rätt sätt är det både lätt och enkelt, säger Solveig, som aldrig varit främmande för att testa nya grejor.
Älskar att åka fort
Som ung var det folkrace som gällde och i en hylla trängs pokalerna från den tiden – fortfarande guldglänsande.
– Jag kan fortfarande minnas vad häftigt det var med farten. Jag var alltid snabb i starten och tänkte att jag skulle vinna. Jag älskar att åka fort, säger Solveig, som kammade hem en och annan vinst även när klasserna var blandade och hon körde mot herrar. Det var naturligtvis en extra fjäder i hatten.
Redan som 16-åring träffade hon 25-årige Alf via kompisar och föll snart för den “blyge men snygge” killen. Fortfarande, efter snart 45 års äktenskap, trivs de tillsammans och Solveig ser inget hinder i att jobba på samma gård.
Förmiddagskaffe och lunch blir det naturligtvis tillsammans i det stora gemytliga lantköket där det sprakar i vedspisen, men däremellan sköter var och en sina sysslor.
– Vi har haft samma intressen genom åren och vi har ofta jobbat tillsammans. Det har svetsat oss samman, tror jag, säger hon
Redan som unga drabbades de av svårigheter som gett en stark gemensam grund. Solveig var bara 18 år när dottern Elisabeth, föddes svårt cp-skadad.
– Det tog ett tag innan vi förstod att något var fel. Vi tyckte att Elisabeth utvecklades men hon var svår att mata och hon hörde oss inte. Det blev många resor till sjukhuset och när hon var fyra-fem månader gammal fick vi beskedet att vi måste ställa in oss på det värsta. Hon skulle inte överleva, säger Solveig, som minns hur arg hon var på läkaren.
– Jag tyckte att han var elak, men han sa ju bara sanningen.
Dottern levde i tre år, men blev hela tiden allt sämre. Solveig blev gravid på nytt och bara ett par månader efter att tvillingarna Ann-Louise och Annelie hade kommit till världen dog Elisabeth. Det var en jobbig och känslomässigt förvirrande tid där makarna fick stötta varandra.
– Hon var så sjuk och vi visste att hon inte skulle klara sig. Samtidigt var jag höggravid och borde vara överlycklig mitt i den stora sorgen. Det gick inte ihop, säger hon.
Men vardagen med två små nyfödda döttrar krävde sitt och sakta fick lyckan större utrymme än sorgen hemma hos Alf och Solveig.
Nytt efternamn
| Den fasta punkten i Solveigs liv, förutom familjen, har varit gården Zindre, som nyligen också blev inspiration till det gemensamma efternamnet Izindre.
– Folk sa ju ändå bara “Alf och Solveig i Zindre”. Det var ingen som kom ihåg att vi heter Nilsson, så då passade vi på att byta, säger hon. Solveig trivs när hon går över sin gårdsplan, eller ställer sig för att blicka ut över sågverksdammen. Här har döttrarna lekt med sina kusiner och här driver maken sågen precis som hans far gjorde långt efter pensionsåldern. |
 Redan som 16-åring träffade Solveig sin Alf – än idag trivs de med att arbeta i närheten av varandra på samma gård. |
I traktorn en bit nedanför slänten lyfter han virkesspill från sågen. För 70-årige Alf, som är pensionär, är tanken att bli sysslolös närmast skräckinjagande. Han tänker fortsätta att driva sågverket så länge han orkar precis som hans pappa gjorde. Naturligtvis har han även ett finger med i spelet när det gäller hustrun Solveigs nystartade verksamhet. Det är Alf som byggt sågspånsbehållare och sett till att alla maskinerna kommit på plats. Tillsammans har de också sökt och fått ett regionalt utvecklingsstöd på tio procent av startkostnaderna från länsstyrelsen.
– En del skrattar åt oss och skakar på huvudet. Satsa en miljon kronor på en helt ny verksamhet i vår ålder låter rätt kanske rätt tokigt, men för oss känns det helt rätt, säger Solveig, som stortrivs i den egna firman.
Hon har ju skött makens bokföring redan tidigare och naturligtvis jobbat med alla sysslor som behöver utföras på en gård, men att driva eget känns som en ny utmaning.
– Nu har jag något som är bara mitt eget. Jag tjänar egna pengar och det ger en annan självrespekt än att leva på Alf, skrattar hon.
Affärerna går bra
Hittills har verksamheten gått riktigt bra utan att de ens marknadsfört sig. Den kalla vintern har förmodligen bidragit till att ryktet om den lokala pelletstillverkaren spridit sig och eftersom de inte hunnit lägga upp något lager ännu har allt gått åt.
– Folk har hört av sig och kommit hit och hämtat på släpkärror. Hittills har vi sålt allt vi lyckats få fram, vi har till och med kunder som vi inte kunnat leverera till, säger hon.
Vad de egna pengarna ska gå till har hon inte riktigt funderat ut, men kanske kommer hon och Alf att unna sig lite mer semester framöver. På senare år har det blivit en del turer med husbil genom Europa, men med ett sågverk att driva har semester varit något av en bristvara.
– En långesa till värmen i Italien och Spanien kan det absolut bli. Jag ska nog bjuda Alf på det, säger hon och ger maken ett varmt ögonkast.
Som ung körde Solveig folkrace i sin Saab 99. Hemma i hyllan vittnar pokalerna om att hon blev riktigt framgångsrik.
