Psykologen: Det är lätt att tappa fotfästet
Agneta Grimby är psykolog och har i många år forskat kring äldre och sorg.
Vad händer med en människa som förlorar sin livskamrat?– Detta är bland de största stresshändelser man kan utsättas för i livet. Hälften av dem jag pratat med har gått igenom en identitetskris. Man tappar fotfästet och har svårt att hitta sitt jag i denna förändrade livssituation. Det gäller att försöka fånga upp det gamla jaget och anpassa det, så att det fungerar i den nya tillvaron.
Hur gör man?– Alla människor är olika och det är förstås upp till var och en att pröva sig fram. Men jag brukar säga: ha inte för bråttom med det praktiska och ekonomiska. En del säljer egendom, slänger ut möblerna och kläderna, och tycker att de ska börja om från noll. I efterhand ångrar många sig – varför behöll jag inte hans gamla inrökta kofta som kunde varit till hjälp för att frammana minnen?
– Sedan finns det förstås en mängd faktorer som påverkar hur framtiden ska bli. Exempelvis hur man haft det i parförhållandet, och när det gäller skillnader i kön, ålder, hälsa, et. Det kan hända att man varit väldigt beroende av den man levt med. En del kvinnor har “sluppit” betala räkningarna eller köra bilen, en del män har inte lärt sig laga mat. De praktiska bitarna får plötsligt stor betydelse när man blir ensam.
– För många är det också en stor omställning att inte längre vara behövd.
En del bygger upp en livsstil kring omvårdnaden. Man kanske har gått till sjukhuset varje dag. Då blir det förstås en abrupt förändring när personen dör.
– Det finns ingen gyllene medelväg för att komma vidare. Men försök fortsätta med gamla goda vanor, håll fast vid matvanor, motionsvanor, intresset för omvärlden.
Kan förlusten av livskamraten rentav leda till något positivt och bra?
– Ja, förändringen behöver inte bara vara alltigenom negativ. Kanske kan man återigen ta upp egna intressen, som man hållit tillbaka under äktenskapet. Eller också kan man utveckla nya förmågor man känner att man har. Häromdagen ringde jag till en 73-årig änka, men jag förstod att hon var lite upptagen. “Ja, jag håller på att snickra ihop ett nytt innertak i hallen. Det hade jag inte fått göra medan min make levde!”
Arne Norberg är 82 år gammal och har startat om på nytt. Allt är fräscht och nyrenoverat. Det enda som egentligen påminner om tidens gång, är fotona på byrån i sovrummet.
Kanske är det den mjuka heltäckningsmattan som bidrar till den varma känslan, när man stiger innanför dörren till Arne Norbergs hyreslägenhet i centrala Örebro. Den löper hela vägen från hallen, via sovrum och vardagsrum och ända in på toaletten. Eller så är det värmeljusen som skimrar lite här och där. Eller också är det faktiskt Arnes varma leende.
Hans lägenhet är som hämtad ur ett dagsfärskt inredningsmagasin. Han har valt färgskalan svart, vitt, rött. Det går igen överallt – i möbler, gardiner och till och med porslin. Varenda detalj, från de sobra snurrfåtöljerna i köket, till den trendiga tapeten på toaletten, har han själv valt ut.
Arne Norberg är 82 år gammal och har startat om på nytt. Allt är fräscht och nyrenoverat. Det enda som egentligen påminner om tidens gång, är fotona på byrån i sovrummet. De visar samma kvinna, men i olika åldrar.
Det är Gunnel, Arnes livskamrat. Första gången de möttes var hon bara 14 år gammal.
– Det var skärtorsdagen 1949, på en buss på väg till ett dansställe. Vi råkade hamna bredvid varandra på sätet och började prata.
19-årige Arne kände att det var något speciellt med denna flicka. Sedan den kvällen hängde de ihop. Tre år senare gifte de sig. Då hade Gunnels mage börjat puta – ett barn var redan på väg.
De första småbarnsåren var slitsamma, då äldste sonen var sjuk.
– Men vi var så samspelta, Gunnel och jag, och hade samma åsikter om det mesta. Det var väl en himla tur, att man passade så bra ihop! utbrister Arne.
Allvarligt sjuk
När de firade guldbröllop 2002 kunde de konstatera att de haft ett mycket lyckligt äktenskap, och att de förhoppningsvis skulle få tillbringa en lång och skön ålderdom tillsammans.
Då visste de inte att Gunnel, inom några år, skulle bli allvarligt sjuk. Hon hade rökt under hela sitt vuxna liv och när hon hade fyllt 70 slog lugncancern till, snabbt och skoningslöst.
– Det tog bara två månader. Sedan var hon borta, säger Arne.
Från en dag till en annan förändrades tillvaron för Arne.
– Att förlora sin livskamrat är absolut det värsta man kan råka ut för. Till en början kunde jag inte ens prata om henne – det gjorde för ont. Jag klarade inte heller att vara själv i lägenheten. Jag fick panik i hela kroppen och var tvungen att träffa någon, så jag åkte hem till min son varje kväll.
Allt i lägenheten påminde om Gunnel: Möblerna, som de gemensamt valt ut. Köksgardinerna, som Gunnel satt upp…
– Till slut kändes det som om jag måste ta bort allt som påminde om Gunnel. Annars skulle det bli ännu svårare att gå vidare, om jag gick runt och rotade i det gamla.
Kökets gröna perstorpsplatta åkte ut, liksom de pösiga rosa gardinerna och det tunga ekmöblemanget.
Börjat laga mat
Arne, som under hela sitt yrkesliv arbetat inom byggbranschen, genomförde köksrenoveringen på egen hand, med hjälp av en god vän. Han ville ha ett stilrent kök, men också funktionellt. På senare tid har Arne nämligen börjat laga mat.
| – När Gunnel gått bort insåg jag att jag inte kunde någonting i köket. När vi var gifta hade vi en tydlig uppdelning – Gunnel höll på med sitt och jag med mitt.
När Gunnel plötsligt var borta fick Arne lära sig allt från början. Han gick en nybörjarkurs i matlagning, och så småningom växte självförtroendet. Numera bjuder han de båda sönerna på lunch varje tisdag. – Idag tycker jag rentav att det är roligt att laga mat! Nog hade Gunnel varit stolt över sin make. Och Arne är övertygad om att hon hade känt sig hemma, även i den nyrenoverade lägenheten. – Ja, vi hade ju ungefär samma smak, så hon hade tyckt om den. Absolut. |
 När Gunnel dog bestämde sig Arne för att slänga och skänka bort allt som påminde om hans tidigare liv. Idag bor han i en helt nyrenoverad lägenhet. |
Tankar om sorg
Har du själv förlorat din partner och vill berätta hur du gjorde för att gå vidare i livet? Eller har du synpunkter på vår artikel? Maila på adressen: reportage@egmont.se
