Jag glömmer aldrig mitt första dödsbud!

– Jag är uppvuxen i det lilla samhället Borrby på den skånska landsbygden och hade inte sett någonting av kriminalitet när jag kom ut som ung polisaspirant, säger Ewa-Gun Westford. Idag, efter 37 år som polis, har jag sett väldigt mycket!

Det är ett yrke där mötet med vad som kallas för vanligt, hyggligt folk stundom hör till ovanligheterna.

Kriminalitet, våld, tragedier och provokationer hör till vardagen för den som är polis.

Varför i all världen väljer man ett sådant yrke?
– För att man är ung när man väljer det och inte alls ser vidden av det här, man drivs av nyfikenhet och längtan efter spänning och omväxling. Som ung fascinerades och imponerades jag inte minst av polisens valspråk: Skydda, hjälpa, ställa tillrätta.

– Det låter väl fint? Ja, det är det också, men som ung polisaspirant anade jag inte vidden av allt elände, allt svårt jag skulle komma att möta.

– Men man upptäcker också att man som polis står väldigt nära den lilla människa och verkligen kan betyda något, rent av förändra livet för andra. Man möts inte sällan av oändlig tacksamhet från människor!

Men tappar man inte tron på människan ibland?
– Jo, det kan du tro! Man upphör till exempel aldrig att förvånas över hur fiffiga människor är när det gäller att ställa till elände och begå brott. När man ständigt ser samhällets baksida är det lätt att glömma att de allra flesta människor är skötsamma.

– Det är samma sak med fördomar om människor av annan nationalitet. Ja förutfattade meningar har vi ju alla och när man i sitt arbete möter många kriminella, varav en del förstås är invandrare, då är det en risk att man tycker att de fördomar man har blir bekräftade. Man inom polisen är vi samtidigt mycket uppmärksamma på den saken och vet att det är något man måste arbeta med.

Man har intrycket att polisyrket, som inget annat, präglar en människa och att kårandan är enormt stark. Varför tror du det är så?
– För att det är ett mycket speciellt yrke. Vi är den enda yrkesgrupp som alltid bär vapen, vi bär uniform och vi arbetar nästan alltid med allmänheten som åskådare. Vi har ofta bara några sekunder på oss att fatta rätt beslut. Det är klart att man präglas och att det blir en speciell anda.

Har du någon gång känt att du velat lämna yrket?
– Jadå, många gånger – och det beror på organisationen som fortfarande grundar sig på manliga normer och värderingar. De mjuka frågorna har inte varit självklara. Polisen är en stor och hierarkisk organisation och makten kommer i hög grad uppifrån. Det är ingen tvekan om att man som kvinna och polis möter speciella svårigheter, även om det hänt mycket under mina snart 37 år i yrket.

– I en grupp på 250 nya polisaspiranter var vi 14 kvinnor när jag gick ut Polishögskolan 1974. Det var tufft!

– I teorin kunde inte äldre, manliga kolleger tacka nej till att arbeta med mig, men i praktiken var det så att den som inte ville ha med mig i polis- eller piketbilen, den slapp!

– Jag hade själv under många år svårt att riktigt få ihop rollerna som kvinna och polis. Det var först när jag fick barn som jag lyckades med det, så inte minst av den anledningen var det ju tur att jag fick uppleva att bli mor!

Trots att det varit uppenbarligen varit tufft ibland är du kvar och har lyckats väl i karriären, så något måste du ha gjort bra?
– Tja, jag har ju ett genuint intresse för människor och vårt beteende. Min far hade byns frisersalong i Borrby och som barn tillbringade jag mycket tid där, lyssnade på farbröderna och lärde mig nog en hel del om människorna.

– Det kvinnliga pratet? Ja, det fanns utrymme för det när jag satt under kaffebordet på släktkalasen hos mormor och lyssnade i timme efter timme!

Har du ofta varit rädd?
– Nej, inte så ofta. Som ung tror man att man är odödlig och med åldern kommer erfarenheten.

“De kunde inte göra något”, är en kommentar man hör ibland om polisens arbete. Den misstänkte var för ung, eller kunde inte hållas kvar. Hur handskas du med allmänhetens ständiga synpunkter? – I början var det frustrerande och jag var ständigt ivrig att förklara och försvara. Idag tar jag det där med ro. Det är ju så att vi poliser måste följa vår lagstiftning och den innebär bland annat att man, även om man är en rätt fullfjädrad brottsling, inte är straffmyndig förrän man är 15 år.

Att möta människor i deras livs svåraste stund, kan man egentligen förbereda sig för det? I en polis arbete ingår ju också att åka hem till människor och överbringa dödsbud. Hur klarar man det?
– Man klarar det för att man måste, för att det är en del av ens arbete.
Men det är tungt! Jag kommer aldrig, så länge jag lever, att glömma den dag 1974 när jag som ny polis tillsammans med en kollega åkte hem till en familj i Malmö för att berätta att far i familjen aldrig skulle komma hem mer. Han hade omkommit vid en arbetsplatsolycka på Kockums varv.

– Jag ser fortfarande köket framför mig. Middagsbordet var dukat, det skulle bli ärtsoppa. Jag kan till och med se vinkeln på soppsleven i grytan.

– Där stod jag, för dagen civilklädd, men med knallröda strumpor. Jag skämdes så över mina röda strumpbyxor, de kändes så fel och jag drog i min kjol. Den kändes så kort och så fel, den också.

– Men jag tror ändå att jag, tack vare min mer erfarna kollega, skötte uppgiften så som man ska. Lyssnade, såg till att de drabbade inte lämnades ensamma, satte på kaffe.

Vad får man som polis lära sig om hur man handskas med situationen?
– Ja, krishantering ingår i utbildningen och är mer omfattande och viktigare idag. Men riktigt vad det innebär vet man ju inte riktigt förrän man är där och så betyder erfarenheten mycket.

Får en polis visa känslor?
– Ja, det är klart! Jag minns hur jag som pressansvarig fanns på Sturups flygplats när det första planet med människor som drabbats av tsunamin i Thailand 2004 skulle komma hem.

– Ett plan fullt av människor som lyckliga och glada åkt iväg för att fira jul i semesterparadiset och som nu alla sett sina liv totalt förändrade.

– Den gången stod jag och grät i min polisuniform. Det skäms jag inte för.

Hur klarar man av att komma till en olycksplats där man förstår att det finns svårt skadade och förmodligen döda människor? Vill man inte bara fly?
– Nej, det vill man inte. Det här är ett arbete och man koncentrerar sig på uppgiften. Yrkesrollen och allt kring den; polisbilen och uniformen betyder faktiskt oerhört mycket i en sådan situation.

– Man kan faktiskt också besluta sig för hur nära det svåra för lov att komma en, man skärmar av. Sen är det viktigt att också kunna släppa fram sorgen – och det är viktigt att man efteråt får hjälp.

– Det är inte så många år sedan som man efter svåra händelser bara skickades hem för att vila upp sig, men det fungerar inte. Idag måste man, även om man tycker att man klarar situationen, tala med en utbildad samtalsledare som bland annat ska kunna utläsa stress som man inte själv kan märker. Vi har också, genom samarbete med Svenska kyrkan, tillgång till polispräst.

Har dina erfarenheter av att möta svåra situationer i ditt yrke varit en hjälp när du själv drabbats av svårigheter?
– Ja, till en del. För drygt ett år sedan miste jag min livskamrat Pelle, som dog av cancer. Min sorg ser förstås inte annorlunda ut än andras, men när min man som följd av den hjärntumör som vi då ännu inte visste om, en dag föll ihop i ett epileptiskt anfall, då upptäckte jag att jag reagerade som polis, kopplade på yrkesrollen när jag tog hand om honom på ett polisprofessionellt sätt. Förmodligen för att orka vidare.

– Jag valde att arbeta under hela min mans sjukdomsperiod och tyckte att detta med en normal vardag var en hjälp för oss båda att hålla hoppet uppe. Det har varit mycket sorg i mitt liv de senaste åren när jag även miste mina två närmaste väninnor och jag har också själv en omfattande canceroperation i bagaget. – För mig har det varit självklart att vara öppen om allt det svåra och jag har fått mycket stöd av mina kolleger. Blir man inte en väldigt god människokännare som polis? – Jo, alltför god, tycker jag ibland. Jag kommer ibland på mig med att tänka att mina vänner och släktingar som inte arbetar inom det här yrket att de är väldigt naiva, men det beror ju bara på att jag sett så mycket av samhällets baksida.

Ystad, där Ewa-Gun är verksam, har under flera år gäckats av en riskbekant mordbrännare, den så kallade gryningspyromanen. Vid ett tillfälle var det Ewa-Gun som såg till att han greps. På väg till en presskonferens  upptäckte hon honom när han kom cyklande i närhet av en brinnande byggnad.

– Man blir lite cynisk, det är ofrånkomligt. Ibland när jag träffar på en strulig ung person så ser jag ändå tecknen och så kommer tanken: – Dig kommer jag säkert att återse vid arrestintaget om några år. Tyvärr blir det ofta just så.

Vad är det du ser?
– Föräldrar som inte har tid, som inte engagerar sig och som kanske skiljer sig alltför lätt. Familjen är så viktig!

– Jag har själv ingen anledning att slå mig för bröstet, jag har arbetat alldeles för mycket under mina döttrars uppväxt.

– Det är okej, säger de idag. Det är förstås skönt att höra, men jag inser också att jag har haft tur, att man tar en risk när man inte finns där för sina barn så mycket som man bör. Och för mig själv är det förstås en förlust att jag missat mycket.

– Båda mina döttrar har studerat, men ännu inte beslutat sig för sin yrkesbana, min yngsta dotter arbetar för tillfället som servitris och bartender och den äldsta är faktiskt hemmafru. Det är klart att det är lite av ödets ironi att hon som växt upp med en ständigt arbetande mor med ett tufft yrke, åtminstone för tillfället, valt en så lugn tillvaro!

Ewa-Gun Westford på sin arbetsplats, polishuset i Ystad. Hit har mången utländsk turist kommit och bett att få tala med Ystadpolisen Kurt Wallander. – En man som satt guldkant på mitt yrkesliv, fast han finns ju inte egentligen, säger Ewa-Gun.