Evy Palm: Nu är det lagom med en mil före frukost!

Kyla och snålblåst hindrar inte Evy från att ge sig ut på sin vanliga löprunda. Att springa ut i naturen en tidig vintermorgon kan vara ljuvligt, menar hon.

En dag i april förra året ringde Evy Palms mobiltelefon. Kvinnan i andra änden sade sig vara från Sveriges Television. Hon frågade om Evy ville vara med i tv-programmet Mästarnas Mästare.

– Jag bara skrattade. Sedan tackade jag nej, säger Evy.

Hennes svar kom snabbt och spontant. För inte skulle väl hon platsa i gänget av idrottsstjärnor som Ingemar Stenmark, Hanna Ljungberg och Pekka Lindmark?

– Jag är ju så himla mycket äldre och jag ser inte på mig själv som någon elitidrottare. Det jag har gjort är ju inte så märkvärdigt.

Tycker hon, ja. Få är beredda att hålla med.

Den som kliver innanför dörren i familjen Palms radhus i Lidköping inser snart att denna kvinna presterat något utöver det vanliga. I tvättstugan, i sovrummet, i köket och vardagsrummet… överallt finns glänsande pokaler.

Maken Ulf sitter i köket och bläddrar i en kvällstidning. Slår upp en av sportsidorna, där det berättas om en allsvensk fotbollsspelare som tvingats sluta på grund av åldersskäl.

– Ja, det är inte klokt! Han är ju bara 35! utbrister Evy och skakar på huvudet.

För egen del hade hon knappt påbörjat sin idrottskarriär vid den åldern.

– …Och så fort jag vann blev det ett väldigt tjatande om hur gammal jag var. Reportrarna pratade hellre om min ålder än om mina prestationer. Fast det är klart – det är väl inte så vanligt att man debuterar i landslaget vid 41. Och att man ställer upp i OS som 46-åring.

Själv har hon dock aldrig känt sig äldre än övriga löpare längs startlinjen.

– Jag tänker inte så mycket på min ålder – det finns roligare saker att fundera över.

Spring i benen
Evy är född och uppvuxen i Lidköping vid Vänerns södra strand, som näst yngst i en femhövdad syskonskara. Hon minns en barndom med spritt och spring i benen.

– Vi var jämt ute och lekte. Spelade brännboll, lekte gömme, sprang runt och var igång. Min pappa, som seglade, tog ibland med oss på båten. Men där var man ju tvungen att vara stilla. Då satt vi nästan och studsade innan vi fick hoppa i land och leka.

På skolgymnastiken fick Evy utlopp för sin energi, då hon satte rekord på 60 meter så att kolstybben dammade.

– Men det var aldrig någon som fångade upp mitt intresse, så efter realskolan blev det inte så mycket sportande.

Tidigt i livet mötte hon Ulf, som också kommer från Lidköping. De gifte sig och fick döttrarna Annika och Anneli.

När barnen blev lite större åkte familjen skidor och skridskor tillsammans, men något annat sportande blev det inte. Inte förrän Evy var 34 år.

– Vid den tiden pratades det en del om jogging. Framåt höstkanten cyklade jag och en väninna upp till skogen för att springa en runda. Det gick inte så fort – vi passade på att plocka svamp och skogshallon längs vägen.

Det blev en god vana, att ge sig ut ett par gånger i veckan. Några tankar på att ställa upp i tävlingar hade hon inte. Nej, hon ville bara njuta av en skön sväng i naturen.

En dag råkade hon läsa i lokaltidningen om ett terränglopp som genomförts.

– När jag såg resultattiderna tänkte jag: det var väl inget märkvärdigt – det klarar jag enkelt. Så jag anmälde mig året därpå. Och vann. Förstapriset var kanske inte så speciellt – ett askfat i beige och brunt. Men Evys slumrande tävlingsnerv hade väckts till liv. Hon började springa längre sträckor. Fem kilometer, tio kilometer. Sedan ställde hon upp i Kinnekulleloppet. Och vann. – När jag också vunnit distriktsmästerskapet kom jag i kontakt med Lidköpings idrottssällskap. De undrade om jag ville ha lite hjälp med träningen.

Genom åren har Evy Palm samlat på sig en mängd bucklor och pokaler från sin långa löparkarriär.

Egna rutiner
Evy tog tacksamt emot en del goda råd. Men allra helst tränade hon efter eget huvud.

Löpningen anpassades efter familjens rutiner och arbetstiderna vid skolbespisningen, där Evy arbetade som köksansvarig.

– Jag brukade köra ett morgonpass före sju. Sedan jobbade jag mellan nio och två. Därefter cyklade jag hem och tog på träningskläderna igen. Och jag har alltid ätit det jag själv gillat – mest vanlig husmanskost.

De näringsdrycker och specialdieter som florerar inom idrotten var inget för Evy. Inte heller har hon brytt sig om pulsmätare eller andra hjälpmedel. Inte ens när hon, vid 41 års ålder, debuterade i landslaget.

– Jag minns att jag deltog i ett landslagsläger som var rena sjukstugan! Folk hade ju ont överallt.

Själv var hon förskonad – kanske för att träningen varit mer lustbetonad. Hon lade upp ett eget träningsprogram i skogarna kring Lidköping, med långlöpning, snabblöpning och intervaller.

– Det talades mycket om målbilder och mental träning. Själv visste jag inte riktigt vad det var, men jag har ju sett fram emot varje tävling. Det är en speciell känsla, att komma in på målsträckan efter ett långt lopp. Man ryser över hela kroppen. På så sätt har jag haft mental träning.

Det visade sig fungera alldeles utmärkt. På tävlingarna blev Evy bara bättre och bättre.

Även om Evy deltog i de största internationella sammanhangen, som OS i Seoul 1988, hade hon ett vanligt liv att komma tillbaka till. – Det var så skönt att återvända till jobbet efteråt. Då kunde jag släppa tankarna på löpningen. Visst undrade kollegerna hur det hade gått i tävlingen, men sedan var det inte mer med det. Många utomstående förundrades över Evys framgångar. Hur var det ens möjligt, att en 47-årig nybliven mormor, som till vardags arbetade i skolbespisningen, kunde slå svenskt maratonrekord på 2.31.05? En del hävdade att Evys framgångar snarast berodde på den bristande konkurrensen. – Men mitt rekord höll faktiskt i 14 år, säger Evy.

Under tävlingarna har Ulf alltid funnits till hands. Fixat dricka, tagit hand om kläder, tagit emot vid målgången… En ständig supporter? – Ja, så är det kanske. Men för oss har det blivit så naturligt, säger Ulf och Evy.

Det var dock rekordjakten som skulle bli hennes fall. Efter maratonsegern i London 1989 började Evy snegla på tiderna.

– Jag fick för mig att jag skulle komma under 2.30 och började lägga upp träningen därefter. Det skulle jag aldrig ha gjort.

Karriären över
Evy drabbades av en envis inflammation i muskelfästena. Den ville inte släppa och till slut tvingades Evy inse att löparkarriären var över.

– Men ändå tog det ett par år att acceptera det. Det var en jobbig tid.

Idag har Evy dragit ner på farten.

– Jag springer så att det känns bra. Det blir väl en tolvkilometersrunda före frukost några gånger i veckan. Det är lite lagom. Jag har väl inte riktigt den kraft som jag hade förr, men jämfört med jämngamla är jag nog ändå i rätt bra form.

När hon berättar om sina träningspass förekommer varken ord som andnöd, håll eller mjölksyra. Tvärtom – det är “ljuvligt” att springa, även på vintern.

– Skogen är så otroligt fin när snön ligger på träden. Själv underviker jag musik i öronen, jag vill hellre bara njuta av tystnaden. Sedan är det så gott att få komma in och äta frukost efter ett träningspass.

Utöver de vanliga rundorna i hemtrakterna deltar hon i Tjejmilen i Stockholm och löparläger runtom i världen.

– Jag fortsätter så länge jag orkar och har lust. Sedan får jag väl gå med stavar.

Ulf, som är stavgångsinstruktör, protesterar:

– Det blir inte lätt – det är ju en tekniksport.

– Äh, du är väl bara rädd för att jag ska gå fortare än du, säger Evy och skrattar.

För än sitter tävlingstakterna i. Detta hade hon nytta av i höstas, under inspelningen av Mästarnas Mästare. För hon tackade trots allt ja, efter lite betänketid.

– Egentligen var det mina barnbarn Victor och Tim som övertalade mig. “Men mormor, det är klart att du ska ställa upp!! En sådan chans får du aldrig igen!” sa de. Så nästa gång de hörde av sig från Sveriges Television, tackade jag ja.

I september reste hela gänget till Cypern för att spela in programmen.

– Det var roligt, men jobbigt med alla filmkameror, som var med överallt. Fast vid tävlingarna kopplade man helt bort kamerorna.

Hur det gick i Mästarnas Mästare? Det får Evy inte berätta. Inte ens för sina barnbarn. Men Tim och Victor ser förstås fram emot programstarten.

Det var barnbarnen Tim och Victor, 17 och 15 år gamla, som övertalade mormor Evy att medverka i Mästarnas mästare.