Visst sörjer Inger Sandberg sin Lasse efter 58 kreativa och busiga år tillsammans. – Men han finns fortfarande kvar här hemma på många sätt, säger hon. I bakgrunden syns konstnären Åke Erikssons porträtt av Lasse.
Hon bor ett kvarter från “älva” i Karlstad, i en villalägenhet fylld av böcker, tavlor, glaskonst, mjukisdjur och skulpturer. Ute i köket står maten och väntar på oss, fisksoppa med mängder av goda tillbehör.
Inger Sandberg är en hejare på att laga mat!
– Men jag är usel på städning, suckar hon. Det var Lasses uppgift. “Du har inte gjort lumpen, så du kan inte bädda”, hävdade han. Jag höll med och så slapp jag den uppgiften.
– Däremot var kokkonsten mitt gebit. Lasse fick aldrig samma rätt två gånger. Kanske synd, för ibland bad han att få en repris, men då hade jag glömt bort vad jag hittat på förra gången.
Vår värdinna, andlig mamma till Spöket Laban, Lilla Anna, Långa farbrorn och alla andra oförglömliga figurer i barnböckerna, fyllde 80 i augusti, men är fortfarande vital, spänstig, kokett, humoristisk och kvicktänkt.
– Det beror på att jag levt ett så härligt liv, förkunnar hon. Först en bra uppväxt, sedan ett vuxenliv tillsammans med en härlig partner!
Ja, Lasse, tecknaren som jobbade sida vid sida med Ingrid och illustrerade deras numera världsberömda barnböcker, översatta till minst 33 språk, dog i november 2008.
– Visst känns det tomt, men han finns fortfarande kvar överallt här hemma, säger Inger eftertänksamt.
Hon, karlstadstösen, och han, stockholmskisen, möttes på konstnärsfest och blev förälskade i slutet av 1940-talet.
Då var Lasse illustratör och tecknare, Inger gick på konstfack.
– Så gifte vi oss, berättar Inger. Det var 1950. På den tiden var jag lite pojkaktig och bohemisk och klädde mig helst i pappas gamla omsydda byxor.
Första hemmapappan
Lasse skulle möta sin älskade på tåget från Karlstad inför parets bröllop i Stockholms rådhus.
| – Men kan du tänka dig, vi kände inte igen varandra, skrattar Inger. Jag var finklädd i dräkt och hatt, medan Lasse hade rakat av sig både skägg och mustasch. Vi fick vänta tills alla andra hade lämnat perrongen innan vi hittade varandra!
Sedan följde 58 år, inte bara av äktenskap och familjeliv, utan också av samarbete på yrkessidan. – När vårt första barn Lena föddes 1952 hade jag börjat på seminariet i Strängnäs. “Jag stannar hemma hos babyn medan du pluggar”, sa Lasse och blev i och med det landets kanske allra första hemmapappa. |
 Paret Sandberg gladde barn över hela världen med sina böcker, men de lyste också i högsta grad upp varandras liv under åren tillsammans. |
– Vi blev berömda i hela Strängnäs. Inte för att någon pratade med oss, men om oss. Du förstår, så knäppa föräldrar som paret Sandberg var man inte van vid.
Inger får en värme i rösten varje gång hon nämner Lasses namn.
– Han var underbar! Konstnärlig, skämtsam och full av bus. Han kunde lura vem som helst och samtidigt se gravallvarlig ut. Ändå var han otroligt ordningsam och höll ordning på allt.
– Det var nog alla olikheter som gjorde att jag och Lasse stod ut med varandra i alla år – vi hann aldrig tröttna. Som ett litet exempel kan jag berätta att han avskydde att resa, medan jag älskade det. Så jag for kors och tvärs över hela världen, bland annat som inbjuden föreläsare för skolbarn i Sydostasien och Australien.
Blev refuserad
Lasse arbetade som skämttecknare och illustratör. Det var hans idé att Inger och han skulle göra den första barnboken tillsammans.
– Den hette “Fåret Ullrik får en medalj”. Ungefär samtidigt började Lasse och jag göra barnsidor under namnet “Lekstugan” åt Hemmets Journal. Det bör ha varit i slutet av 1950-talet.
Efter det föddes bok efter bok i nära samarbete. Inger skrev, Lasse tecknade.
– Men flera blev refuserade. Vi var nog tidiga i vår utformning, hade flickor med stripigt hår och killar som grät och bodde i höghus. Inte förrän 1964 fick vi det verkliga genombrottet med “Lilla Anna”. Sedan har det bara rullat på…
Under tiden utökades familjen med ytterligare två barn, Niklas och Mathias.
– Våra tre ungar fick ofta stå modell i böckerna, men var lite irriterade över det i tonåren. Idag, som vuxna, är de kanske lite stolta istället.
Så gav de egna barnen också extra skjuts åt fantasin.
– Jag minns att det på 50-talet var inne att vaccinera våra minsta för än det ena, än det andra. Samtidigt blev vår Niklas oerhört spökrädd. Så jag fick idén att “vaccinera” honom med en saga. Det var så “Spöket Laban” föddes.
Spöket Laban är en av sagofigurerna som älskas av både barn och föräldrar.
– Men inte av alla, kommenterar Inger med glimten i ögat. En gång när jag var på väg ner i en rulltrappa åkte en man på motsatta sidan uppåt. Precis när vi passerade varandra väste han ilsket “j-a bok, nu har jag fått läsa den högt 23 gånger!”.
Härlig fantasi
Lasse trivdes lika bra som Inger med att skapa böcker för barn.
| – Men två gånger satte han sig på tvären till mina idéer. Ena gången var när jag skrev en bok om en liten kille som hamnat på sjukhus därför att han brutit “inutibenet” i ena benet och blev gipsad. “Laga mig, sa Pulvret” var mitt namn på utkastet. Pulvret är för övrigt ett av våra barnbarn, numera 33 år.
– Men Lasse var så rädd för sjukhus att han vägrade att gå dit för att titta hur det såg ut. Istället fick jag fotografera olika avdelningar så att han till slut kunde teckna interiörer från det förfärliga stället. |
 |
Andra gången var när Inger bad honom att illustrera hennes idébok om stickning.
– Han tyckte att stickning var löjligt, men efter mycket tjat gick han med på att medverka. Vet du vad han tecknade? Jo, bland annat en bild på mig med en stickning, men sedan lät han mitt huvud och garnnystanet byta plats.
– Det blev i alla fall en rolig bok!
Lasse hade en härlig fantasi. Något även hans fru är rikt utrustad med.
– Den är ju viktigast av allt i vårt jobb. Jag minns när jag som 4-åring blev svårt sjuk och familjens doktor kom hem och undersökte mig. Han satte sig på sängkanten och började prata. Det gjorde jag med.
När läkaren gick sa han till Ingers mamma: “Där inne har vi en ny Selma Lagerlöf”.
| – Naturligtvis undrade jag vem denna Selma var, minns Inger. Mamma sa att det var en mycket duktig författare och visade ett foto på en allvarlig dam med stor, hemsk hatt och med något jag trodde var vispgrädde under hakan. Det var bluskrås. Jag sa resolut att: “Nää, författare tänker jag aldrig bli!”.
Så blev det i alla fall. Men nu är arbetskamraten, inspiratören och illustratören Lasse borta. Kommer Inger att fortsätta skriva? – Ja, barn, barnbarn och barnbarnsbarn tjatar om att jag måste skriva mina memoarer. Men jag är förfärligt lat och just nu tycker jag att det är roligare att läsa deckare. Eller smita ut i skogen och plocka svamp. |
 Ingers och Lasses sagofigurer är spridda över hela världen och paret har fått mängder av fina litterära utmärkelser. Många av sagofigurerna finns även som dockor. |
– Men vi får väl se, säger en ytterst alert värmländska, som fortfarande far land och rike runt och besöker skolor och föreningar för att berätta om sitt författarskap.
