Fakta om hedersmord
Så kallade hedersmord är vanligast i Mellanöstern och Centralasien men förekommer även i Europa och Latinamerika. Hedersmord beskrivs ofta som mord på en kvinna, utfört av hennes far, bror, make eller annan manlig släkting, vanligtvis för att hon haft en påstådd eller verklig sexuell relation innan hon ingått äktenskap eller utanför äktenskapet.
Men även andra “opassande” beteenden anses kunna dra skam och vanära över familjen, och i förlängningen över hela samhället. Kvinnor mördas för att de gift sig med män de själva valt, för att de vägrat ingå tvångsgifte, för att de skilt sig från män som misshandlat dem, för att de flirtat, visat brist på lydnad eller för att de “tillåtit sig själva” att bli våldtagna.
Religionens roll är omdiskuterad, men de flesta experter är ense om att det mer är kulturella traditioner än religion som ligger bakom hedersbegreppet. Hedersmord förekommer både bland kristna och muslimer.
Efter mordförsöket har Tugba (i mitten) funnit stor tröst hos familj och vänner. Här ser vi henne tillsammans med lillasyster Medine och väninnan Nurcan.
Hon är ett människobarn i full blom; ung, söt, fräsch och smart. Men hon berättar oss de mest fasansfulla scener ur sitt liv, scener om förtryck, maktlöshet och smärta.
Hon är svenskkurdiska och heter Tugba Tunc, är 22 år och bor med föräldrar och tre yngre syskon utanför Falkenberg.
– Vi kom till Sverige från Turkiet för snart tolv år sedan, berättar Tugba, medan vi dricker kaffe i familjens vardagsrum.
Eftersom Tugba var äldsta barnet och snabbt lärde sig det nya språket blev det hon som fick lotsa resten av familjen in i livet i nya landet.
Det gick det bra för Tugba. Hon kom in på naturvetenskaplig linje på gymnasiet och var fast besluten att plugga vidare till barnläkare.
– Men en av mina bröder fick det jobbigt. Han trivdes inte i skolan, hade svårt att få kamrater och kände sig utanför. Det blev stökigt, han hoppade av skolan och det blev jag som fick sköta kontakten med alla myndigheter.
För att försöka hjälpa sin bror reste Tugba tillsammans med honom till Turkiet våren 2006.
– Jag tänkte att det skulle ge honom andrum och möjlighet att mogna.
I Turkiet, i staden Bursa, bodde inte bara familjen Tuncs släkt, utan också Tugbas pojkvän sedan tre år tillbaka.
– Men i Turkiet kan ungdomar av olika kön inte umgås ensamma, så varje gång jag träffade min vän var brorsan med som “förkläde”.
Avvisade uppvaktningen
Det fanns dock ett problem. Redan när Tugba var 14 år hade släkten bestämt att hon skulle återvända till sitt födelseland för att gifta sig med en kusin på mammans sida. Detta var dock inte ett äktenskap som hennes egna föräldrar tänkte tvinga henne till.
|
– Jag hade klart och tydligt talat om att jag inte var intresserad av det, jag hade redan en pojkvän som jag tyckte om!
Trots Tugbas avoghet började nu kusinen en intensiv uppvaktning.
– Det verkade inte som om jag hade någon talan. Det betonade både kusinen, som verkade helt besatt, och hans mamma som ju är min moster. Jag kunde råka illa ut om jag inte löd!
Tugba fortsatte ändå träffa pojkvännen tillsammans med sin bror. Hon var förälskad!
En dag kom inte hennes bror till parken där de tre ungdomarna brukade sammanstråla, trots att han lovat det.
|
Besöket i det gamla hemlandet Turkiet förvandlades till en mardröm…
|
– Till slut gick jag och pojkvännen ensamma in i parken. Vi satte oss i gräset och han lade armen runt mina axlar.
Då rasslade det plötsligt till bakom paret. Samtidigt hördes en öronbedövande knall!
– Min första tanke var “ett vådaskott”, och jag rusade upp och vände mig om. Där stod två män som var min kusins kompisar. En var beväpnad och han sköt gång på gång rakt mot mig. Jag föll ihop efter att ha träffats av flera skott i magen. Blodet sprutade och jag skrek och skrek.
Några privatpersoner kom till undsättning och till slut var även polis och ambulans på plats.
– Jag låg i koma på sjukhuset i två veckor. Ingen visste om jag skulle överleva.
Delar av familjen slöt upp runt Tugba. Hennes mamma reste ner till Bursa i ilfart. Och en av hennes farbröder ställde upp och betalade 32 000 kronor för 65 påsar blodplasma som Tugba måste ha.
– När jag vaknade ur koman fick jag reda på att jag var skyldig sjukvården över 50 000 kronor. Men jag och min familj hade inga pengar. Så man slutade ge mig medicin…
Olidlig smärta
Det var UD som efter 25 dagar lånade ut pengar för vården medan försäkringsbolaget betalade hemresan, (trots att reseförsäkringen gått ut dagen före skotten) eftersom hotet att någon skulle döda Tuba fortfarande var akut.
Efter 15 stora operationer vågade svenska läkare inte göra mer. Men Tugba hade fortfarande olidlig smärta och massor av hagel kvar i kroppen. Den intensiva smärtan dominerade hela tillvaron.
|
– Jag bodde hemma, men kunde inte sova. Jag grät och grät. Gång på gång körde mina föräldrar in mig till sjukhuset, men den enda hjälp jag fick var höga doser morfin. Till slut blev jag beroende…
Genom privat hjälp fick Tugba till slut komma till läkare utomlands som gjorde de operationer som svenska läkare inte vågat, eftersom det rörde sig om hagel farligt nära ryggraden.
|
Tugba förs svårt skadad hem till Sverige via ambulansflyg. Risken för nya mordförsök ansågs som mycket stor.
|
Efter de nya operationerna mådde Tugba bättre, kunde använda båda sina armar (innan var den ena förlamad), fick färre smärtattacker och började gåträna med kryckor.
I Turkiet inleddes så rättsprocessen mot männen som förstört hennes tillvaro.
– Turkiska rättsväsendet ville att jag skulle komma ner och vittna. Men jag vägrade. Hur skulle jag våga? Den farbror, som betalat allt blod jag behövde, hade blivit mordhotad och tvingats söka asyl här i Sverige. Och en svensk vän, som åkte ner för att bevaka rättegången i Turkiet, blev också hotad till livet.
Nej, dit vågade jag inte resa.
Till slut fick Tugba tillstånd att lämna sitt vittnesmål via Stockholms tingsrätt. Hon skulle vittna på svenska och det skulle sedan översättas till turkiska.
– Men det tog dussinet resor till Stockholm innan jag verkligen fick lämna något vittnesmål! Gång på gång, när jag redan satt i rätten, fick jag besked att Turkiet ställt in rättegången hos sig. Det var som upprepade slag i ansiktet.
Vill bli läkare
Så i maj i år – närmare tre år efter skotten – kom äntligen domslutet!
– Den man som sköt dömdes till 18 års fängelse för mordförsöket på mig plus ytterligare fyra år för att han skjutit min pojkvän i armen! Den andra mannen fick inget straff alls. Nu har min helt underbara svenska advokat, Elisabeth Fritz, lovat överklaga hans frikännande.
Den turkiske pojkvännen har Tugba aldrig vågat träffa igen.
– Det räcker väl med att han blivit skjuten en gång…
Bit för bit har Tugba trots allt vänt tillbaka till livet.
– Jag fick komma till Rehab Station Stockholm och Claes Hultling, den rullstolsburne läkaren som gett många ryggmärgsskadade så mycket hopp och hjälp.
Men tyvärr, på väg till ett besök på kliniken föll Tugba illa och fick ett så svårt benbrott att det krävdes nya operationer.
– Det har fördröjt min träning, men nu har jag börjat så smått igen.
Framtiden har ljusnat och idag är UD-skulden för Turkietvården betald. En medkännande privatperson ställde till familjen Tuncs stora glädje upp och skänkte dem pengarna.
– Nu planerar jag att plugga på nytt. Jag har visserligen fortfarande mycket ont, men vill ändå försöka satsa på en framtid som läkare. Inte minst för att hjälpa andra med skador i ryggmärgen.
Tugba är äldsta barnet och fick lotsa resten av familjen in i livet i det nya landet. Här med lillasyster Medine.
