Ejes och Hannas kärlek har hållit i sig trots svåra prövningar och paret har idag barnen Isac, 4,5 år och Elvira 3 år
För tio år sedan tog Vetlandaborna Eje och Hanna Grennborgs liv en dramatisk vändning.
– Efter att ha varit tillsammans i fem år planerade vi att gifta oss, berättar Hanna som nu fyllt 30 år.
– Kyrka, präst och festlokal var bokade till den 21 augusti 1999. Bröllopsresa till Thailand var också bokad, förklarar Eje, 32, år och tillägger.
– Det kändes som om jag sabbade alltihop…
Då, strax efter olyckan, hade både Eje och Hanna svårt att föreställa sig att deras liv skulle komma att bli så bra som nu.
– Jag gav mig själv ett år att lära mig gå igen, berättar Eje. Sedan ville jag inte vara med längre. Jag hade svårt att förstå att Hanna stannade hos mig efter det som hänt. Under sjukhustiden kontrollerade jag att hon inte tagit av sig förlovningsringen…
Motstridiga besked
– Eje föreslog att jag skulle lämna honom, minns Hanna. Men för mig har det aldrig varit något alternativ. Det är Eje jag älskar!
Eje och Hanna är båda uppvuxna i frikyrkliga hem. De blev tillsammans på “Bödalägret”, Alliansmissionens ungdomsläger på Öland 1994. Då var han 17 och hon 15 år.
Han utbildade sig och fick jobb som snickare. Och så tog han körkort för både bil och motorcykel.– När en av mina systrars män skulle köpa en nyare motorcykel köpte jag hans gamla. Min mamma var inte glad.
“Det händer ju så många olyckor”, sa hon. “Ja, men det händer inte mig!”, svarade jag.
1997 for paret på motorcykelsemester till Öland. Hanna satt på bönpallen den gången. I Böda förlovade de sig. Och efter gymnasiet arbetade Hanna som kassörska i en matbutik.
– Vi höll båda på med mycket idrott på den tiden, säger hon.
På kvällen den 2:a maj 1999 spelade Eje och Hanna innebandy med ett kompisgäng.
– Fyra av oss åkte bil fram och tillbaka till den hyrda gymnastikhallen. Eje och ett par killar till körde motorcykel.
|
Körde av vägen
– Jag satt fram i bilen. En kille i baksätet såg när Eje körde av vägen. – Det var tur för mig, säger Eje. |
Hela familjen Grennborg i full fart på Ejes motordrivna fyrhjuling. Från vänster: Hanna, Eje, Isac och Elvira.
|
– Jag kan inte se någon annan anledning till att jag bromsade i en kurva. Men jag har inga egna minnen av olyckan. En vecka av mitt liv är ett enda stort mörker.
– Tjejen som körde bilen styrde in till vägkanten, minns Hanna. Sedan sprang vi allihop tillbaka utefter vägen. Ett 20-tal meter in i skogen låg Eje. Hans ansikte var jordigt, han blödde och en arm var bruten… Men det gick att prata med honom.
Hannas syster som är utbildad sjuksköterska tog kommandot på olycksplatsen. Det dröjde tio minuter innan ambulansen kom och Hanna fick inte plats utan hennes syster fick köra dem till lasarettet i Eksjö.
Där berättade en läkare för de anhöriga att Ejes rygg var bruten och att han skulle vidare till universitetssjukhuset i Linköping. När Hanna kom hem i gryningen dagen därpå bröt hon ihop fullständigt.
– Mina föräldrar fick hjälpa mig ur bilen. Sedan åkte Ejes syster och jag till Linköping. Där fick vi beskedet att Ejes ryggrad var bruten rakt av och att han aldrig mer skulle kunna gå. Och så fick vi rådet att ta en promenad…
Motstridiga besked
Eje själv fick motstridiga besked veckan därpå.
– Alla kunde inte förmå sig att säga sanningen, minns han. En läkare sa: “Det är möjligt att du kan spela bandy och köra motorcykel igen”.
Sedan kom överläkaren. “Du kommer aldrig mer att kunna gå!”, sa han. “Vilken idiot!”, tänkte jag som grep varje halmstrå just då. Men i dag tänker jag annorlunda.
Jag spillde mycket tid på falska förhoppningar! Under Ejes nio veckor i Linköping hade han hela tiden Hanna, släkt eller vänner hos sig.
– Det var så jag ville ha det, för att slippa alla tankar. När jag var ensam ville jag bara dö!
På dagarna läste han motocrosstjärnan Jörgen Nilssons bok.
– Att Jörgens ryggrad var mindre bruten än min bortsåg jag ifrån. “Jag skall gå igen precis som Jörgen”, tänkte jag och kämpade på med sjukhusets armcykel. 6 000 varv. Det var allt som behövdes. Kunde Jörgen så kunde jag!
Om det inte varit sommar hade Eje flyttats till sjukhuset i Jönköping efter de nio veckorna i Linköping.
– Istället hamnade jag i en sommarstuga på Öland, med Hanna och kompisar.
Det var den mest förnedrande semestern i mitt liv. Att behöva be dem om hjälp för att gå på toa. Och att inte alltid hinna fram i tid… Men jag lärde mig mycket under den där sommaren och det tror jag att kompisarna också gjorde!
Den hösten flyttade Eje in hos Hanna, som redan då bodde i en flygel på hennes föräldrars gård utanför Vetlanda.
Mådde uruselt
– Mitt hem handikappanpassades. Eje var som besatt av att hitta lösningar för att göra saker som en människa som är förlamad från naveln och nedåt rimligtvis inte kan. Jag mådde uruselt. “Var i allt detta hör jag hemma?”, undrade jag.
– Som “drabbad” blir man väldigt egoistisk. Hanna och jag pratade mycket när det krisade. Det blev vår räddning. Men jag gav aldrig upp tanken att jag skulle kunna stå upp om vi skulle gifta oss!
|
Tack vare en specialställning dold under fracken kunde Eje stå upp under vigseln i Nye kyrka den 18 augusti 2001.
– Vittnena, prästen och jag fick vara beredda att fånga upp honom ifall han skulle ramla, påpekar Hanna och skakar på huvudet.
– Det där var bland det dummaste jag har hittat på, erkänner Eje.
Jag var mer handikappad i den där ställningen än vad jag är i en rullstol… |
2001 gifte sig sig Eje och Hanna i Nye kyrka. Eje hade en specialställning under fracken så att han kunde stå upp under bröllopet.
|
Det blev ingen bröllopsresa till Thailand. Istället blev det en flytt till Stockholm där Eje studerade till idrottskonsulent och Hanna till arbetsterapeut.
– Tack vare olyckan kom jag underfund om vad jag ville arbeta med, säger Hanna som sedan ett och ett halvt år tillbaka är arbetsterapeut i Hultsfreds kommun.
Redan vid bröllopet fanns längtan efter barn.
– Vi funderade kring olika lösningar, bland annat provrörsbefruktning, berättar Hanna. “Spinalis” som är ett centrum för ryggmärgsskadade gav oss flera tips. Men på två år hände ingenting. Till slut beställde vi tid för en undersökning av Eje…
Blev med barn
– Då tog det sig! utbrister Eje glatt. Jag var stolt som en tupp när jag kunde avbeställa den där undersökningen!
Den 27 december 2004 föddes sonen Isak.
– Eftersom det tagit ett par år att få till Isak där hemma tyckte vi att det var bäst att inte spilla någon tid Det blev ganska tätt mellan våra barn! påpekar Hanna.
|
I slutet på juli 2006, veckan innan dottern Elvira föddes, flyttade familjen Grennborg hem till Vetlanda igen.
Och i denna småländska Astrid Lindgren-idyll lever de nu.
– Jag fick jobb som rehabinstruktör i Jönköping veckan innan landstingets anställningsstopp , säger Eje som lärt sig den svåra konsten att fokusera på det som är bra. |
Eje hoppar fallskärm med instruktör på Öland 2008.
|
Hanna gav honom ett fallskärmshopp i 30-årspresent. “Det här går aldrig”, tänkte han.
– Men det gick! konstaterar Eje belåtet. Och två somrar i rad har vi varit på husvagnssemester. Det trodde jag också var en omöjlighet…
– I vår familj är det jag som byter glödlampor och sätter upp hyllor, påpekar Hanna.
– Som gammal snickare vet jag inte vart jag ska ta vägen när Hanna tar tag i en skruvdragare. Men Hanna brukar få till det…
– Det finns fortfarande stunder då livet känns orättvist och tungt, säger Hanna. Stunder då vi båda undrar: “Varför?” Men i dag har vi ett strävsamt liv som fungerar och som med jämna mellanrum är oerhört lyckligt. Det är inte alla som har det!
