Nu äntrar en trygg familjefar scenen!

Den 23 juni står Anders på Skansen igen för att leda det första av sommarens sju Allsångsprogram.

Anders Lundin har landat. Livets stora beslut är tagna och en ängslig, rastlös ung man har blivit en trygg familjefar. Kanske är det just därför han med ett brett leende konstaterar att det ska bli ovanligt kul att leda “Allsång på Skansen” i år.

– Jag ser verkligen fram emot den här sommaromgången. Allsången är ett liv med tydliga ramar. Det är sändning tisdagar klockan 20–21, planeringsmöten på onsdagar. Det är jobbarkompisar, publikkontakt… Den stabiliteten behöver jag nu.

Så talar en småbarnsfar som insett att det är trehundra gånger svårare att ha två barn än ett. För två år sedan blev Anders pappa till Adrian. I januari föddes lilla Matilda.

Läser inte
Kritiken från förra sommaren försöker han skaka av sig.

 – Jag läser inte kvällstidningar men har hört på omvägar att de kritiserade Allsången ifjol, skrev att vi hade dåliga artister och tappade massor av tittare. Ändå hade vi de fjärde bästa tittarsiffrorna någonsin.

– Jag kan lova att vi i år ska bjuda på allt tittarna förväntar sig. Det blir Melodifestival-artister, dragspelspojkar, humor och gamla favoriter.

Anders ser nöjd ut och slår några ackord på gitarren. Han har just blivit klar med visplattan “Buckliga ord, knyckiga låtar” som han gett ut på eget skivbolag, med sig själv som ekonomisk risktagare. Men på frågan om vi får höra något från nya plattan på Skansen i sommar, svarar han med ett snett leende.

– Nä, jag vet inte. De blir ju så arga när jag gör något eget.

Trots att Anders sjungit och spelat i hela sitt liv, hann han fylla 50 innan han debuterade med ett album för vuxna. Här har han fångat sitt liv i elva egenhändigt skrivna låtar. Han bjuder in i sitt innersta och öppnar upp för vilda spekulationer.

“En plats på jorden” handlar om huset i Grängesberg i Dalarna som pappa Erik snickrade ihop när Anders var liten. Ett skenande kojbygge som blev både snett och vint – men fyllt av vackra minnen.

I “Mia gillar hårda tag” möter vi Anders i killen som köper blommor till sin tjej för att göra henne glad, mjuk och kelen.

– Sångens sorgsna Mia med sitt buckliga, trasiga hjärta har jag väl stött på i mitt liv. Även kompisar har varit förvirrade och förkrossade efter att ha försökt “vara snälla”, sedan visar det sig att tjejen hellre vill ha en skitstövel till kille. Fast visst, jag har varit sångens naive Vicke som trott att blommor och choklad är rätt väg att vinna en svart själ.

Mamma sjöng
Skivan har vuxit fram under lång tid och det dröjde innan han slutligen landade i att göra den i visform.

– Visor har alltid varit viktiga för mig, säger Anders. Min mamma Christiane kom från Tyskland till Sverige på 50-talet. Det fanns inga jobb i Tyskland så hon blev hembiträde hos en läkarfamilj i Skanör. När jag växte upp sjöng mamma alltid när hon pysslade, det var visor av Taube eller “Flickan från Backafall” och “Den första gång jag såg dig”. Hon kunde vartenda ord. Det var hennes sätt att träna upp svenska språket.

Anders tog det till sig. Han sjöng visor och han klinkade på pianot. Men mest drömde han om en elgitarr. Fast i förorten Farsta, där Anders växte upp, var musik inget som intresserade de unga. Det var tuffare än så.   – Jag trivdes där, trots att det var mycket problem med droger och inbrott. Det var så ungdomarna levde i Farsta då, framför allt under högstadiet. Det är klart att man var med på ett hörn i allt som hände, men inget allvarligt.

Anders har just blivit klar med visplattan “Buckliga ord, knyckiga låtar”, där han fångat sitt liv i elva egenhändigt skrivna låtar.

Anders kom aldrig riktigt in i gängen. Han vill inte säga att han var mobbad, men de andra var tuffare. Själv var han lite vek.

– Jag stod vid sidan av, men bättrade på min självbild genom att vara en duktig pojke som hjälpte mamma i hennes arbete. Hon var dagmamma och vi hade en hel hop småungar hemma. Min syster Theresé är nio år yngre än jag, henne passade jag.

Stark humor
För att klara sig undan mobbning hade Anders ett starkt vapen – humorn. Det är där han alltid funnit sin styrka.

– Jag blev accepterad för att jag var kul, säger han. Och så spelade jag gitarr och sjöng, det funkade. Det var det ingen annan i Farsta som gjorde, de stal och trimmade moppar istället.

Anders var inte opåverkad av kompisarnas sätt att leva. Han struntade ofta i att gå till skolan och läste aldrig läxor.

– Jag kunde inte stava. Det är jag fortfarande dålig på. Jag lärde mig ingen grammatik och jag har fortfarande ingen aning om hur språket är uppbyggt. Jag hatade matte och hade svårt med tyskan, trots att det är mammas språk.

– Jag hade fått fel kurs, kan man säga. När jag tänker på det idag tycker jag det var märkligt att pappa, som var lärare, lät mig hållas. Vet inte om det var tecken på ett enormt förtroende eller om han mer hakat på 70-talets fria uppfostran.

Udda igen
Det tog emot att börja gymnasiet. Anders ville sluta efter nian och börja “göra rätt för sig”, men insåg att han att inte var tillräckligt händig för att bli hantverkare.

– Då satte pappa ner foten, säger Anders. Han bestämde att jag skulle gå på gymnasiet. Jag “förhandlade” mig till en 2-årig linje, men kom inte in där. Så det slutade med att jag gick 3-årig samhällsvetenskaplig.

Pappa Erik hade fått nog av Farsta. Familjen Lundin flyttade till ett radhus i Hässelby strand, en fysisk resa på bara några kilometer men en klassresa som var omstörtande.

– Jag var helt udda, igen, säger Anders. Jag hade långt hår, afghanpäls och spelade elgitarr när alla andra var kortklippta, hade blazer och lyssnade på discomusik.

Anders har ofta tänkt på hur hans liv skulle ha blivit om han bott kvar i Farsta. Eller om han inte tvingats att gå på gymnasiet som sedan ledde till lärarhögskolan och Dramatiska Institutet.

– Jag var tvungen att ta tag i pluggandet för att komma någonstans. Jag måste visa att jag inte var dum i huvudet. Men det satt hårt åt. Anders har alltid varit motvalls, har aldrig gillat det fina, det väluppfostrade.   – Jag har samma bordsskick som min tvåårige son, skrattar Anders. Jag vet inte vilken kniv man ska använda vid en bjudning och jag har ofta fått höra: “Du kan väl dricka ur glas, du med”. Tills för några år sedan vägrade jag att använda slips, även i TV.   När klasskompisarna i Hässelby sa att de tänkte bli läkare och jurister var Anders därför tvungen att hitta en annan väg.

Anders har alltid varit en färg-stark person som älskar att spexa.

– Jag hittade ett gäng som var lite sjavigare, som gillade musik precis som jag. Vi spelade ihop i olika band.

Lärare med humor
Men även i skolan hittade han till slut sin nisch. I historia och samhällskunskap hade han lärare som såg till att han skötte sig. Det slutade med att Anders själv blev lärare i de här ämnena och i tre år vikarierade ha sig igenom alla Stockholms skolor.

– Här hade jag nytta av humorn. Pappa, som var lärare i fysik, kemi och matte, använde humor för att få eleverna intresserade. Han gjorde det “knasigt” på lektionerna helt enkelt. Det snodde jag av honom för att hantera min undervisning.

Anders utbildade sig till radioproducent, han ledde humorprogrammet “Glädjetåget” i P3. Efter att ha flutit omkring ett tag bestämde han sig för att ta tag i musiken och sätta upp en show på Mosebacke.

– En dag hörde jag mig själv prata med en tjej som hette Kerstin Ryhed. Jag frågade om hon hade lust att sjunga i kören. Jag råkade springa på henne och ställde frågan liksom i farten. Men efteråt är jag säker på att inget i det där var en slump. Att tusen tankar och planer virvlade runt i mitt huvud i den stunden. Det hade varit roligt att spola tillbaka hjärnan till det ögonblicket och få syna varenda tankebana i ultrarapid.

– Det var inte heller någon slump att jag och Kerstin sjöng duett i showen. Det var “the moment”, det var då det klickade.

Det har gått tio år sedan Anders och Kerstin blev ett par och på frågan hur han förändrats som person funderar han en stund.

– Jag hoppas att det är stor skillnad på Anders nu och då. Jag har blivit lugnare och förnuftigare. Jag är inte lika ängslig längre. Kerstin värnar om mig, finns kring mig. Förr när problemen hopade sig eller vardagen var tuff, stack jag. Det har jag alltid varit bra på. Det funkar inte idag, nu är det bara att jobba på.

Det är mycket som är annorlunda när man har fru och två små barn. Anders har släppt djungelresorna som förr var en krydda i hans vardag. Då åkte han iväg och letade tiger i Laos och lejon i Botswana eller vandrade på igenvuxna stigar i Malaysias nationalpark.

– Nu blir det sommarhuset i Filipstad på lediga stunder, säger Anders. Djungeläventyren har bytts mot drömmen om en egen kanot och promenader i Värmlandsskogarna.

Har landat
Han konstaterar att det var perfekt att bli pappa vid 48.

– Jag hade gjort allt jag ville hinna med. Nu är det skönt att slippa livsfrågor som “ska vi vara ihop” eller “ska vi bo tillsammans”. Nu har jag landat med min familj.

– Jag försöker vara en rolig, påhittig, sjungande pappa precis som min pappa var när jag växte upp. Då fanns det “apacher” i buskarna och nedgrävda “skatter” när vi var ute på äventyr. Mycket humor och mycket musik. Det tror jag på.

– Är man tvåbarnsförälder vet man aldrig hur dygnet ska se ut, säger Anders. Då är det bra att bryta av med något som man känner sig trygg med – som Allsången.