Denna resa passar dig som …
…behöver en sund semester och få god kondition. Grävning ger ypperlig träning – både för kropp och själ.
…är nyfiken på historiens vingslag.
…som vill uppleva världsarvet Birka på ett annorlunda sätt och inte bara som
turist. Det är en förmån att få röra sig på denna historiska tyngda mark efter att sista båten gått och livet på ön tystnar.
…som vill träffa nya människor som har ett brinnande intresse för historia.
Fem guldtips!
1. Läs på om Birka innan, då får du ut mer av de guidade turerna.
2. Njut av hela ön! Ta med dig ryggsäck så att du kan röra dig friare. Packa med en vattenflaska och frukt, eftersom det är långt till närmaste vattenhål i värmen.
3. I Ansgarskappellet bjuds på orgelmusik och här finns kaffe, saft och kakor, om du behöver en stunds vila.
4. Glöm inte badkläder ifall du vill ta ett dopp.
5. Vill du ha ett minne med dig ska du besöka museets affär. Här finns vackra silverkedjor eller så kan du göra ditt eget halsband av läderremmar och färgrika glaspärlor, gjorda efter tidigare utgrävningsfynd.
Vid Ansgars kapellet bjöds turister på kaffe och kakor till levande orgelmusik.
Fakta Birka
Till Birka kom den unga benediktinermunken Ansgar år 830, för att förkunna det kristna evangeliet. Han bodde i Birka under ett och ett halvt år. Birka blev dock aldrig ett helt kristnat samhälle, här levde kristna och hedningar tillsammans fram till slutet av 900-talet då Birka övergavs och Sigtuna tog över handeln.
Birka och Hovgården på Adelsö fördes 1993 in på världsarvslistan som ett fint exempel på vikingatidens handelsplatser.
Idag finns här ett museum, en restaurang, guidade visningar, föredrag och tidvis pågår Riksantikvariatets utgrävningar.
Här hittar du andra utgrävningar
Istället har Riksantikvarieämbetet i samarbete med Historiska Museet i augusti en öppen utgrävning av lämningar från Stockholmsutställningen 1897. Kontakta Riksantikvarieämbetet för mer information, tel 08-519 18 000 eller www.raa.se
Några folkhögskolor har också kortare sommarkurser för amatörarkeologer. På hemsidan www.folkhogskola.nu kan du hitta dem.
Solen strålar över de vita skärgårdsbåtarna som trängs vid kajen invid Stockholms stadshus.
Biljettluckan har inte öppnat ännu så jag går en sväng och tittar ut vilken båt som går till Birka. Än så länge är det inte många turister här och jag ser direkt mina två kurskamrater Björn Stenberg och Siv Appelkvist. Inga andra resenärer har sådana väl tilltagna packningar som vi tre!
Båtresan till Birka, eller Björkö som ön heter idag, tar ungefär en och en halv timme men då ingår också guidning. Till slut angör vi båtbryggan på Björkö och där möter oss våra kursledare Sus Östlund och Hans Bohlin. Invid hamnen ligger restaurang “Särimner” och här ska vi äta frukost och middag framöver.
Veckans fynd
Efter lunchen får vi en guidad tur i hällande ösregn. Den rödvioletta backtimjanen blommar vackert mot de gråa stenarna. Vi fortsätter vandringen upp för vallarna och ända upp till Ansgarskorset där panoramautsikten är hänförande över Mälaren, Prästösundet och Södra Björkfjärden.
Guiden Linda tar med oss till sommarens utgrävningsplats vid Grindsbacka, i närheten av Björkö by, och det är här vi ska tillbringa fem dagar och förvandlas till entusiastiska amatörarkeologer. Hans och Sus bjuder oss på kaffe i ladan intill och där inne får vi lite lä. De berättar om den föregående veckans fynd och visar en kvarnstensbit, skärvor, spikar, tegel och ben.
Sedan går vi ut i regnet och studerar gropen där vi ska fortsätta utgrävningen, som allt som allt pågår under sex sommarveckor. Det vetenskapliga målet är att få fram fakta om Björkö efter vikingatiden.
Reveljen går klockan 7 och Siv knackar försynt på min dörr till stugan där jag bor. På himlen blåser mörka moln förbi och det är vått i gräset utanför. Vi stövlar ner till den hägrande frukosten i restaurangen, sedan lastar vi cykelkärran med lunchen och vandrar med den ut till grävningen. Överallt på ön finns grindar som man måste stänga efter sig för fårens skull.
Så börjar arbetsdagen och kursledarna ger oss genast instruktioner att ta bort det översta jordlagret, som är blött och mjukt av allt regnande. Det dröjer inte länge förrän vi kommer ner till den snustorra och hårda leran som kräver ännu mer styrka. Vi hackar idogt och lägger jorden på “brickorna” som vi tömmer i skottkärran. Och när den är full drar vi den till jordhögen som växer för varje tömning.
Vid Ansgars kapellet bjuds turister på både kaffe och kakor och levande orgelmusik.
Formidabel aptit
Några turister kommer förbi och tittar intresserat på vårt slitjobb med jorden, och vi får också besök av den bofasta bonden Gösta Karlsson vars släkt bott på ön och brukat jorden här i flera generationer. Solen skiner nu, och Siv gräver fram en flintsten…
Regnet har gjort jorden lösare, och grävandet inte blir lika tungt. Vi gräver ut den östra delen av gropen och där hittar vi stolphål och en härd.
Efter en lång dag vid gropen vandrar vi hem till Riksantikvarietämbetets stugor och duschar av oss jorden.
Grävningen känns i hela kroppen samtidigt som det ger avslappning, god nattsömn och en formidabel aptit. På dagarna tänker jag bara på det lilla område som jag gräver och letar efter fynd i. Ibland höjer jag blicken och låter den vandra över det vackra landskapet. På kvällen efter en intensiv grävdag är min kropp helt slut.
Lite kraft finns det ändå kvar till våra kvällspromenader. Den första kvällen Här är vi fem som jobbar den här veckan. Stående våra två handledare arkeologerna Susanne Östlund och Hans Bohlin och så vi tre amatörarkeologer, från vänster, Siv Appelkvist, Björn Stenberg och jag, Tina Green.
bestämmer Siv och jag oss för att gå en långpromenad till Ingas grav på Ingaberg i Björkö naturreservat på södra delen av ön. Vi vandrar förbi Björkö by där den bofasta bondefamiljen Karlsson bor. Himlahög trollskog sträcker sig uppåt och under träden växer lavar, mossor och svampar. Myrstigarna korsar vår väg och myggorna surrar omkring oss i den stilla kvällen. Till slut går vi rakt in i skogen och uppför berget och vi hittar Ingas gravplats. Här ute är vi helt ensamma i naturens tystnad och för mig är det en härlig naturupplevelse. Det här lugnet är en okänd sida av Björkö för många.
Musklerna ömmar
Som vanligt gör vi nästa morgon vår frukostvandring med cykelkärran förbi tillsyningsmannens bostad där ringblommorna prunkar i trädgården. Det är avslappnande med den här vardagslunken varje dag. Först promenaden till frukosten på “Särimner”, där vi också hämtar lunchen som vi turas om att dra till utgrävningsplatsen, och så vägen ut till grävningen.
Verktygen som vi jobbar med har de härliga namnen grå fyllhammare och fyllfat, Gotlandshacka, skärslev, hornsugga (den blåa borsten), öskar och fyndstickor.
Den tredje grävdagen är den varmaste hittills. Fleecetröjan åker av nästan direkt. Björn gräver ut härden, Siv och jag gräver längs gropens kanter och på ett ställe hittar jag svarta strimmor, kolbitar och en järnrundel. Mest är det småsten och jord som vi öser i fyllfatet och tömmer på den växande jordhögen. Vädret är ljuvligt, men jorden är stenhård. Armarnas muskler ömmar och knäna känns stumma. Under dagen kommer en strid ström turister och tittar på våra fynd. Kanske har de väntat sig att se finare saker, sådant som glittrar i montrarna på museer. Vi har vår egen utställning på ett bord, där ligger mina fynd som glasbitar, rutten sten, tegel och en järnring…
Att gräva och bara koncentrera sig på nästa tag med hackan, och se ifall jag hittar något pyttelitet i jorden, är otroligt avkopplande. För varje minut jag ligger på knä i gropen andas jag lugnare och njuter av att få vara utomhus hela dagarna. Maten smakar ljuvligt där vi sitter vid vår grävplats och hungern kommer av sig själv. Jag undrar hur jag kan vara så hungrig hela tiden!
Bonden Gösta Karlssons familj har brukat jorden på Björkö sedan 1500-talet. Nu har han överlåtit den sysslan till sin son. Gösta hälsade på oss vid utgrävningen och berättade om ön.
På kvällen bestämmer Björn, Siv och jag oss för en kvällsvandring förbi vår arbetsplats och sedan fortsätter vi in i Hemlanden, Birkas största gravfält. Här lär finnas drygt 1 000–1 300 gravhögar. Vi skrämmer ett rådjur på vår väg mot udden vid Korshamn. Från stadsvallen får vi en fin vy över Fornborgen. Ljuset på kvällshimlen är otroligt vackert.
Den fjärde dagen blåser det. Vid gropen får vi order att jobba med härden och gräva ut kanterna på den. Vi vill få fram var de kolsvarta strimmorna tar slut och bestämma omfånget på härden. Bonden Gösta dyker upp igen, och Siv och jag passar på att fråga honom om livet på Björkö. Han berättar att på 30-talet fanns det 50 bofasta här och barnen gick i skolan på Adelsö.
På eftermiddagen går vi en tur till Ansgarskapellet där det bjuds på fika. Det röda stenkapellet fylls av orgelmusik när en ung kvinna spelar.
I gropen fortsätter vi att ta bort jordlagret och jämna till marken. Massor med turister tittar på utgrävningen och våra sandiga kläder. Just den här heta dagen är det ett pärlband av sommarklädda besökare som vandrar runt på ön i den stekande solen.
Innan middagen går Siv och jag till museishoppen där vi köper två mynt. Imorgon ska vi skoja med våra kursledare Sus och Hans. Minsann ska de göra fina fynd i gropen!
Olydigt skämt
Efter middagen går alla vi grävare på upptäcktsfärd efter så kallade skålgropar i Hemlanden. På två stora stenar finner vi två fina buktande gropar. På vägen hem passerar vi utgrävningen och där står två intresserade flickor som arbetar i museibutiken. Jättebra, tänker Siv och jag. Då kan vi skylla på dem…
Den sista kvällen på Björkö sitter vi utomhus vid stugorna och pratar till sent in i sommarnatten.
Så är det dags för den sista dagens promenad till frukosten. Det har känts så friskt och sunt att vandra i den milda skärgårdsluften varje morgon. Huden blir så mjuk alldeles av sig själv. Inte heller har man behövt klä upp sig eller använda smink. Jag har kunnat vara mig själv precis som jag är.
Björkö är paradisiskt vackert. Vädret växlar lika fort här som i ytterskärgården. Regnvädren blåser oftast snabbt förbi och så dyker solen upp. Turister strömmar till från världens alla hörn.
Vi registrerar fynden och fyller i blanketter eftersom det är vår sista grävdag. Sedan är det bara att ta farväl och gå till färjan. Vid museet kommer en oväntad stormby fylld av regn och åska. Ovädret kommer så plösligt och vi springer till restaurangen för skydd. Därifrån ser vi en segelbåt i sjönöd. Storseglet är fransigt och det lilla seglet ligger tvärs över fören, men lyckligtvis tar de sig i hamn. In i det sista är vistelsen på Björkö fylld av upplevelser!
Och kanske har vårt grävande vid Grindsbacka gett något litet svar på frågan om människornas liv på Björkö efter 1000-talet.
