Det är närmare 20 minusgrader och marken är täckt av ett tjockt lager snö. En ung afghansk pojke vandrar fram i de enda skor han har; ett par sandaler som han har stoppat trasor i. Marica som står bredvid tar fram kameran och tar en bild av pojkens fötter.
– Jag förstår inte hur de klarar sig utan ordentliga skor och vinterkläder. Det är otrolig brist på allt.
Sjuksköterskan Marica Nilsson har några dagars permission och har för tio dagar lämnat Afghanistan för att komma hem till familjen i Sverige.
Framför sig på soffan i lägenheten hemma i Hudiksvall har hon en mängd fotografier som visar livet kring staden Mazar-e Sharif i den norra delen av Afghanistan, där landskapet till största delen är brun öken och röda berg. Där arbetar hon som ambulanssjuksköterska för NATO-styrkan ISAF, som är en fredsstyrka med uppdrag att hjälpa och stötta den afghanska regeringen.
Marica är 42 år, singel och har två barn, Simon, 20, och Oscar, 13. Oscar har haft med sig mammas fotografier till skolan och visat sina klasskamrater. Några av korten visar glada barn som stolt håller upp jackor och färgglada stövlar framför kameran.
– De bor på ett barnhem för föräldralösa barn i närheten av vår bas. Här på bilden har de fått kläder och skor som Oscars klass har skänkt. De blir så otroligt glada för så lite. Behovet är enormt, berättar Marica.
Fryser ihjäl
Att hjälpa de fattiga barnen ingår inte i Maricas ordinarie uppgifter, utan det är något hon gör utöver det dagliga arbetet. Andra bland försvarets anställda arbetar med humanitär hjälp och Marica och de andra i teamet gör vad de kan för att hjälpa till.
– Det behövs verkligen, säger Marica, som samlat kläder och skor i flera omgångar.
En afghansk pojke har stoppat trasor i sandalerna som skydd mot kylan.
Afghanistan har precis som vi fyra årstider. Men vår och höst passerar snabbt och på sommaren är det inte ovanligt att det är 40 grader varmt. Det kan bli rejält kallt under vintern, men årets temperaturer ned mot 30 minusgrader är extremt kallt för trakten. Tamdjuren är väldigt viktiga för överlevnaden och många av dem har dött i vinter. Även flera människor har frusit ihjäl. De enkla husen som är byggda av åsnespillning och lera värms endast upp av kaminer och det har inte alltid räckt till.
På basen, där Marica delar ett femton kvadratmeter stort rum med två andra personer, behöver de inte frysa. Här finns alla bekvämligheter. Marica tycker att det känns konstigt att de har det bra, medan byborna en bit bort lider nöd.
– Det är klart att det känns absurt, men man får försöka tänka på att vi inte skulle vara till någon hjälp om våra förutsättningar var dåliga, säger hon.
Som ambulanssjuksköterska ska Marica hjälpa de 450 svenska och finska soldater som finns i lägret. Marica jobbar i vanliga fall som ambulanssjuksköterska och narkossjuksköterska vid Hudiksvalls sjukhus och arbetsförhållandena i Afghanistan skiljer sig dramatiskt från det som hon är van vid. Ambulansen är bepansrad och väger närmare 22 ton och så fort Marica är ute på uppdrag måste hon bära vapen; alltid pistol och ibland även maskingevär. Skyddskläderna och den utrustning hon bär väger närmare 30 kilo!
– Man ser inte kvinnor eller flickor ute särskilt ofta. Och de flesta kvinnor bär burka eller huvudduk, säger Marica.
Värmen ökar risken
– Säkerheten är väldigt viktig. När vi åker ut i byar och städer så lämnar vi oftast inte ambulansen. Gör vi det så är vi alltid en grupp där alla är beväpnade, berättar Marica.
Säkerhetsarbetet är befogat. Afghanistan är ett av de farligaste länderna att vistas i. Risken finns att till exempel råka ut för kidnappare eller självmordsbombare. Men under vintern och våren har det varit ganska så lugnt.
– Nu när det är varmare och det går att gräva i vägarna så är risken större att man ska åka på en mina, säger Marica, som trots det inte är orolig för att bli skadad.
– Risken finns ju. Man får försöka vara uppmärksam på det som händer helt enkelt. Vi visste ju vad som gällde redan när vi utbildades.
Det är inte bara människor som kan vara farliga, även om de utgör det största hotet. I försvarets handbok om Afghanistan varnas för otrevliga djur och insekter som man stöta på. Den gigantiska och giftiga kamelspindeln och flera typer av dödligt giftiga ormar är bara några exempel.
Beslutet att åka till härjade Afghanistan var inte helt enkelt. Viljan att åka utomlands och hjälpa till har funnits länge, men som förälder finns det ju andra som behöver ge klartecken.
– Oscar och jag pratade i ett helt år om det här. Vi pratade mycket om hur bra vi har det och att man borde hjälpa andra.
Oscar tycker att det är bra att mamma Marica hjälper andra.
– Jag är lite stolt, säger han.
Uppdrag: vårda och hjälpa 450 soldater i Afghanistan. Skyddskläder och utrustning väger närmare 30 kilo ihop.
Uppdrag: vårda och hjälpa patienterna på Hudiksvalls sjukhus. Sonen Oskar, 13, saknar sin mamma men är också stolt över henne.
Alltid velat hjälpa
Hela sitt yrkesverksamma liv har Marica arbetat i vården.
– När jag var 32 började jag att läsa till sjuksköterska. Då hade jag precis fått Oscar och hade med mig honom på lektionerna. Senare studerade jag vidare till narkossköterska.
I dag har Marica en tjänst på Hudiksvalls sjukhus som narkossköterska i ambulansteamet. Men så länge hon kan minnas har hon velat göra något annat, något som kan hjälpa dem som inte har det lika bra.
– Det finns så mycket man kan göra för dem som har det svårt. Jag kände en rastlöshet här hemma och ville komma ut och hjälpa till. Jag läste en kurs i katastrofmedicin för Röda korset för ett antal år sedan och hade velat åka redan då, men man var tvungen att skriva kontrakt på minst ett år och jag tyckte att det var för lång tid. Hade det bara varit några månader så hade jag åkt.
Marica har nu vigt sin tid till styrkan under åtta månader. Under den tiden kommer hon hem tre gånger, tio dagar åt gången. Visst kan det kännas lite motigt att lämna hemmet efter permissionen, men Marica trivs ganska bra med sin uppgift i Afghanistan. Det roligaste är de tillfällen som de får komma ut i byarna och trots allt lämna ambulansen.
– Men man är mer låst än jag trodde, berättar hon.
Styrkans uppgift är bland annat att knyta kontakter och utbilda polis och militär i området.
– Vi utbildar bland annat afghanska militärsjukvårdare, berättar Marica.
Under soldaternas riskfyllda arbete, som till exempel minröjning och sökande efter vapengömmor, står ambulansen beredd i närheten om något skulle inträffa.
Oftast är det väldigt lugnt för ambulanssjukvårdarna i lägret. De fördriver den lediga tiden med att träna, läsa och spela sällskapsspel. Under månaderna i Afghanistan får Marica se en helt annan värld än den hon är van vid. En värld där fattigdom och terrordåd är en del av vardagen. Hon hoppas att hon ska lära sig något av det, att hon ska få nya insikter om livet.
På basen delar Marica ett mycket litet rum med två andra sjuksköterskor. Men det är lyxigt jämfört med en del bybors boende.
– Jag tror inte att jag har nått dit än, men jag hoppas att jag förändras som människa när jag fått mer distans till allt. Jag hoppas att jag blir mer ödmjuk, säger Marica.
Tjänstgöringen närmar sig sitt slut och hon ska snart flytta hem till sönerna igen och arbeta under mer normala förhållanden. Men det är nog inte sista gången som Marica kommer att arbeta i utsatta länder. Hon har inte blivit avskräckt av det hon upplevt i Afghanistan.
– Jag kan absolut tänka mig att åka igen. Men då för en kortare tid, och gärna som hjälparbetare. Jag vet hur stort behovet är!
