Fredrik Modéus leder gudstjänsten en helt vanlig söndag och kyrkan är fylld med folk. Han trivs med att predikstolen Helgeandskyrkan är låg så att han kommer nära församlingen. Klockorna ringer till högmässa i Helgeandskyrkan i södra Lund. I dörren hälsas alla välkomna av Joanna och Anja från gudstjänstgruppen: ”Vad trevligt att du är här!” säger de och tittar oss i ögonen.
Kyrkan som rymmer 200 personer fylls av besökare. Många är unga, kanske studenter.
Här syns familjer med tonåringar, en och annan äldre dam och en hel del medelålders. Snittåldern är låg, 45 år visar statistiken.
Längst bak i kyrkan samlas mammor och pappor med små barn. Kyrkans yngsta besökare har ett eget möblemang med vita trästolar av minimodell. Här kan de röra sig fritt när de får spring i benen.
Klockorna slutar ringa, några senkomna besökare sjunker ner på de sista platserna. Det är en helt vanlig söndag – varken påsk eller jul. Inte heller konsert med en känd artist. Ändå är kyrkan fylld med folk.
I processionen under ingångspsalmen bär församlingens unga medhjälpare, ministranterna, kors och ljus. Evangeliebok samt vinkanna, bröd och kalk till nattvarden bärs av medlemmar ur gudstjänstgruppen. Sedan kommer Jubilatekören, de skönsjungande som ska bära sången under psalmerna. Sist går kyrkoherde Fredrik Modéus, 43.
Värme och glädjeDet är mycket Fredriks förtjänst att vi är här idag, att folk kommit från alla olika håll i Lund för att delta i högmässan. Och att det känns hemtrevligt i kyrkan. Det är en stämning som går att ta på, den rymmer värme och glädje.
Eller som en av de tonåriga ministranterna sa en halvtimme före gudstjänsten: ”Folk kommer för att lyssna på Figge. Han är en jättebra lärare och en god kompis. Ja, vi kallar Fredrik för Figge, vi som känner honom”.
Fredrik och hans kollegor i Helgeandskyrkan fyller gudstjänsten nästan varje söndag. De har ett imponerande besökarsnitt på 185 personer – till 200 platser.
Framgången förklarar Fredrik med de två ledorden delaktighet och igenkännande. Gudstjänsten ägs inte av prästen utan av församlingen. Det är inte prästen och ett par till som gör allt arbete, det är ett lagarbete där alla i arbetslaget är mycket viktiga.
Och nog märker man av igenkännandet. För en person som besöker Helgeandskyrkan för första gången, är det påtagligt hur väl alla kan gudstjänsten. De är bekanta med varje moment, kan varje rad i bönerna. Det är som en väl repeterad föreställning där alla i församlingen är aktörer och kan sin roll. Det är nog därför de känns så närvarande – de är alla hemma här.
– Att fira gudstjänst ska vara lika självklart som om det fanns i ditt blodomlopp, säger Fredrik. Du ska inte behöva anstränga hjärnan för att hänga med.
Enkelt språk
Det han säger genomsyrar hela högmässan. Fredriks predikan handlar om uppenbarelsens ljus, han talar om att Gud är ett ljus som alltid lyser för oss, både när vi är glada och när vi är ledsna. Han använder ett enkelt och begripligt språk när han beskriver sorgens mörker som kan vara så svårt att ta sig ur. Eller tvivlets mörker, detta mänskliga tillstånd av att känna mer längtan, än stillad längtan.
Det är varken högtravande eller långrandigt. Det är bara mänskligt och det träffar rakt i hjärtat. Eller som en besökare beskriver det: ”Det är som om Fredrik pratar just till mig”.
– Många människor längtar efter ett ärligt och uppriktigt samtal om vad livet handlar om, säger Fredrik, därför måste livsfrågorna få utrymme i gudstjänsten. Det måste vara högt i tak.
Mitt under högmässan är det dags för småttingarna att gå iväg till söndagsskolan i församlingshemmet. På snabba fötter skuttar de uppför mittgången och försvinner in bakom en vägg bredvid altaret. Under tiden sjunger församlingen och kören sjunger psalm 744, ”Barn och stjärnor” med vacker text av Ylva Eggehorn.
På samma sätt fortsätter det hela gudstjänsten. Den lever. Det är många som hjälper till att driva den framåt. Och när det är dags för nattvarden är det tredubbla led av församlingsmedlemmar som går fram för att ta emot brödet och vinet och tända ett ljus.
Gudstjänstgrupper
Det är elva år sedan Fredrik Modéus kom till Helgeands församling. Han har tidigare tjänstgjort på andra håll i Sverige och försökt genomföra sin idé om delaktighet i gudstjänsterna, men mött motstånd.
– Det finns de inom kyrkan som vill hålla hårt på det traditionella, säger Fredrik. Det blev lättare när jag kom hit som kyrkoherde och fick ansvar för församlingen.
Den 20 januari 1999 startade han gudstjänstgrupperna efter att ha planerat och föreberett dem i ett halvår.
Varje tisdagskväll träffas veckans gudstjänstgrupp en timme och fördelar de praktiska uppgifterna. Vem som ska läsa texten ur Gamla testamentet, skriva och be söndagens förbön, hämta barnen från söndagsskolan, duka fram nattvarden, ta upp kollekt…
– Grupper som har en praktiskt inriktning lever länge, säger Fredrik. Det är inte konstigare än att folk trivs med att känna sig behövda.
Hela gruppens hjälps åt att ordna kyrkkaffe. Det är en viktig stund för samvaro. Till församlingshemmet i Helgeand kommer drygt 70 personer varje söndag. För 10 kronor får de ostsmörgås, kaka, kaffe eller te. Eller saft!
– Det är många barnfamiljer som kommer hit, säger en ung mamma som regelbundet besöker kyrkan. Och mina barn vägrar gå hem innan vi har fikat!
Alla ska synas
De fem körerna i Helgeands församling skiftas om att sjunga vid gudstjänsterna och står alltid längst fram i kyrkan. Fredrik är mån om att alla ska synas. Ibland är det solister som spelar på sitt instrument framme vid koret och barnen får vara med att ta upp kollekt när de kommer tillbaka från söndagsskolan.
– Församlingen ska känna att den blir sedd, säger Fredrik, och man får lov att vara duktig på olika saker.
Det är aldrig några problem att få frivilliga till gudstjänstgrupperna eller de nio delaktighetsgrupperna.
– När någon slutar börjar någon ny, säger Fredrik. Ibland är det kö till grupperna och ibland får jag aktivt jaga nytt folk. Och dem hittar jag inom församlingen.
Det är hela idén, att allt görs inifrån. Hela arbetet kring gudstjänsten byggs inifrån den egna församlingen.
– Vi börjar med det vi har, utgår från de människor som är på plats, som verkligen vill komma till kyrkan, säger Fredrik. Om det blir meningsfullt för dem att komma hit varje söndag, tar de med sig nya vänner.
– Det fungerar precis som när man sett en bra film. Om det är bra är det viktigt att berätta!
I boken ”Mod att vara kyrka” har Fredrik skrivit om hur han byggt upp sin församling. Detta har han också föreläst om sedan 2004 och han har kommit i kontakt med anställda eller förtroendevalda i mellan 800 och 900 kyrkor, ungefär hälften av alla som finns inom Svenska kyrkan. Hans förhoppning är förstås att fler församlingar ska prova på att jobba efter samma modell för att få nya besökare till kyrkan.
Morfar var präst
Kanske finns det i blodet. Fredriks morfar Gunnar Levén var präst i Göteborg. När Fredrik och hans bröder Martin och Daniel växte upp var det en självklarhet att familjen skulle gå i kyrkan på söndagarna och att barnen gick i söndagsskola.
Idag är Fredrik själv pappa till tre barn, 13, 11 och 8 år gamla och han lever med samma svåra livspussel som alla vi andra. Det är besvärligt att få tiden att räcka till för familj, församling och föredragshållande.
Och även präster får dras med problem som dyker upp när barnen kommer i tonåren. Numera vill 13-åringen helst inte följa med till kyrkan, vilket smittar av sig på småsyskonen. Fredrik suckar och ger med sig, väl medveten om att det inte blir bra om han tvingar dem.
– Så är livet för mig och så är livet för alla andra, säger Fredrik. Det är detta som tar mycket av vår tid, av vår kraft och ork. Därför pratar jag i predikan mycket om det som är svårt i nära relationer med barn, äkta hälft, föräldrar… Jag är ärlig med mig själv utan att vara privat.
Fredrik arbetar med något han kallar svagshetsgåvan – att man inom församlingen ska accepteras som en vanlig människa med alla sina fel och brister. Och vara ärlig med dem. För det är då vi vågar komma till kyrkan och erkänna att vi behöver Gud.
– När vi umgås med våra privata vänner, dem som känner oss väl, kan vi ha hejdlöst kul. Eller vi kan gråta inför varandra. Så ska vi också kunna vara när vi träffas i kyrkan, menar Fredrik. Den största gåvan är när allt får finnas – tvivel, rädsla, sorg. Och längtan efter någon som ser mig.
Efter högmässan står Fredrik vid utgången och tar oss alla i hand och hans värme i orden ”Tack för att du kom”, får nog de flesta att önskar att det fanns en ”Figge” överallt i samhället. Inte bara i kyrkan, utan på jobbet, i skolan, i kvartersbutiken, inom sjukvården…
