Ulla-Bell Thorin har i hela sitt liv fått kämpa för sina rättigheter som döv. I flera av hennes böcker kan man leva sig in i hur det var att växa upp som döv i 1940- och 50-talets Sverige.
Stämningen är hög runt bordet. Det är julafton, familjen är samlad och man pratar och skrattar. Den lilla flickan sitter bredvid och registrerar allt med ögonen. Hennes egen värld är alldeles tyst. Då och då försöker hon bryta in, men ingen lägger märke till henne. Till slut bankar hon med fötterna i golvet med full kraft. Kryper upp på bordet och bryr sig inte om de saker som hon river ner. Nu ser de!
– Varför pratar ni inte med mig? säger flickan med ansträngd röst, utan att höra sina egna ord.
– Men det är så jobbigt att prata med dig! får hon till svar.
En annan scen, ganska ofta förekommande hemma i köket: Flickan har lektion i att lära sig ljuda och avläsa på läpparna. Hon kämpar förgäves med sche-ljuden. Skala potatis, skära potatis, skiva potatis… Mamma blir otålig och skriker det rätta uttalet i hennes öra så det gör ont.
Ofta utanför
Författarinnan Ulla-Bell Thorin, 70 år, minns det som om det var i går. Som det enda döva barnet i en hörande familj kände hon sig ofta utanför. Under uppväxten blev det ofta bråk, särskilt mellan henne och modern. Men så här i efterhand kan hon också se situationen ur sin mammas synvinkel.
– Hon ville så förtvivlat gärna att jag skulle lära mig att höra bättre och att prata. Hon blev påverkad av läkarna och skolorna, berättar Ulla-Bell.
Hon tecknar livligt hela sin livsberättelse med händerna medan tolkarna Ylva Larsson och Lollo Karlsson ger hennes berättelse en röst. I teckenspråket känner sig Ulla-Bell fri. Där kan hon kommunicera utan problem, men det har inte alltid varit så. Under hennes uppväxt på 1940- och 1950-talen var det förbjudet att lära ut teckenspråk i skolorna. Det var mycket vanligt att föräldrarna inte kunde kommunicera med sina egna döva barn, och för Ulla-Bell och många andra döva i hennes generation var de ständiga hör- och talövningarna en plåga.
Ulla-Bell Thorin har gett ut flera böcker där hon berättar om sina och andra dövas upplevelser.
Om detta och många andra upprörande diskriminerande upplevelser berättar hon i sin delvis självbiografiska serie om den döva flickan Nea. I hennes senaste bok, “Med högburet huvud”, får vi följa den unga starka kvinnan Margareta som tar sina första steg ut i vuxenlivet och kämpar för ett liv på lika villkor som de hörande i 1950-talets Göteborg. Ulla-Bell har ett helt liv av erfarenheter att ösa ur.
– Många av upplevelserna är mina egna, andra har jag fått från andra döva, berättar hon där vi sitter hemma i hennes hemtrevliga kök i Lindome utanför Göteborg.
Hon är tillbaka i den miljö där allt började. Här föddes hon 1937 och växte delvis upp tillsammans med den äldre systern Inga-Gun, den yngre brodern Dan Öjvind och sina föräldrar Daniel och Astrid. På den tiden var gården ett levande lantbruk.
– Min mamma var en stark kvinna. Hon kunde till och med lyfta pappa, tecknar Ulla-Bell med ett skratt.
– När jag föddes frågade hon “Vad ska vi göra?” Doktorn svarade att de borde lämna mig på institution men mamma vägrade och sa “Aldrig i livet!”
Men den extra tid som krävdes till den döva dottern fanns inte alltid. Ulla-Bell sysselsatte sig själv, lekte med dockor och hjälpte till att städa hemmets tio rum och kök. Mamma Astrid Pettersson hade nämligen mycket att stå i – förutom det tunga lantbruksarbetet var hon politiskt aktiv centerpartist och författare. Ulla-Bell minns hur välkända personligheter som författarinnan Moa Martinson och vissångaren Alf Hambre ibland satt med vid middagsbordet. Redan då började nog Ulla-Bells egna författardrömmar att gro.
– Jag kunde ju inte höra vad de pratade om. Men jag minns att jag undrade om någon av dem som satte sig in i den dövas tillvaro och såg på världen ur vårt perspektiv.
I tvåårsåldern skulle något hända som kom att betyda oerhört mycket för Ulla-Bell, även långt efteråt i hennes vuxna liv. Hon började i en särskild förskola för döva barn vid Järntorget i Göteborg.
– Där upplevde jag de fem lyckligaste åren i mitt liv. Många gånger i vuxen ålder har jag gått tillbaka och funnit tröst i de åren. Vi hade en helt fantastisk lärarinna, Alma Abrahamsson. Hon var mycket tålmodig och pedagogisk, lärde oss teckenspråk trots att det var förbjudet att lära ut i skolorna på den tiden. Hon fick varningar från dåvarande Skolöverstyrelsen men fortsatte. Det ledde till att hon så småningom blev uppsagd, minns Ulla-Bell.
Blev sedd
Tillsammans med andra döva barn och med en engagerad lärarinna kände sig Ulla-Bell sedd. Det var här hon utvecklade sitt språk, teckenspråket, och för första gången kände att hon kunde kommunicera på riktigt. På vardagarna bodde hon hos en fosterfamilj på Olivedalsgatan, på lördagarna tog hon tåget hem till Lindome och föräldrahemmet. Ulla-Bells mamma cyklade ibland den milslånga vägen från Lindome till Göteborg för att lära sig teckenspråk, men de inlärda tecknen blev snart bortglömda. Istället försökte hon med alla medel att lära sin dotter att höra och prata. Ulla-Bell svarade med ilska och frustration.
– Vi bråkade mycket, mamma och jag. Efter hennes död har jag lärt känna henne bättre genom vad min syster berättat och nedtecknat. Nu har jag förstått att hon var väldigt engagerad i handikappfrågor, berättar Ulla-Bell.
I 1940- och 50-talens Sverige hade de vällärda sin syn på hur handikappade togs bäst omhand. Som sjuåring sattes Ulla-Bell ensam på ett tåg för att börja i en annan stads dövskola, en tid hon beskrivit i sin första roman, “Berövat språk”. På skolan rådde en stram och sträng miljö. Här fick Ulla-Bell själv uppleva hur försvarslöst ett barn utan talspråk kunde vara. Precis som böckernas huvudperson Nea blev Ulla-Bell som åttaåring sexuellt utnyttjad av en person i skolans personal. Andra elever blev misshandlade.
– Då berättade jag det aldrig för någon i min familj. Hur skulle jag kunna göra det, jag kunde ju inte ens tecknen för vad han hade utsatt mig för! Först när min mamma låg för döden berättade jag. “Jag har varit så dum”, sa hon. “Nej, du var bara okunnig”, svarade jag.
Stark vänskap
Det som uppvägde den bistra tillvaron i skolan var internatet där de döva barnen och ungdomarna bodde tillsammans. Där kunde eleverna vara sig själva och teckna fritt. På så vis lärde man sig viktigare saker av varandra och stark vänskap växte fram. Men andra visste bättre om hur Ulla-Bell skulle utvecklas som människa. Efter ett år förflyttades hon utan att bli tillfrågad till en skola i Örebro som ansågs lite finare, där barn med hörselrester ansågs ha en större möjlighet att lära sig höra och prata.
– Jag vantrivdes från första början. Gemenskapen i internatet togs ifrån mig, istället trängdes jag och sex andra skolelever i ett rum hemma hos en fosterfamilj. Här hade vi inte alls samma frihet att använda vårt eget språk, minns Ulla-Bell.
Under många år kom hon att ständigt fly till nya platser, rastlös och sökande efter den trygghet hon aldrig riktigt funnit. Vid dövskolan i Växjö träffade Ulla-Bell sin blivande man Rolf i mycket unga år.
– Jag var egentligen alldeles för ung för att gifta mig, mamma accepterade det inte. Men jag gjorde det ändå för att få ett eget hem.
En tragedi
Paret flyttade till Malmö och fick så småningom dottern Catrin. Men 1967, efter tio års äktenskap, blev det skilsmässa. Under de kommande åren skaffade sig Ulla-Bell utbildning på olika håll i landet. Så småningom tog hon med sig dottern och flyttade tillbaka till barndomstrakterna i Lindome där hon hade fått arbete på Stretered, en institution för handikappade. Teckenspråket började äntligen bli accepterat och Ulla-Bell kände en stor glädje över att kunna dela med sig av sina kunskaper både till elever och deras föräldrar.
Men den trivsamma tiden vid skolan fick ett abrupt slut när en tragedi inträffade. En förståndshandikappad tände eld på sig själv och det slutade med att sju av åtta elever brann inne. På detta följde en tid med flera andra svåra händelser i Ulla-Bells liv, när hon bröt upp från en förlovning och flera närstående dog. Det var då hon fick rådet av läkare att skriva ned sina upplevelser i dagboksform, något som sedan blev grunden till hennes romansvit som började ta form 1993. Där beskriver hon inte bara de döva barnens situation utan också vilka problem döva vuxna stött på genom åren. Hur man på 1950-talet utnyttjades som gratis arbetskraft. Hur man kunde köras över på fackföreningsmötena, hur svårt det var att klara sig själv utan hjälpmedel.
– Vi var tvungna att ta ledigt från jobbet för att göra minsta lilla ärende eftersom vi själva inte kunde lyfta telefonluren och ringa. Man var så beroende av hjälp! Många hade fördomar om döva, att de var lata, berättar Ulla-Bell.
Främmande språk
Idag är det bättre. De dövas status höjdes rejält 1981 när teckenspråket blev erkänt som ett eget språk. Numera finns också texttelefon och möjlighet att kommunicera via e-post. Att som döv författare bli publicerad har dock inte varit lätt, och Ulla-Bell är en av mycket få författare som för deras talan. Nu vill hon uppmuntra andra döva att skriva.
– Självförtroendet är tyvärr lågt bland många döva. Även om man är bra på att uttrycka sig med teckenspråk har man i regel fått för lite träning i att skriva. För en döv person kan svenskan upplevas som ett främmande språk eftersom man aldrig har hört det talas.
Fortfarande finns det mycket att ta itu med för en kämpe som Ulla-Bell Thorin. Just nu arbetar hon på flera böcker där hon bland annat tar upp hur svårt det är att få tolkhjälp i storstäderna. Ännu stöter döva människor på diskriminerande situationer där man minst anar det.
– När jag fick min stroke mötte jag en läkare som skrek så högt åt mig att tolken backade. Han kunde inte förstå att det inte hjälpte att skrika åt en döv person. Och det är mer regel än undantag att folk vänder sig till tolken och pratar med henne istället för mig.
Stroken som drabbade henne för fem år sedan gjorde henne rörelsehindrad och satte stopp för favoritsysselsättningarna, att väva, sticka och skulptera. Men skriva och kämpa för de dövas rättigheter, det tänker hon fortsätta med så länge hon lever om det så får bli med en hand och pekfingervalsen.
