Tips om emigrantforskning
“Utflyttad till Amerika”. Så står det i många församlingsböcker från förra sekelskiftet. Men det betyder inte att spåren efter en utvandrad släkting tar slut där.
De flesta svenska emigranterna tog båten från Göteborg. Det finns passagerarlistor från Göteborg och andra svenska hamnar, som visar namnen på dem som utvandrat mellan 1869 och 1950-talet. Listorna, som kallas för Emihamn, är tillgängliga på cd-skivan Emigranten, som finns på de flesta bibliotek. De finns också på papper i landsarkiven eller på mikrofilm hos SVAR (Svensk arkivinformation vid Riksarkivet). Var hamnade de sedan? I släkten finns kanske brev eller kort med uppgifter om var emigranterna hamnade i det nya landet. Annars kan man söka i bouppteckningarna. När föräldrar eller syskon hemma i Sverige dog skulle emigranterna också få del av arvet. Kanske finns här ledtrådar om vart de tog vägen? Ett alternativ är att söka på immigrantlistorna från hamnen i New York. De finns publicerade gratis på Internet (www.ellisisland.org eller www.jewishgen.org/databases/eidb/ellis.html ) Där är ofta de svenska invandrarna kartlagda. Man kan bland annat se vart de var på väg eller vem de planerade att besöka i det nya landet. Många svenskar blev medlemmar i kristna församlingar i USA eller Kanada. Svenskamerikanska kyrkoarkiv (SAKA) med medlemslistor finns på Utvandrarnas Hus i Växjö (tel 0470-20120). Här finns också flera amerikanska tidningar på mikrofilm, som kan ge upplysningar om dödsrunor över en avliden emigrant. Tänk på att emigranter ofta ändrade sina efternamn under resan. Kvinnor som hette “-dotter” ändrade ibland till “-sson” eller “-son”. Ofta tog man bort prickarna över bokstäverna å, ä och ö. |

Det var ett högtidligt ögonblick när Camilla sökte upp sin mormors morfar syster Maria Charlottas grav. McHenry kyrkogård ligger ute på den vindpinade prärien – mycket långt från Närke och Sverige.
De kyliga novembervindarna drar över prärien, kastar sig över vidderna, sliter i det torra gräset. Innanför rostiga stängsel ligger en ödslig kyrkogård. Vid en platt gravsten i grå granit står en ung kvinna. Hon lägger knappt märke till kylan och vindarna. Hon knäböjer sakta vid graven och lägger ner några blommor. Torkar en tår från kinden.
– Nu har jag hittat dig, säger hon.
Äntligen. Efter flera års sökande, en märklig slump och en långresa, har hon funnit mormors morfars syster, Maria Charlotta Erickson.
Den unga kvinnan var Camilla Hellberg. Besöket vid gravstenen i North Dakota i norra USA var målet på hennes “livs resa”. Där gav hon också ett löfte: att Maria Charlotta aldrig skulle bli bortglömd i sitt gamla hemland. Därför tänder hon ett värmeljus varje dag hemma i köket i Storfors.
– Jag småpratade faktiskt med henne precis innan ni kom, säger 34-åriga Camilla, när vi slår oss ner vid köksbordet.

Bordet är belamrat med brev, foton och böcker. Resultatet av många års släktforskning. Att en ung tjej börjar gräva i historien och leta reda på gamla släktingar kräver kanske sin förklaring. I Camillas fall började det med att hon blev allvarligt sjuk.
Redan i de tidiga tonåren drabbades hon av underliga ryckningar i ansiktet. Då och då fick hon yrselanfall och svimmade. Själv ville Camilla inte låtsas om det, utan skyllde på sömnbrist.
– Jag var rädd för att uppfattas som annorlunda. Jag ville inte skilja mig från mängden, utan kom med en massa konstiga ursäkter och förklaringar.
Under sommaren 1989, när Camilla var 16 år gammal, drabbades hon av tung huvudvärk och rinnande näsblod, och en dag i september föll hon ihop på köksgolvet.
Hon fördes i ilfart till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, där läkaren konstaterade att Camillas liv hängt på en skör tråd. Hon hade ett aneurysm, ett pulsåderbråck i hjärnan, som krävde omedelbar operation. Camilla låg nedsövd en vecka efter ingreppet och när hon vaknade kunde hon varken prata, se eller röra sig. Syn och talförmåga kom så småningom tillbaka, och efter många timmars träning hos sjukgymnast kunde hon röra sig hjälpligt.
Flyttade hemifrån
När Camilla blev utskriven från sjukhuset bestämde hon sig genast för att flytta hemifrån.
– Det kändes alltför påfrestande att ha familjen runtomkring mig. Jag behövde leva själv.
Hon flyttade till en egen lägenhet i Kristinehamn. Några kvarter därifrån, strax intill gymnasieskolan, bodde mormor och morfar. Camilla hade tidigare inte haft särskilt mycket kontakt med dem, men nu fick hon gå dit och äta middag varje kväll.
När de satt runt middagsbordet brukade mormor och morfar berätta om förfluten tid och om gamla släktingar. Camilla blev alltmer nyfiken. Tillsammans tog de reda på fakta, åkte runt till olika arkiv, bläddrade i kyrkböcker. Camilla, som efter sin sjukdom varken hade ork eller lust att gå ut och festa som klasskamraterna, ägnade hellre kvällar och helger åt att studera gamla dokument och gräva sig bakåt i tiden.
De fann förfäder ända bak till 1400-talet. De flesta blev noggrant kartlagda och dokumenterade. Men några livsöden slutade med frågetecken.
Ett av dem var Maria Charlotta, mormors morfars syster. Hon föddes på en gård i Närke år 1860 och blev tidigt föräldralös.
Någon klassisk skönhet var hon inte. Svartvita foton visar en något överviktig ung kvinna med barsk uppsyn och skelande ögon. Kanske inte så konstigt att hon kände sig ensam och utanför.
Det talades om Amerika. Den nya världen där lycka och frihet rådde.
– Jag tror att Maria Charlotta drömde om att åka dit och bygga upp något eget. En egen familj, en plats som bara var hennes, säger Camilla.
Hörde ihop
Maria Charlotta var bara 21 år gammal när hon packade väskan, lämnade hembyn och gav sig iväg. Båten gick från Göteborg till New York. Men vad hände sedan? Ledtrådarna slutade abrupt i delstaten North Dakota, dit många nordbor kom för att söka lyckan.
Åren gick, Camilla blev sambo och dottern Maja kom till världen. Men Maria Charlotta dök ofta upp i tankarna.
– Jag kunde inte släppa henne. Jag kände att vi hörde ihop på något märkligt sätt. Jag ville ta reda på mer om henne, men visste inte hur.
Sommaren 2006 reste Camillas sambo iväg på semester tillsammans med dottern. Därmed hade Camilla äntligen tid att ägna sig åt efterforskningar. Hon satte sig framför datorn och kopplade upp sig på Internet. Efter en stund hamnade hon på en hemsida som tillhörde en radiostation i North Dakota. Camilla fick ett infall, och skrev ett mail, där hon bad dem gå ut med en efterlysning i radio. Kanske hade Maria Charlotta några avlägsna släktingar i livet?
– Efter tio minuter ringde de från radiostationen och frågade om jag inte ville vara med i direktsändning per telefon. Jag hann inte bli nervös, utan ställde upp direkt och berättade det lilla jag visste om Maria Charlotta.
En kort stund senare kom ett mail från radiostationen: en man från det lilla samhället McHenry hade ringt till radiostationen under sändning och hävdat att han faktiskt var barnbarn till Maria Charlotta!
– Det kändes så konstigt! Herregud, här hade jag letat i alla år, och så gick det plötsligt så snabbt!
Camilla blev väl mottagen av Maria Charlottas barnbarn Pete Erickson och hans stora familj.
Stort paket
På detta sätt fick Camilla kontakt med Pete Erickson och hans familj. De berättade gärna om farmor Maria, och efter bara någon vecka kom ett stort paket från USA, fyllt med brev, fotografier och dokument om familjen och deras liv.
– Tårarna rann när jag öppnade det. Mormor var med, och hon var helt stum av förvåning.
Under hösten skickades många brev och mail och telefonen gick varm mellan Sverige och USA. Camilla blev alltmer säker på sin sak: “Jag bara måste få åka dit!” Men hur skulle hon kunna bekosta en sådan resa? Själv var hon arbetslös och familjen hade inga besparingar för en sådan tripp.
Ännu en gång hade hon turen på sin sida. En god vän, som visste hur gärna Camilla ville åka, erbjöd sig att betala biljetten.
– Min sambo hade hela tiden uppmuntrat mig, man han tyckte nog inte att jag var riktigt klok, som packade väskan för att resa iväg till människor jag inte känner.
Men Camilla var beslutsam. En dag i början av november 2006 bar det iväg, via London och Chicago. När hon efter många timmars resa äntligen landade på flygplatsen i Fargo i North Dakota möttes hon av en stor skylt: “Welcome Camilla!” Okända men välkända människor slängde sig om hennes hals och utbrast: “Du är äntligen här!”
– Det kändes direkt som om vi hörde ihop på något vis. När vi sedan åkte till familjens gård, samma gård som Maria Charlotta och hennes make byggt för över hundra år sedan, så kändes det som att komma hem. Tänk, detta var jorden som Maria brukat!
Marias paradis
Även om Maria Charlotta hade en olycklig start i livet, fick hon till slut som hon önskade. De första åren i USA var visserligen slitsamma. Hon och maken Peter, också han från Sverige, bodde i ett enkelt hus av lera. Men så småningom lyckades de bygga upp en gård med några djur och lite mark. Här fick de sju barnen växa upp.
I USA mötte Maria Charlotta sin blivande man Peter, och tillsammans fick de sju barn. Äntligen hade hon en egen familj!
– Gården heter Paradise eddy, och jag tror faktiskt att detta var hennes paradis på jorden.
När Camilla gick runt på gården kändes det nästan som om Maria Charlotta gick vid hennes sida.
– Och varje kväll satt jag i hennes stol och läste brev, tittade i fotoalbum, kände på hennes kläder… Jag var helt lyrisk över alla prylar.
Pete och hans familj var, å sin sida, lycklig över att ha fått oväntad kontakt med släktingar från Sverige. De hade en mängd frågor om släkten och om fäderneslandet.
Camilla tillbringade nästan tre veckor i McHenry, och lärde känna byn och dess invånare. Hon blev dessutom intervjuad av flera lokaltidningar och radiostationer.
Berättar om Sverige
Ett av de mest högtidliga ögonblicken var när Camilla sökte upp Maria Charlottas grav. McHenry kyrkogård ligger en bit utanför staden, ute på den vindpinade prärien. En gravsten av granit markerar platsen för hennes sista vila.
– Det var med blandade känslor jag stod vid graven. Jag var sorgsen, och samtidigt lycklig över att ha hittat henne. Även om hon rest ensam till Amerika, lovade jag henne att hon aldrig skulle bli bortglömd hemma i Sverige.
Camilla är definitivt inte bortglömd i USA. Sedan resan för ett och ett halvt år sedan har hon haft intensiv kontakt med “sin familj” och andra människor i byn McHenry.
Dessutom medverkar hon regelbundet i amerikansk radio. En gång i månaden deltar hon per telefon i ett radioprogram, berättar om Sverige och kommenterar små och stora nyheter från svensk horisont. I etern kallas hon för “the Swedish Sweetheart” (den svenska sötnosen).
– För en tid sedan hörde jag att några lyssnare till och med bildat en fanclub för mig, säger Camilla och skrattar.
Framöver hoppas hon återigen kunna resa till USA, i sällskap med sin femåriga dotter Maja. I väntan på detta tänder hon värmeljus, tittar på bilder och berättar för Maja om släktingarna på andra sidan Atlanten.
Till alla andra som funderar på att släktforska, har hon bara en uppmaning:
– Tveka inte! Numera är det ju enkelt med Internet. Om man har riktig tur, kan man hitta det man söker på en halvtimme.
Själv ångrar Camilla inte en sekund att hon började gräva i det förgångna. Tack vare mormors morfars syster fick hon en andra familj “over there”.