Ungdomens drömmar om världsrekord ochVM-medaljer blev sann!

Elsa satt på sitt rum och läste veckotidningarnas reportage om löpardrottningen Anna Larsson, kallad Nora-Anna.

Hon var 15 år och drömde om att bli den nya Nora-Anna. I drömmen såg hon sig själv flyga förbi konkurrenterna på löparbanan, och under publikens jubel slå nytt världsrekord på 800 meter. Hon fick medaljen runt halsen och klev upp överst på prispallen

För Elsa visste att hon kunde springa fort, riktigt fort. När hon tävlade mot de äldre pojkarna i skolan så hade de inte en chans.

Drömmarna om världsrekord och VM-medaljer skulle bli sann, fast det skulle dröja många år…

Vi träffar Elsa Enarsson, 77, och två år yngre maken Gösta i deras mysiga hus i Karlshamn. Elsa visar upp två guldmedaljer i höjd och tresteg och en bronsmedalj i längd från förra årets veteran-VM i friidrott i italienska Riccione. Tävlingarna hölls i september.

Det är naturligtvis stort att kunna titulera sig världsmästare, men för Elsa har VM-medaljer blivit vardagsmat. På en vägg i hallen hänger ett 40-tal medaljer från internationella veterantävlingar i friidrott. Av dessa är 26 VM-medaljer och nio är guld. Hennes senaste världsrekord är från VM i San Sebastian 2005 när hon hoppade 7,13 meter i tresteg.

– Och så ligger det några medaljer i lådan, barnbarnen brukar ha dem och leka med, säger hon.

Inga ålderskrämpor
Elsa ser strålande ut och lider inte av några ålderskrämpor. Kroppen är vältrimmad och skulle få en 20-åring att bli avundsjuk. Och hon rör sig kattlikt när vi kommer ned till Vägga idrottsplats som bara ligger ett par hundra meter från huset. Här tillbringar hon flera dagar i veckan, så länge vädret tillåter. Och efteråt noterar hon passen och sina resultat i träningsdagboken.

– Det gäller att hålla sig i form inför nästa VM om två år i Lahti, skrattar hon och sätter handflatorna i marken med raka ben för att värma upp.

Sin goda form på ålderns höst förklarar hon med den kontinuerliga träningen.
– Jag äter inget speciellt, utan håller mig till vanlig husmanskost. Men jag har aldrig rökt och det blir bara något enstaka glas vin ibland. Jag har aldrig varit berusad.

Ett gäng gymnasieungdomar håller på att kasta spjut och hoppa längd. Men när Elsa ska göra några hopp på höjdhoppsmattan stannar de upp. Några tittar imponerat på när hon glider över ribban.

Se sån stil hon har! Elsa Enarsson har inga problem att glida över höjdhoppsribban som ligger strax under metern. När hon nyligen tog VM-guld krävdes ett hopp på 1,09 för att vinna.

Mäter ut ansatsen
Vi fortsätter bort mot längdhoppsgropen. Hon mäter ut ansatsen, fokuserar och pendlar med armarna innan hon sätter fart och landar drygt tre meter in i gropen.

Hemma i soffan igen kan hon inte låta bli att fundera på hur det kunde ha blivit om hon som ung fått chansen att träna ordentligt med riktig tränare.

– Det är de senaste åren jag börjat gräma mig över att jag aldrig fick den möjligheten, säger hon.

Elsa växte upp på en gård utanför Olofström tillsammans med fyra bröder. Hon brukade springa på stigarna i skogen intill gården och utanför byskolan var hon alltid överlägsen när det tävlades i löpning. Hon älskade att springa och gjorde det helst barfota, ty i början av 40-talet var det fortfarande ovanligt med spikskor.

– Jag identifierade mig med Nora-Anna eftersom hon, precis som jag, var uppvuxen på en bondgård på landet. Jag träffade henne aldrig, men jag vet att hon satt på läktaren när jag var på en tävling i Örebro. Hon var intervjuad i Idrottsbladet och där sa hon att hon tyckte jag var en talang. Det kändes stort.

Nora-Anna var åtta år äldre än Elsa och gick bort 2003. Under 40-talet satte hon tre världsrekord på distansen 800 meter löpning för damer. Under sin tävlingsaktiva karriär förlorade hon inte en enda tävling. Som bäst sprang hon 800 meter på 2.13.8.

– Min första tävling gjorde jag som 17-åring när jag sprang 800 meter på DM på Vägga Idrottsplats i Karlshamn – och vann. Jag hade inga löparskor, utan sprang barfota på kolstybbsbanan och det var en fantastisk känsla att tävla på riktigt.

Trots sina 77 år har Elsa en kraftfull stil när hon hoppar längd.

 

 

 

 

 

 

SM-start
Elsas största framgång var när hon som 21-åring på SM i Helsingborg sprang 800 meter. Hon ledde in på upploppet men fick till slut nöja sig med en tredjeplats.

Maken Gösta träffade hon genom idrotten. Han var fotbollsspelare och handbollsspelare i Olofströms IF, klubben som Elsa tävlade för. Gösta jobbade som vaktmästare på idrottsplatsen och där var hon ofta…

De gifte sig 1959 och adopterade dottern Pernilla 1972. De har nu två barnbarn, Tindra, fyra år, och Stella, två år.

– För ett tag sedan sa jag till Tindra att jag hoppades kunna lära henne köra bil när det var dags. Det var först när jag sagt det som jag kom på att jag är 91 år när hon tar körkort, skrattar Elsa.

Hon var under flera år ungdomstränare i Karlshamnsklubben IF Udd.
– Det innebar att jag hela tiden hållit mig uppdaterad med ny teknik. När jag var 50 år kunde jag inte saxa över höjdhoppsribban längre, utan fick ta till mig den nya floppstilen, säger hon.

Elsa gjorde sitt första veteran-VM i Melbourne i Australien 1987. Då räckte 1,28 i höjd och 3,95 i längd till brons i respektive gren. Nu tävlar hon i klassen kvinnor 75-79 år.

Det stora genombrottet i veteransammanhang kom i Åbo 1991 när hon tog guld i höjd, tresteg och på 80 meter häck.

– I yngre klasser är man fler deltagare och i VM i Japan 1993 var det till exempel 25 kvinnor från hela världen som ställde upp i längdhoppet. Jag tog guld på 4,08. Ju äldre man blir, ju färre blir det i klassen av naturliga skäl.

Elsa tillsammans med ständige antagonisten i höjdhopp, Christel Happ, till höger. Till vänster en annan tysk medtävlare, Christel Wenslaw.

Snopen tvåa
En del tävlande har hängt med länge och ett exempel är Christel Happ från det forna Östtyskland som är jämngammal med Elsa. De båda har tampats om medaljerna i höjdhopp, och oftast är det Elsa som dragit längsta strået. Så blev det också när de i början av september ifjol möttes på VM Riccione i Italien. Men då såg det länge ut som om tyskan skulle vinna.

– Jag rev en gång på 1,06, medan hon klarade i första försöket. Därmed ledde hon när ribban kom upp på 1,09 och det var bara vi två kvar i tävlingen. Hon missade sina tre försök och jag hade missat mina båda första. För att vinna tävlingen var jag tvungen att klara höjden i sista försöket. I det läget slappnade jag av och tänkte att hon får vinna den här gången, det kvittar. Sedan tog Elsa sats mot ribban – och gled över.

Där stod den snopna antagonisten och på läktaren satt Gösta och jublade.
– Jag såg på ansatsen att hon skulle klara i tredje försöket, säger han.

Gösta är Elsas livskamrat, reskamrat och coach på tävlingarna.
– Vi har alltid ögonkontakt med varandra och han visar med händerna hur ansatsen är i förhållande till hoppet.
– När jag lyckas bra brukar han göra tummen upp, det är härligt att se, skrattar Elsa och kramar om sin man.

Elsa spädde på guldskörden genom att hoppa 6,96 i tresteg, och sedan räckte 3,12 i längdhopp till ett brons. Elsas personliga rekord i längdhopp är 5,31, men då var hon 23 år.

Medaljer i all ära, men maken Gösta är ändå den största vinsten i Elsas liv. Han är både livskamrat, reskamrat och coach när hon tävlar.

30 000 i publiken
Förra årets veteran-VM hade samlat nästan 9 000 deltagare som tävlade på tre arenor. Sverige representerades av 94 deltagare varav 27 var kvinnor.

– Det satt ungefär 30 000 på läktaren, så det kändes inspirerande att tävla, säger Elsa som tillsammans med Gösta varit i alla världsdelar och tävlat. VM avgörs vartannat år.

– Resorna i sig är en upplevelse och sedan får man träffa så många trevliga människor. Det enda negativ är att tävlandet har blivit ett dyrt nöje. Men det vägs upp av allt roligt hon fått uppleva genom åren. Så även om hon aldrig blev någon ny Nora-Anna så har friidrotten givit henne så mycket annat…