• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Jag skulle bara göra min dotter glad – då mötte jag Gud!

    Tema Tro, del 1I över 30 år levde hon utan en tanke på Gud. Och om hon någon gång gick i kyrkan så var det vid bröllop eller dop och då som en åskådare som inte lät sig ryckas med. Men vid dotterns konfirmation för åtta år sedan hände något – Elisabeth Sandlund, 56, mötte Gud…

    Bild 1284734
    Elisabeth har förstås Bibeln med sig när hon åker runt och föreläser om hur hon blir frälst. Den här kvällen pratade hon inför studenter på AF i Lund.


    Elisabeth Sandlunds dotter Ulrika är född med en utvecklingsstörning som gjort det i stort sett omöjligt för henne att kommunicera med ord. Men när Ulrika konfirmerades, en sommardag 1999, medverkade hon i ett kyrkospel. Ulrika, som då var 16 år, skulle säga "mamma" i ett speciellt ögonblick och föra handlingen i kyrkospelet framåt.

    I träkapellet på Gålö i Stockholms södra skärgård satt mamma Elisabeth, pappa Björn och storasyster Helena. Föräldrarna var inte särskilt bekväma i kyrkomiljön, då båda var övertygade ateister. Ulrika hade fått åka på lägret mest av praktiska skäl, för att ha någonting att göra mellan skolavslutningen och familjens semester. Under de fyra veckor hon varit på det integrerade konfirmationslägret med både förståndshandikappade och vanliga tonåringar, hade hon fått uppleva glädje och varm kamratskap.

    Ulrikas replik kom i exakt i rätt ögonblick. "Mamma", sa Ulrika och strålade av lycka och glädje. Elisabeth Sandlund är ingen lättrörd person, men i detta ögonblick rann tårarna nerför hennes kinder.

    – Kanske var detta Herrens sätt att mjuka upp mig, säger hon.

    Ja, kanske skapades en öppning för att nå hjärtat hos denna kvinna som i hela sitt vuxna liv envist förnekat Gud och den kristna tron – Elisabeth Sandlund, ifrågasättande och analyserande ekonomijournalist på Svenska Dagbladet.

    Efter kyrkospelet väntade en avslutande gudstjänst. De 24 konfirmanderna gick fram för att ta emot nattvarden. Sedan var det de anhörigas tur. Elisabeth såg ungdomarna spana efter sina föräldrar. Och runt henne reste sig alla för att gå fram. Alla utom någon i Ulrikas familj…

    Elisabeth insåg vilken besvikelse detta skulle bli för Ulrika på hennes stora dag så hon "offrade" sig och gick fram. Som en ursäkt malde tankarna: "Det är bara lite bröd och lite vin och jag gör det för Ulrikas skull".

    Så stod hon där, det var hennes tur att ta emot Kristi kropp och blod i form av vin och osyrade brödkakor som konfirmanderna själva bakat. Då tog brödet slut. Prästen vände sig mot altaret för att hämta mer. Det tog tjuogo sekunder.

    – Tajming är Guds bästa gren, säger Elisabeth och hon ler varmt åt det som hände för åtta år sedan.

    –  I det ögonblicket mötte jag Gud. Ja, så kan det gå. Och jag som bara skulle göra min dotter glad!

    Bild 1284735


    Elisabeth i S:ta Clara kyrka i centrala Stockholm. Det var här hon började sitt liv som kristen, den 24 augusti 1999.



    Värme och humor

    Elisabeth Sandlund, 56, pratar om sin frälsning med värme och humor. Hon har just talat inför några hundra studenter i Lund och mötts av igenkännande nickar och uppskattande skratt. Elisabeth vet att hon för att nå ut med sitt kristna budskap måste våga vara både personlig och bjuda på sig själv.

    – Jag hörde inte Guds röst, förklarar Elisabeth. Jag såg ingen eldskrift på väggen. Det var bara en stark förvissning om att jag inte tog nattvarden för min dotters skull utan att det var för min egen skull.





    Elisabeth Sandlund
    har skrivit en bok om
    hur hon blev frälst.

     


    Hennes berättelse är ett exempel på hur det kan gå till. Hon möter ofta människor som varit med om något liknande. Men varje upplevelse är personlig.

    Elisabeth upplevde att Gud sökte henne i den tuffaste perioden i hennes liv. Hon slet för att räcka till överallt och mådde väldigt dåligt. För vad skulle hon göra? Jobbet måste skötas, en handikappad dotter behövde massor av stöd, de åldrande föräldrarna måste ha hjälp…

    Levde i ett kaos

    Men Elisabeth blev inte utbränd, hon blev frälst. Men hon var fullständigt oförberedd och efter det starka ögonblicket i kapellet på Gålö levde Elisabeth i ett kaos.

    – När släktmiddagen var avklarad åkte Björn på tjänsteresa, säger Elisabeth. När döttrarna somnat fick jag äntligen tid att fundera över det som hänt. Och jag var livrädd!

    – För OM det nu var Gud jag mött, hur skulle jag hinna med bibelläsning och kyrkobesök? Skulle jag behöva ändra hela mitt liv?

    Elisabeth låg sömnlös i fyra nätter. Hon fruktade för sin hälsa så hon knäppte sina händer, det kändes både fumligt och obekvämt, men till slut bad hon till Gud: "Okej, jag har haft fel. Du har haft rätt hela tiden. Du finns. Förlåt."

    Men oron blev inte stillad. Istället började en mental berg-och-dalbana och de värsta veckorna i Elisabeths liv. Ena sekunden lycka över att vara älskad av Gud. I nästa ögonblick ett svart hål av oro och ångest. Tänk om Gud aldrig skulle förlåta att hon vänt honom ryggen!

    – Jag kunde inte prata med Björn, säger Elisabeth, så jag svek genom att hålla honom utanför. Men det kändes så svårt. Under alla år vi varit gifta hade vi varit starka i vårt gemensamma avståndstagande till den kristna tron.

    Bild 1284736 
    Elisabeth tillsammans med dottern Ulrika.


    Elisabeth började ett sökande efter Guds förlåtelse. Hon smet från jobbet och besökte massor av kyrkor i Stockholm som hade gudstjänst dagtid. Efter ett par veckor kom hon till S:ta Clara kyrka nära Centralstationen. Det skulle hållas förmiddagsgudstjänst.

    – Där fick jag samma förvissning som vid konfirmationen, berättar Elisabeth. "Här är det. Här ska du stanna. Här får du hjälp".

    – Under nattvarden var Guds budskap väldigt tydligt och jag förstod att det var allvar. Tårarna rann nerför mina kinder och en vänlig främling lade en tröstande arm runt mina axlar.

    Elisabeth träffade diakonissan Inga som erbjöd sig att hjälpa till att be för och med henne.

    – Jag tittade på den vitklädda kvinnan i min egen ålder och hasplade ur mig: "Jag heter Elisabeth och jag tror att jag tror på Gud. Men jag kan inte berätta det för min man". Och hon svarade vänligt: "Vi tar Gud nu, så tar vi din man till kaffet".

    När diakonissan avslutade sin bön med orden "Nu sjunger och dansar änglarna i himlen för din skull" kände Elisabeth äntligen frid - hon förstod att hon hade Guds totala kärlek och att förlåtelsen redan var ordnad genom Jesus Kristus på korset.

    – Det var då, tisdagen den 24 augusti 1999 vid halv tolv-tiden, jag började mitt liv som kristen. Då blev jag frälst, säger Elisabeth och ler varmt.

    Maken Björn avhandlades vid kaffet, precis som diakonissan lovat. Hon hade nämligen själv varit i exakt samma situation som Elisabeth, blivit frälst, och hennes man hade inte visat någon förståelse.

    – Hon gjorde klart för mig att jag måste prata med Björn. Och det hade jag ju själv också insett, säger Elisabeth. Det skulle inte bli lätt, men det var nödvändigt. Hon hade rätt. Björn hade då, och har fortfarande, svårt att acceptera det som hänt. Men förändringen är ju faktiskt större för honom än för mig. Jag är inte längre den kvinna han gifte sig med.

    Elisabeth bär ett vackert silverkors. Det har hon haft runt halsen varje dag sedan november 1999. Hon köpte det för att ge kollegorna på Svenska Dagbladet en signal om vad som hänt.

    – Vi hade en tuff attityd på redaktionen när det gällde tro, säger Elisabeth. Om de kollegor som trodde på Gud brukade vi tänka att "de är duktiga journalister ändå". Så vad skulle de nu säga om mig?

    Elisabeth trodde att korset skulle få dem att fråga. Men ingen sa något.
    – Till slut frågade jag, säger Elisabeth. Och jodå, de hade sett mitt kors, men trott att jag fått det av Ulrika och bar för att inte göra henne ledsen.

    Till Elisabeths stora förvåning – och glädje – uteblev de negativa reaktionerna. Istället mötte hon nyfikenhet. Och kommentaren: "Men, om detta kan hända dig som är så analytisk och påläst, då kan det ju hända vem som helst. Tänk om det kunde hända mig!"

    – Jag kände en längtan i den kommentaren. Och jag tror att något är på gång. Det är slut på avkristningen i vårt land, jag är övertygad om att allt fler längtar efter gemenskapen inom kyrkan.

    Bild 1284737


    Elisabeth upplevde att Gud sökte henne i den tuffaste perioden i hennes liv. Hon slet för att räcka till överallt och mådde väldigt dåligt.



    Idag går Elisabeth i kyrkan varje söndag. I S:ta Clara har hon fått massor av nya, nära vänner. Och hon är lycklig för att kyrkan betyder mycket för Ulrika. I S:ta Clara har hennes dotter fått en plats.

    – Ulrika har två viktiga roller i församlingen. Den ena är att vara glad – det behövs folk som visar glädje i kyrkan, säger Elisabeth. Den andra rollen är att kramas. Hon kramar även helt främmande människor.

    – Första gången det hände skämdes jag fruktansvärt. Jag vet ju hur svårt svenskar har att hantera dem som visar känslor så öppet. Men så kom en person fram till mig och sa något väldigt viktigt. Hon sa: "Jag kom till kyrkan idag och kände mig så deppig. Inte ens nattvarden kunde hjälpa mig. Då fick jag en kram av din dotter och jag kände plötsligt hur värmen strömmade in i mig. Det var en hälsning från Gud".

    – Efter det har jag slutat skämmas.

    Ulrika är idag 24 år och bor hemma hos föräldrarna i Bromma. Hennes äldre syster Helena är 28 år, gift och bor i Lund.

    – Helena studerade utomlands när jag blev frälst och fick inte veta det förrän hon kom hem för att fira jul, säger Elisabeth. Hon tog det naturligt: "Det är okej om du och Ulrika blivit frälsta, men försök inte omvända pappa och mig."

    – Idag är Helena gift med en kristen man.

    Mer tolerant

    Mycket har förändrats i Elisabeths liv sedan hon blev kristen.
    – Jag är aktiv i en församling där det sociala engagemanget är stort och jag har blivit mycket mer tolerant mot samhällets olycksbarn. Idag ser jag på dem med ömhet.

    – Jag har även fått ökad förståelse för dem som har en annan religion. En buddhist och en muslim är värda samma respekt som jag, även om vi inte tror på samma sätt.

    Vad var det då som fick Elisabeth att bli så avogt inställd till den kristna tron? Hon är uppvuxen i en trygg miljö i en medelklassfamilj i Norrbotten. Hon fick sin barnatro genom en varmt kristen skolfröken som uppmuntrade Elisabeth att läsa aftonbön och gå i söndagsskolan.

    Jo, när Elisabeth var 16 år skulle hon – som 85 procent av alla ungdomar på 60-talet – konfirmeras. Elisabeth hade utvecklats till en debattglad tonåring som ifrågasatte allt och för henne handlade konfirmationen om att få svar på om Gud verkligen existerade, när det fanns så mycket elände på jorden.

    Hon bubblade av frågor och prästen svarade tålmodigt: "Vi människor behöver inte veta allt". Vilket inte var vad en vetgirig tonåring ville höra. Så tre dagar före konfirmationen meddelade Elisabeth att hon ville hoppa av.

    – Prästen blev förskräckt, något sådant hade aldrig hänt på hans konfirmationsläger, säger Elisabeth. Han trodde förstås att jag var rädd för förhöret, så han blev lättad när jag förklarade att jag inte kunde ta nattvarden, inte läsa trosbekännelsen, eftersom jag inte trodde på Gud.

    – Han hade en praktiskt lösning: "Då gör vi så att när vi kommer till de delar i trosbekännelsen som Elisabeth inte tror på, då är Elisabeth tyst. Då är det inte någon som märker det".

    – För mig var detta det slutliga beviset för att den kristna tron var av noll och intet värde. Inte ens prästen, som hade betalt för att tro på Gud på heltid, tog tron på allvar!

    Men Elisabeth genomförde konfirmationen. Det fanns ett argument som bet även på en trotsig 16-åring. Pappas gamla faster, varmt troende och med dåligt hjärta. Hon skulle troligtvis inte överleva Elisabeths avhopp, hette det.

    – Under nattvarden tog jag emot vinet och brödet med äckel, minns Elisabeth. Jag mådde illa av sveket mot mig själv. Och efter det blev jag en övertygad ateist som hånade mina kamrater för att de var dumskallar som inte genomskådat bluffen.

    Gifte sig i rådhuset

    I 32 långa år levde hon utan en tanke på Gud. Hon gifte sig i rådhuset 1973 med en man som visserligen blivit konfirmerad, men endast för att få en läderfotboll i present. Och de gånger de gick i kyrkan, vid bröllop, dop eller när dottern Helena sjöng i kyrkans barnkör, gick Elisabeth in i sin yrkesroll som journalist – hon blev en betraktare. En åskådare som inte deltog eller rycktes med.

    – Men så talade Gud rakt in i mitt hjärta och det ofattbara inträffade.

    Nio månader efter att hon blev frälst lämnade Elisabeth Svenska Dagbladet för att bli redaktionschef på Kyrkans Tidning. Idag är hon chefredaktör på Dagen.

    Förr ägnade Elisabeth mycket tid och energi åt att ta redan på vad Ulrikas handikapp berodde på. Trots att läkarna inte kunde ge något svar, inte heller medicinsk eller kirurgisk lindring.

    – Idag är det inte viktigt för mig längre, säger Elisabeth. Nu räcker det att veta att Ulrika är älskad av Gud. Och att hon har en uppgift.

    – Vi människor behöver inte veta allt, säger hon och citerar sin gamle konfirmationspräst. Tänk att han fick rätt till slut!
  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!