Jag älskar att skratta – men har lika lätt för att gråta och bli arg!

Det är Anders Janssons egen mamma, Eira, som stått modell till den populära rollfiguren Tiffany Persson. Det är en livsbejakande kvinna som alltid säger precis vad hon tänker.

Ett av de vanligaste namnen i Sverige är Anders och cirka 195 000 pojkar har fått det namnet. Den 194 cm långe Anders Jansson är en av dem. Men hans karriär är allt annat än vanlig. Anders är den ena hälften av den populära komikerduon från Lund som tidigare har gjort succé med TV-serien “Hipp Hipp”.

Nu har han tagit ännu ett kliv i karriären. I slutet av februari hade filmen om världens sämste journalist, Morgan Pålsson, premiär. Det är förstås Anders som gestaltar den odräglige utrikeskorrespondenten. Morgan och fotografen Robert (Johan Wester) hamnar i ett okänt land i Afrika där de ska bevaka valet. Men naturligtvis går inget som de har tänkt sig…

När HJ träffar Anders tar han emot i sitt arbetsrum. I ett hörn står ett gigantiskt kassaskåp. Om det är där som “hipp hipparna” gömmer sina bästa idéer vill han inte svara på, men avslöjar att han ibland fantiserar om att det kanske finns en annan värld dold där bakom den låsta kassaskåpsdörren…

När upptäckte du att du hade humor?
– Ända sedan jag var liten har humorn räddat mig. Många gånger var skämten nämligen min försvarsmekanism för att klara mig ur besvärliga situationer.

– Eftersom jag har lätt för språk har jag alltid varit bra på att härma både röster och dialekter. Vi var lite sarkastiska i familjen och jag lärde mig att bita ifrån på ett fantasifullt sätt. Vi sporrade varandra att vara finurliga. För mig kändes det kul att få andra att skratta och det drev mig att fortsätta.

Är du aldrig generad över att stå på scen och klä ut dig?
– Nej, jag har aldrig varit nervös eller rädd för att göra bort mig när jag går in på scen. Snarare får jag en adrenalinkick när jag står där framför publiken.

– Genom sketcherna får jag utforska andra sidor av mig själv. Jag brukar säga att det skiljer ett par glasögon mellan mig och “Morgan Pålsson”. När jag sätter på mig hans glasögon blir jag en annan person. Privat skulle jag till exempel aldrig tjata mig till en chokladbit på ett hotell som “Morgan” ofta gör.

– Som barn klädde jag ofta ut mig och lekte musketör eller Spindelmannen tillsammans med mina kompisar i Lund. Ibland var vi engelska styrkor vid landstigningen i Frankrike under andra världskriget. Vi fick veta att det hade varit ett stort slag i Monumentsparken för länge sedan och att det låg döda danskar där. Det sporrade vår fantasi.

– Det var en stor fördel att bo nära stadskärnan. Mitt killgäng och jag kunde till exempel gå in till stan och köpa ett paket tennsoldater och sen hem igen för att leka med dem. Det var en härlig tid. Jag bodde i ett bra område, där vi spelade landhockey mellan garagen. Och så cyklade jag oerhört mycket. Det var härligt att bara cykla utan mål. Tänk – det gör jag inte nuförtiden, men det kanske jag borde börja med igen?

Var du duktig i skolan?
–  Det gick hyfsat. Fröken brukade säga åt mig att jag kunde bättre än så. Jag hade lätt för mig, särskilt för att läsa. Eftersom det mesta var enkelt ansträngde jag mig inte så mycket. Antagligen kunde jag ha fått bättre betyg.

– Fast jag har aldrig förlitat mig på betyg eller diplom. Jag är självlärd i allt det jag gör idag och det ger mig en slags frihetskänsla. Ofta testar jag mig fram och lär mig nya saker på så vis.

– Det var på min högstadieskola, Fäladsgården, som jag började spela revy. Utan vår musiklärarinna Ulla hade varken Johan eller jag varit där vi är idag. Hon hade temaveckor med olika sorters musik och uppmuntrade oss i skolrevyerna. Redan då kändes det helt naturligt att stå på scen.

– Idag har Johan och jag lika roligt som då, men kanske gläds vi åt andra saker nu för tiden. Det är viktigt att ha kul i vårt yrke, annars är det svårt att vara rolig!

Lund är en stad som har fått fram många berömda komiker. Anders har förblivit staden trogen.

 

Berätta lite om din uppväxt!
– Man kan säga att jag är hälften finne och hälften värmlänning. Min mamma Eira är från Finland, men flyttade till Värmland på 50-talet. Där mötte hon min pappa Lars i Karlstad.

– Jag har fyra äldre syskon. Min äldsta syster Rhea är född i Finland, sedan kom Thomas, Gunilla och Elisabeth. Framför allt mina storasystrar har uppfostrat och drillat mig.

– Det är kul med syskon och jag har aldrig velat ha min uppväxt på ett annat sätt. Jag tycker om att sitta på kafé och höra röster, eftersom jag inte tycker om när det är tyst omkring mig.

Hur kommer det sig att er film handlar om en journalist?
– Det har alltid funnits en skrivarådra i vår familj. Min pappa Lars var journalist och det är också min syster Elisabeth. Hemma har vi alltid vårdat språket.

– Själv tycker jag att det vore spännande att försöka skriva en bok eller en reseskildring en dag. Tänk att få göra research och sätta sin egen prägel på en riktig bok!

– I skolan var jag duktig på att skriva uppsatser och hade en vild fantasi. Jag kunde till och med ljuga om hur jag hade rest i världen på loven. När fröken frågade om någon av oss varit i USA sa jag förstås ja. Då ville fröken att jag skulle berätta något om New York, som jag sa mig ha besökt. Jag drog till med allt vad jag kunde om Frihetsgudinnan och hur hög hon var.

Var du med din pappa Lars på tidningen?
– Han arbetade på Expressen i Stockholm och flyttade senare till Arbetets hus i Malmö, där Expressen hade sin redaktion. Där var jag med honom på jobbet. Jag använde hans skrivmaskin och så fick jag skicka papper i den så kallade tubposten som fanns på den tiden. Det var jättespännande med tubposten som skramlande sändes iväg i ett rör runt om på redaktionen.

– Det finns inget som är lika roligt på redaktionerna idag! Vad är internet jämför med tubpost?

– Min pappa jobbade mycket och var på väg in i TV-världen när han dog i cancer, Hodgkins sjukdom, bara 35 år gammal. Nu när jag själv jobbar med TV känns det fint att tänka att pappa och jag jobbar inom samma gebit.

Morgan Pålsson är en karaktär som skulle kunna ställa till bråk om han inte hittade den obligatoriska chokladbiten på hotellkudden. Sådan är inte Anders Jansson själv, hävdar han…

Du var 7 år när din pappa gick bort. Hur har det påverkat dig?
– Det är svårt att veta. Min mamma tog hand oss barn helt själv och jag vet inte om något annat. Själv ser jag inte bara att det var problematiskt och ont. Jag var minst och hade tryggheten med mina äldre syskon. I familjen ingick också collien Scottie, som jag frågade om allting.

– Mamma säger att jag är lik min pappa. När jag fyllde 35 år slogs jag av tanken att jag då var lika gammal som min pappa blev. Men nu har jag fyllt 40 och är fem år äldre än han blev.

Du växte upp med din mamma Eira, som tydligen hade något av ett “öppet radhus” för alla era kompisar!
– Ja, mamma är generös, men har också ett hett temperament. Av henne har jag fått känslosamheten. Jag har lätt för att gråta och lika lätt för att bli arg. Det är troligtvis det finsk-ugriska arvet.

– Jag hade eget rum på andra våningen och dit tog jag hem kompisar. Johan Wester gick i en parallellklass och hemma hos oss brukade vi lyssna på hög musik i vardagsrummet. HasseåTages skivor lyssnade jag sönder. Det var gamla vinylskivor som jag spelade tills jag kunde dem utantill. Det är inte bara deras humor som Johan och jag tilltalas av, utan också värmen och sättet som de värnade om den lilla människan.

Vad skrattar du själv åt?
–  Det är roligt när min dotter Rebecca tycker att “Monty Python” är kul. Hon visar mig gärna sketcher på DVD:n som jag redan sett hundratals gånger!

– Det är engelsk humor som jag gillar allra bäst, till exempel den engelske komikern Bill Baily.

Vad vill du åstadkomma med era skämt?
– Att det genom skrattet sker en förbrödring mellan generationer. Idag är det inte så mycket som förenar oss. Det är kollektiva upplevelser, som OS och VM, som drar storpublik.

– Jag tycker att det är viktigt att människor samlas och har roligt tillsammans. Förhoppningsvis har vi bidragit till skratt med vår historiska föreställning “500” i Lund, och nu med filmen. För mig är den kollektiva känslan viktig och jag tycker att det är speciellt att få vara en del av något större. Jag hoppas att biograferna överlever, trots allt finare och större ljudanläggningar i hemmen.

Tror du att ett gott skratt förlänger livet?
– Visserligen tror jag att livslängden till stor del beror på ens gener, men det är viktigt hur man ser på varje dag och då gäller det att välja. Inställningen till livet är allt. Öppenhet och nyfikenhet är viktiga ingredienser i mitt liv. Jag vill testa allt – åtminstone nästan allt – en gång, för jag vill inte vara feg!