Innerst inne har jag alltid varit kvinna!

Anita Davidsson och Carina Bladh kan tala om allt med varandra.
Anita är också den som har följt Carina Bladhs yttre förvandling
från man till kvinna på nära håll.

Det började med ett telefonsamtal till Hemmets Journals redaktion.
– Jag har en väninna som ni kanske vill skriva om. Hon heter Carina. Fram till december 2006 var hon en man.

En kvinna som tidigare varit man. Många frågor väcktes och vi bestämde oss för att söka upp Carina och väninnan Anita, som kontaktat Hemmets Journal.

Vägbeskrivningen leder fram till ett litet rött trähus några mil söder om Linköping. I dörröppningen står Anita Davidsson, mångårig HJ-prenumerant. Strax bakom kommer en långbent blondin i kort kjol. Detta är alltså Carina Bladh.

Det är lätt att blicken fastnar på detaljerna: örhängena, silverklockan, nylonstrumporna. Samtidigt klargör Carina att hon blir irriterad när människor, däribland journalister, hänger upp sig på det yttre.

– Äh, det borde väl inte spela någon roll om jag har örhängen eller veckad kjol? Det räcker med att ha en annan färg på sockorna så tittar folk, utbrister hon.

Hon pratar snabbt och engagerat, med ett bestämt tonfall. Så talar en människa som blivit van vid att behöva försvara sig själv, sina åsikter och sina känslor.

Vi slår oss ner vid köksbordet. Här har Carina och Anita suttit många gånger och diskuterat små och stora ting. Andra dagar har telefonlinjen gått varm mellan huset och Carinas lägenhet inne i Linköping.

– Vi har alltid varit snacksaliga, säger de.

Anita tänker tillbaka på deras första möte för 15 år sedan. De var båda engagerade i IOGT-NTO och träffades vid en sammankomst.

– Det jag såg var en man med hästsvans. Han var ganska neutralt klädd, i skjorta och jeans. Jag hade ingen aning om hans inre tankar, men upptäckte snart att vi kom bra överens och kunde prata.

Vid något tillfälle nämnde mannen att han “var mer som en tjej”, men Anita funderade inte så mycket över det.

– Det var inget konstigt alls. Jag är utbildad till sjuksköterska och har träffat så många olika typer av människor genom åren.

En tid senare, vid ett möte med föreningen, observerade Anita att mannen hade behå under tröjan.

– Jag minns att jag hajade till lite. Jag var inte riktigt beredd. Samtidigt blev jag rätt nyfiken.

Då berättade mannen om den långa process som just dragit igång. Slutmålet nåddes för drygt ett år sedan, då den stora könsoperationen genomfördes. Carina undviker själv att använda ordet “könsbyte”.

– Det låter som att byta skor eller byta bil. Själv kallar jag det för könskorrigering. Jag har rättat till något som var fel. Jag har ju varit tjej inombords hela livet, ända sedan jag var liten.

En del människor som har genomgått könsbyte väljer att inte prata om operationen och om sin bakgrund. Carina gör tvärtom – hon håller till och med föreläsningar i ämnet.

 

 

Förvirrad inombords

För egentligen börjar berättelsen många år tillbaka i tiden, på en bondgård utanför Kisa. Där växte en liten ljuslockig pojke upp, tillsammans med mamma, pappa och storasyster.

– Jag hade vackert hår och jag minns att jag gärna bar en klargul klänning, berättar Carina. Mina föräldrar lät mig hållas. Jag var nog ganska envis, redan då.

De första skolåren passerade. I tonåren var han lik sina jämnåriga klasskamrater: hade kompisar och flickvän, körde motorcykel. Men inombords rådde förvirring. Ibland klädde han sig i flickkläder i smyg.

– Jag visste varken ut eller in. Tänk om jag hade varit tjej i stället. Jag hade en önskan om att byta kön, men såg inte hur det skulle gå till, rent praktiskt.

Han blev tidigt intresserad av skytte och efter skolan bestämde han sig för att satsa på en karriär som yrkesmilitär. Men efter bara några år inom försvarsmakten hoppade han av. Själen mådde dåligt och han blev sjukskriven. Läkarna bedömde att han var i psykisk obalans och ordinerade benzodiazepiner, lugnande medel.

– Jag var helt ensam under de åren. Jag hade ingen att vända mig till. Jag försökte berätta för läkarna om mina tankar, att jag hellre ville vara kvinna, men de lyssnade inte. De lovade en utredning, men allt rann ut i sanden.

Istället blev han alltmer beroende av sina läkemedel. De påföljande åren beskrivs bäst som “avtrubbade”.

– Man blir som en dresserad apa och gör till slut inget motstånd.

Men långt därinne fanns ändå en stark vilja. Så småningom läste han in gymnasiet och utbildade sig därefter till lärare i matematik, NO och fysik. Han lyckades bryta sig ur läkemedelsberoendet, men fann snart ett nytt sätt att döva den inre oron: genom att arbeta dygnet runt.

– Jag slet som ett djur, minns Carina. Heltid på skolan, halvtid inom polisen och extra som taxichaufför. Jag jobbade som en idiot och var mager som en skrika.

Livet rusade på i allt snabbare takt, ända fram till 1989. Det kan låta banalt, men vändpunkten kom tack vare en halkolycka i duschen.

– När jag föll skadade jag revbenen. Jag tog mig till vårdcentralen, skrek rakt ut och bröt ihop.

Detta ledde till nya kontakter inom sjukvården och för första gången träffade Carina en läkare som lyssnade och förstod. Som ingav hopp om att livet faktiskt kunde bli annorlunda. Nu påbörjades en mångårig utredning med en lång rad läkarundersökningar och psykologsamtal. Carina fick gång på gång berätta, förklara, testas…

Under dessa år fanns Anita till hands som betraktare, stöd och samtalspartner.
– Anita har fungerat som en ventil utåt. Det har betytt massor att ha någon att prata med under processens gång, säger Carina.

–  Ja, du har ringt både när du varit ledsen, glad och förbannad, inflikar Anita.

Ofta har Anita dessutom fått rycka in som försvarare.
– Jag fick ibland höra en massa prat bakom ryggen, när Carina var utom hörhåll. Jag kunde inte tiga, utan klargjorde min ståndpunkt. En del trodde att allt var ett påhitt, en fix idé. Men hur kan de tro att en människa kämpar så hårt i så många år, bara för en fix idé? säger Anita och skakar på huvudet.

1997 påbörjades hormonbehandlingen, i form av en spruta på vårdcentralen var fjärde vecka. Efter tre, fyra månader började det spänna i brösten.

– Fy tusan, så ont det gjorde! säger Carina. Men ska man bli fin får man lida pin…

Underhudsfettet ökade och höfterna fick sakta mjukare konturer. Kropp och själ genomgick en process som lättast beskrivs som en andra pubertet.

– Då var jag nog inte så rolig att tas med. Men jag tycker ändå att jag klarade det ganska bra.

Från att ha burit kjol då och då började hon klä sig i allt mer kvinnliga kläder. I samma veva antog hon namnet Carina. Eller Carina Annica Madelene Bladh, som det numera står i körkortet.

Utåt var den ljuslockige gossen som de flesta andra pojkar. Men inuti kände han sig som en flicka.

 

 

 

Sista milstolpen

Även om Carina själv betraktat sig som kvinna i många år låg avgörandet hos Socialstyrelsens rättsliga råd. Det är där man bestämmer om en människa verkligen har rätt att byta identitet och genomgå könsoperation.

Carina minns att hon var ganska nervös när hon skulle delta vid det avgörande mötet en aprildag 2006. 14 läkare och jurister satt runt ett bord, med en domare i högsätet. Allas blickar riktades mot Carina.

Rådet ställde en rad frågor och Carina fick sedan lämna rummet. Efter mindre än en minut blev hon kallad igen och fick veta att könsbyte var “tillstyrkt på samtliga punkter”.

– Det var en lättnad. Sista milstolpen var äntligen passerad!

Nu återstod bara operationen. Drygt ett halvår senare, måndagen den 4 december 2006, var det dags. Carina lades in på plastikkirurgiska kliniken vid Linköpings universitetssjukhus. Hon valde att ha ryggbedövning under den tre timmar långa operationen. På så sätt var hon vid medvetande då de manliga könsorganen gjordes om till kvinnliga.

Efter det stora ingreppet värkte kroppen och Carina var trött och omtumlad. Men inombords fanns också en annan känsla: att äntligen vara hel.

– Jag hade förstås kunnat strunta i ingreppet. Ingen kan ju se utanpå kläderna om jag är opererad. Men det skulle inte kännas rätt. Jag har genom alla år varit tvungen att styrka min identitet, att kämpa för min rätt att vara Carina. Nu har jag äntligen landat, kommit till en slutpunkt.

Eller kanske en nystart. Numera åker Carina runt i hela landet och håller föreläsningar. Hon tror att hennes kunskap och erfarenhet är viktig för hela samhället.

Under sina föreläsningar har Carina fått möta både nyfikenhet och fördomar. Många frågor kretsar kring sexualitet. Människor som, likt Carina, är “födda med fel kön” brukar kallas för transsexuella. Det är en benämning som hon egentligen ogillar.

– Det blir en felaktig fixering vid sex. Det finns ingen som genomgår en könskorrigering av sexuella skäl.

När detta är klargjort kan hon ändå avslöja att hon visserligen är singel, men att hennes tycke och smak inte förändrats. Carina attraheras fortfarande av kvinnor.

Alla i omgivningen har inte förstått och accepterat Carinas vägval.
– Många människor uppskattar nog min öppenhet, samtidigt som den kanske skrämmer en del, säger hon.

Men folk får helt enkelt vänja sig. Att stänga in sig i lägenheten eller försöka bli osynlig i den stora massan är inte Carinas stil. Tvärtom, hon har förtroendeuppdrag inom kommunen, leder kurser inom hästsport och är aktiv i nykterhetsrörelsen. Dessutom är hon tonårsledare inom Missionskyrkan och sångare i en kör.

Carina har alltid tyckt om att sjunga och har fortfarande en ganska mörk röst. Detta hade också kunnat korrigeras. Vid sjukhus i England och Holland utförs operationer där glipan mellan stämbanden minskas och patientens röst blir ljusare.

– Men risken är att man opererar och korrigerar i all oändlighet utan att bli nöjd. Jag är jag i alla fall, säger Carina.

– Ja, och det har du alltid varit, säger Anita.