Ett smultronställe – fullt av barn och djur!

Den parkerade traktorn är en gåva från en snäll bonde i grannskapet. “Chaufför” idag är Carina, som vill ge barnen på sin förskola samma glädje och trygghet som hon själv fått från sin barndom som “bonntös”.

Fyra små flickor i färgglada overaller kommer ut från ladan. De har fyllt sin skrinda med hö och rosiga om kinderna sätter de fart mot hagen där getterna Beata och Skrållan väntar på mat.

Märta Fiddeli står i dörren till hönshuset och konstaterar att hönorna inte värpt några ägg idag. Benjamin lastar en hink med pellets på trehjulingens flak och trampar bort till kaninburen där Nelly väntar.

Grisarna Ebbe och Nelly – ja, barnen har bestämt att suggan och kaninen ska heta likadant! – mumsar förnöjt i sig dagens ranson av matrester. Och i hagen intill betar fåren Nova, Agnes och Birger.

Det är en solig vinterförmiddag på Smultronstället i Balsby i Skåne, landets troligtvis enda förskola där barn har ett dagligt umgänge med olika djur. Här hjälper de små till att ta ansvar för djuren. De lär sig visa känslor och att bry sig om.

Röd traktor
På lekplatsen finns både gungor och en rutschkana, men de är inte alls lika populära som den röda traktorn som står stadigt parkerad mitt bland lekredskapen. Den har förskolan fått av en snäll bonde i Vinslöv.

– Jag kan lova att det “körts” många mil med den här på Smultronstället, säger Carina Hertrich, 42 år, som är arbetsledare och förskollärare.
 Överallt i den stora trädgården finns det klättervänliga träd. Och i skuggan under en lönn ligger djurkyrkogården.

– Det är här vi begraver djur som dör. Det är en viktig ceremoni för barnen. Då samlas vi och sjunger. Nu senast begravde vi en höna och då föreslog ett av barnen att vi skulle sjunga “Ja må hon leva”. För som flickan sa: “Då blir nog hönan glad”.

Här är även kaninen Tussi begravd. Hon dog i höstas och har sörjts mycket av barnen. Inför allhelgonahelgen, när de pratade om döda männi­skor, blev det självklart att även prata om Tussi som nu finns i kaninhimlen.
– Alla är inte lika engagerade i djuren. Vissa barn föredrar att göra andra saker. Men när ett djur blir sjukt, måste säljas eller dör, är det oftast de barnen som bryr sig mest. Så närheten till djuren betyder mer än man tror.

När Carina själv växte upp var det med hästen Nicke hon delade alla sina hemligheter. Nicke var varm och mjuk att luta huvudet mot när livet kändes orättvist. Den perfekte kamraten för en ledsen tonårstjej som behövde lätta sitt hjärta. Nicke lyssnade tålmodigt. Och aldrig någonsin förde han hemligheterna vidare.

Så kanske är ett djur den tryggaste och varmaste vän ett barn kan ha.
– När jag växte upp tänkte jag inte på hur lyckligt lottad jag var som fick bo på en bondgård, säger Carina. Men som vuxen har jag insett att det livet gett mig otroligt mycket glädje och trygghet.
– Allt detta positiva jag fått med mig från djuren, det vill jag att även dagens barn ska få uppleva.

Tilda har sett till att geten Skrållan har fått sin mat.	Emilia och Sofia jobbar med höet.
Sofia, Tilda, Märta Fiddeli, Emilia och Clara pysslar om kaninen Nelly.

Det var därför Carina och hennes mamma Barbro Palm, 60 år, tillsammans med ytterligare en person som också var förälder, startade den kooperativa förskolan Smultronstället för 19 år sedan.
Gul sockerkaka.
Smultronstället ligger som en gul sockerkaka mitt ute på den nordskånska landsbygden. Utsikten är milsvid åt alla håll, på andra sidan vägen breder bördiga åkrar ut sig.

– Här återupplever jag min egen barndom, säger Carina. Hon berättar att hon dessutom gått på lekis i just den byggnad som nu rymmer hennes förskola.

Annars är hon uppvuxen i Österslöv, drygt tre kilometer härifrån. Där föder mamma Barbro och pappa Zerny upp köttdjur. Carina älskade att ordna ridtävlingar för sina kompisar. Och så bjöd hon in granngårdarnas barn på cirkus och uppträdde med sin dresserade gris, medan mormor gräddade våfflor åt alla.

Det var en lycklig tid.
– Som bonntös har jag fått uppleva årstiderna med hela kroppen, säger Carina. Jag körde in hö, jag gödslade, jag var med när korna skulle kalva.

Och på samma sätt får barnen på Smultronstället idag leva med årstiderna. De sitter inte inomhus och pratar om hösten. De lever i den. “Oj, nu har löven blåst ner i getternas matskål, då måste vi plocka undan dem så att getterna kan komma åt sin mat”.

På våren fylls fårhagen med nyfödda lamm, som sedan säljs på hösten. Ett naturligt förlopp som följer en lantgårds årstider, vilket inte alls blir konstigt för barnen om man hela tiden pratar om det som sker.

Under sin uppväxt var det tillsammans med pappa Zerny som Carina skötte gårdssysslorna.

Idag jobbar hon alltså ihop med mamma Barbro, som sköter administrationen på Smultronstället på halvtid. Carina jobbar med barngrupperna och har personalansvar.

De är glada att de fått chansen att skapa en förskola som lyfter fram lantlivets allra bästa sidor, där de kan bjuda barnen på en vardag med närhet till både djur och natur. Belöning är att förskolans 34 barn är friska och mår väldigt bra. Så idén har fallit väl ut.

Men det fanns en tid då varken Carina eller Barbro vågade tro att deras idé skulle gå i uppfyllelse. År av byråkratiskt krångel och snåriga regelverk fick dem nästan att ge upp. De upplevde att det fanns kommunansvariga som valde att se Smultronstället som en konkurrent snarare än ett komplement – trots ett skriande behov av barnomsorg i slutet på 1980-talet.

Det som fick Carina och Barbro att kämpa vidare var insikten om att detta skulle kunna bli så bra!
Nappade på idéen
När Carina hade utbildat sig till förskollärare jobbade hon som vikarie på olika förskolor i Kristianstad.

Där träffade hon två blivande medarbetare som nappade på idén om en kooperativ förskola i Balsby.

Det tog två och ett halvt år från idé till invigning. Och när förskolan slog upp portarna i mars 1989 var alla förberedelser klara och arbetslaget var redo att ta emot barnen.

Emilia, Emma och Oskar stortrivs på Smultronstället.

Smultronstället har idag två avdelningar, Tröskan och Traktorn. Här går idag inte bara barn från närområdet. Ryktet om förskolan har spridit sig och stadsfamiljer har sett fördelarna med en förskola på landet. 
 
Inne på avdelningen Tröskan har det blivit lunchdags och barnen sjunger en sång. Sedan framförs sången på nytt, men på teckenspråk. Efter det har lugnet lagt sig och det är tyst kring borden.

Anton, dagens matvärd, säger “Var så goda” till sina små kamrater som hugger in på fisk med hollandaisesås. Anton har också bestämt att idag är det pratmiddag. Det betyder att barn och personal pratar med varandra i vanlig samtalston. Ett populärt alternativ är viskmiddag med lugn musik.
– Barnen tycker det är skönt när det är lugnt omkring dem, säger Carina. Och så är det lite spännande att viska.

Intill matrummet ligger tre rum i olika färger. I Karlsson på takets blåa rum går det utmärkt att laga låtsasköttbullar. Pippis gröna rum är perfekt för sagostunder. Och i Nalle Puhs röda rum vilar de små, men där står också en säng byggd på ett så finurligt sätt att den går lika bra att använda som scen. För det spelas mycket teater på Smultronstället och det är inte bara barnen som agerar.

– Vi har något som vi kallar Forumteater, berättar Carina, fast barnen föredrar att kalla det rätt-och-fel-teater. Då spelar vi i personalen upp små föreställningar av situationer när barn bråkat eller någon
blivit ledsen. Och barnen känner direkt igen vad som är fel.

– De får ge förslag på hur vi ska ställa allt tillrätta, sedan spelar vi upp föreställningen igen i en ny version. Det fungerar väldigt bra. Teater kan användas till mycket!

Sedan tre år tillbaka anordnar Smultronstället integrationsdagar då de bjuder in andra förskolor. Smultron-barnen spelar teater och serverar sina små gäster fika med hembakade kakor. Men framför allt är det djuren som lockar.

– Det är mest barn från andra kulturer, säger Carina. Många invandrarbarn kommer aldrig ut på landet, har aldrig varit i kontakt med djur. Och de blir så himla glada när de får hjälpa till att mata djuren eller köra hö.
Får rycka in
När förskolepersonalen är ledig är det barnens föräldrar som rycker in som djurskötare enligt ett rullande schema. För djuren ska ha mat även när det är helg, julafton och högsommar.
– Vi är ett blandkooperativ med både föräldrar och personal i styrelsen, säger Carina. Så vi har stark föräldrasamverkan, vilket är en nödvändighet för att allt ska fungera.

– Men det har aldrig varit något problem att få föräldrarna att ställa upp. Djuren måste skötas, det respekterar både vuxna och barn.
Ja, djur lockar fram det allra bäst hos människan. Och det bästa av allt är kanske att Carina nöjt konstaterar att inte ett enda barn utvecklat pälsdjursallergi under Smultronställets 19 år som förskola.
– Det har säkert betydelse att vi valt att inte ha några djur inomhus, alla djur går utomhus året om, med möjlighet att gå in i ett eget litet hus.
– Men jag tror även att närheten till djuren från det att barnen är små, kan spela roll.  n