Läs mer om MFCBO
I västra Kenya, nära staden Bungoma, nordöst om Victoriasjön, vid gränsen till Uganda, har barnen aldrig hört talas om jultomten. I denna del av Afrika sätter de sitt hopp till förskolläraren Madeleine Forssberg, 37, från Göteborg. Det gör de rätt i.
Madeleine är född med hjärtat på rätta stället. Som ung drömde hon om att arbeta för SIDA. Men så sprang hon på Daniel, 33, på Kungsportsbron i Göteborg.
Istället för SIDA-jobb blev det arbete som förskollärare, giftermål, två barn, fadderbarn i Afrika och månatliga inbetalningar till Läkare utan gränser, Naturskyddsföreningen och Nordens Ark, berättar Madeleine som är övertygad om att det finns en mening med det mesta här i livet.
I december 2004 planerade Daniel och Madeleine att resa till Sri Lanka med sina båda barn, Rebecka och Andreas, då fem och ett år gamla. Men så inträffade tsunamin. Familjen bestämde sig för att boka om sin resa.
– I det läget var Kenya det enda land som resebyrån hade att erbjuda, fortsätter Madeleine. Den andra februari 2005 lyfte flygplanet från Landvetters flygplats.
Daniel hade då rest mycket i Europa. Madeleine hade varit i Asien, Australien och Amerika. Men ingen av dem hade tidigare satt sin fot i Afrika.
– Ett par dagar innan avresan läste jag Lonely Planets internetsidor om Kenya, berättar Madeleine. Det hade varit flera rån där nere och en turistbuss hade blivit beskjuten. Det var inte utan att jag undrade vad vi gett oss in på, med så pass små barn…
– Klockan 23.00 landade vi i Mombasa, berättar Daniel som arbetar som videoredigerare på ett läkemedelsföretag. Det var kolsvart. Vi blev upplockade i bil av en för oss okänd kille. Färden gick genom de fattigaste kvarteren. Madeleine och Daniel drog en lättnadens suck när de kom fram till White Sands Hotel.
Ville sponsra
– Bakom hotellets höga murar kände vi oss trygga, konstaterar Daniel. Samtidigt fick vi dåligt samvete av att leva i en sådan obeskrivlig lyx när människor knappt hade mat för dagen ett kvarter bort…
Innan familjen Forssberg reste på en tvådagars-safari till nationalparken Masai Mara behövde de få sina kläder tvättade. Istället för att vända sig till hotellets personal anlitade de ett lokalt tvätteri.
– Tvätten var försenad, berättar Madeleine. I en timma stod Rebecka och jag och väntade vid hotellgrinden. Medan vi väntade pratade jag med hotellvakten Joseck Waswa, en trevlig kille i min ålder.
– Jag berättade för Joseck om mitt liv, fortsätter Madeleine. Och han berättade om sitt. Som grindvakt tjänade han knappt 400 kronor i månaden. Då jobbade han tolv timmar om dygnet. Men han var inte missnöjd. I ett land med 40 procents arbetslöshet hade han i alla fall ett jobb. Han kunde försörja inte bara sina egna sju barn, utan även sex brorsbarn vars föräldrar avlidit i aids.
Joseck Waswa, lokal grundare av Madeleineskolan, tillsammans med Madeleine, fick sparken efter att han setts ta emot en mejladress från henne.
När tvätten väl kom gav Madeleine sin nyfunne vän Joseck sin mejladress. “Jag har ingen mejladress”, sa han en aning generad. “Men jag kanske skaffar mig en…”
– Madeleine var väldigt entusiastisk när hon berättade för mig om sitt möte med Joseck, minns Daniel. “Nu har jag hittat en kille som vi kan sponsra”, sa hon. Jag ville träffa Joseck och bilda mig en egen uppfattning om honom, men vi såg inte till honom efter det. Han var som uppslukad av jorden…
Hade fått sparken
När de kom hem till Sverige igen väntade ett mejl från Joseck.
– Han skrev att det var första gången han var på ett internet-kafé, berättar Madeleine. Han skrev också att någon hade sett när jag gav honom min mejl-adress. Som vakt fick han inte ta emot något av hotellgästerna. Han hade fått sparken på grund av detta! För Madeleine var det fruktansvärda nyheter.
– Det var ju mitt fel att Joseck blivit av med jobbet, han som hade så många att försörja… Men Joseck själv lät inte nedslagen. “Nu har jag möjlighet att förverkliga min dröm att ordna utbildning för de föräldralösa barnen i mina hemtrakter”, skrev han. Daniel var skeptisk.
– Joseck var snabb som en vessla, berättar han. Innan vi hann svara på hans första mejl hade han skickat ytterligare ett. I det frågade han om han fick starta en organisation i Madeleines “goda namn”, som han uttryckte saken. Efter många och långa diskussioner här hemma bestämde sig Madeleine för att ge honom klartecken till det.
Pengarna som samlas in till skolan i Kenya räcker också till att ge barnen ett mål mat om dagen.
Den 14 mars 2005 registrerade Joseck Waswa organisationen Madeleine Forssberg Community Based Organization i Kenya.
– Periodvis var mejlkontakten så intensiv att jag drog mig för att närma mig datorn, säger Madeleine.
En aning betänksamma bidrog ändå Daniel och Madeleine med skrivmaterial till den skola som Joseck planerade att starta.
– Vi satsade några tusenlappar av egna medel, berättar Daniel.
Lagom till jul 2005 kom bilder på och uppgifter om de första 315 barnen som antagits till Madeleine Academy.
– Då tänkte jag: “Hjälp! Det här är verklighet!”. Madeleine ler vid minnet.
Innan Madeleine och Daniel bestämde sig för att fördjupa sitt engagemang i Josecks skolprojekt ville de med egna ögon se vad som var på gång.
I augusti 2006 for Daniel och Madeleine till Kenya igen. Joseck och två av hans vänner mötte dem på flygplatsen i Eldoret.
– Efter en natts sömn skjutsades vi till skolans hyrda lokaler, säger Madeleine. När vi närmade oss kantades vägen av hundratals elever i blågula skoluniformer, barn i åldrarna 4–14 år som skanderade: “Welcome Madeleine!” Jag kände mig som en drottning!
Madeleine fick ett storartat och hjärtligt välkomnade när hon och Daniel besökte skolan i augusti 2006.
Köpte mark
När Daniel och Madeleine kom hem till Sverige igen startade de tillsammans med tre vänner den ideella föreningen MFCBO Sweden.
– Vartenda öre vi lyckas skramla ihop går oavkortat till skolverksamheten i Kenya, berättar Daniel. För människor som är medvetna om de etablerade välgörenhetsorganisationernas stora administrativa kostnader är detta ett skäl att stötta MFCBO.
Hittills är det framför allt människor som känner Daniel och Madeleine personligen som gett bidrag på sammanlagt cirka 100 000 kronor.
– När jag berättade för min gitarrlärare vad vi håller på med sa han att hans kusin Linda arbetar på den svenska ambassaden i Kenya, säger Daniel. Nu är hon invald i styrelsen. Linda är en enorm tillgång. Hon känner landet och är på plats!
– I juli i år köpte vi två hektar mark, berättar Madeleine. På den marken har det nu byggts provisoriska skollokaler. Elevantalet är idag 415. Förutom undervisning får de också ett mål mat om dagen.
En grundbult i verksamheten är MFCBO:s 26 autobidrags-givare.
– De ger verksamheten stabilitet, konstaterar Daniel.
När Daniel och Madeleine i februari åker till Kenya för att följa upp verksamheten har de med sig tre gymnasieelever från Göteborg. Via Hemmets Journal vill hon också passa på att tacka alla människor som stödjer verksamheten.
