• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Jag vill berätta om min djupa kris

    Det är bättre att falla och ta sig upp igen, än att bita ihop så kindbenen går sönder. Det går att ta sig igenom det som är svårt! Det vill Nina Norén berätta om. Men när hon själv var mitt i krisen fanns ingen hjälp…

    Bild 1286936
    – Jag vill berätta om psykisk sjukdom och vården av de sjuka, och att det behövs oerhört mycket mer pengar till vården, säger Nina Norén. Jag har fått många positiva reaktioner från vårdpersonal som sett min pjäs.


    Jag vill visa hur det är när själen stormvärker och man bara vill krypa ur sitt eget skinn. Jag vill berätta hur det är att befinna sig mitt i en kris, säger skådespelerskan Nina Norén, 53 år.

    Nina häller upp kaffe i kopparna på köksbordet och säger till hunden Ronja att ligga fint på sin plats. Det lugna bostadsområdet i Lund andas harmoni och stillhet. Ingångarna är pyntade med krukor och blomsterlådor. Trafiken som flyter några stenkast bort hörs inte in på de välvårdade små gårdarna.

    Det var här i friden som Ninas värld rasade samman.
    – Jag hade själv massor av fördomar om psykisk sjukdom innan jag själv drabbades. Det finns så många tabun om att vara sjuk i själen. Nu vet jag att det kan hända vem som helst, säger hon.

    Första symtomet var att Nina började skaka i hela kroppen. Sedan fick hon svårt att sova. Nina sprang på toaletten hela tiden och trodde hon fått urinvägsinfektion.

    – Jag begrep inte att det egentligen var tårar som behövde komma ut…

    Bild 1286937Vanja och Nina har numera ett fint förhållande och Nina känner att hon visst duger som mamma!







    Var vettskrämd
    Till en början sökte Nina hjälp inom den alternativa vården. Men snart satt hon inlåst på ett psykiatriskt sjukhus. Avdelningens väggar var gröna och golvet av plast. Två TV-apparater stod på i rummet som delades av en vikvägg. Balkongen hade galler och utsikt över en parkering. I ett skåp låg några gamla spel och böcker.

    Arbetsterapi några timmar, TV-tittande och ändlösa promenader i korridorerna fyllde långa dagar.

    – Jag var vettskrämd från det jag vaknade vid fyratiden på morgonen tills det blev natt. Den som aldrig haft ångest kan inte föreställa sig känslan. Min stora fasa var att ångesten skulle fortsätta hela livet. Jag var desperat efter att få prata med någon. Men det enda jag fick var medicin, fortsätter Nina.

    Hon, som levt ett hektiskt och rikt liv som trebarnsmamma och yrkeskvinna, fann sig plötsligt förminskad till ett problem.

    – Jag var avskalad min identitet. All min erfarenhet var ingenting värd. Det värsta var att ingen förmedlade känslan till mig att jag faktiskt kunde bli frisk.

    Ninas berättelse börjar i Stockholm. Här växte hon upp med pappa, mamma och fyra äldre bröder. Ninas mamma drömde som ung om att bli skådespelare. Men familjens pengar räckte inte till fortsatta studier så hon spelade på lediga stunder teater för barnen på Söders bakgator. För att få en inkomst arbetade hon i blomsteraffär.

    Nina ärvde intresset. Hon framförde små spel på klassens roliga timme och började spela teater när hon var tio. Nina dansade också klassisk dans, jazzbalett och älskade att måla.

    – Min pappa dog när jag var tolv och det blev ganska tufft hemma. Jag lärde mig tidigt att dans, musik och teater har en välgörande och läkande effekt.

    Att räcka till

    Nina gick ett år på Konstfack, arbetade som teckningslärare och började sedan i teaterskola. Ninas yrkeskarriär är full av liv och omväxling. Hon har arbetat med teater i 25 år, både i Sverige och utomlands. Hon har dessutom undervisat i skådespeleri i Ulan Bator och Buenos Aires, i Belgrad och på Island.

    Nina och hennes man bosatte sig så småningom på en gård i Skåne.
    – Jag försökte räcka till som mamma, hustru, vårda min karriär och pendla. Jag jobbade så intensivt att jag sprang ifrån min inre röst. Jag var utmattad.

    Det var en dag i februari som maken meddelade att han ville skiljas, och Nina fick en chock. Mannen var inte bara pappa till de tre döttrarna, han var ju också hennes bästa vän.

    Men Nina tyckte trots allt att hon tog beskedet ganska bra. Hon flyttade från gården med barnen och skapade sig ett nytt liv i Lund. Den nya bostaden inreddes hemtrevligt, hon jobbade vidare som skådespelare.

    Hon höll sig uppe i drygt ett år. När sommaren kom på nytt tog krafterna slut. Livslusten var borta. En enkel syssla som att koka kaffe blev en omöjlig uppgift. Nina klarade ingenting, inte jobbet, inte hemmet, ingenting.

    Åtta läkare

    Tiden på sjukhuset beskriver Nina som förvaring. Hon fick medicin, men inget hon egentligen vill kalla vård. Hon träffade bra överläkare, men aldrig samma. Åtta olika under den tid hon var inlagd. Någon kurator, psykolog eller terapeut syntes aldrig till.

    – En gång när jag började gråta kallade en annan patient på personalen och sa att jag behövde en kram. Men det kunde jag inte få, den som hade tid avsatt till det kallades min kontaktman, och var inte där den dagen!

    Klockan sex varje kväll startade den välkända Bolipompasignaturen på TV. Stämningen på avdelningen blev obehaglig.

    – Vi var många kvinnor som blev oroliga. Vi kände alla så dåligt samvete över att vi inte var hemma med våra barn. Vi klarade inte ens av att ta hand om dem, fortsätter Nina, vars yngsta bara var fyra.

    Snart snuddade mörka tankar vid det mest otänkbara. Orkade hon överhuvudtaget fortsätta leva? För vem behöver en mamma som bara sitter och skakar?

    Ibland blev Nina hemskickad, om det kom någon som var ännu sjukare och behövde hennes plats på avdelningen. Vänner fanns då bredvid henne eftersom hon inte vågade vara själv.

    Änglar på vägen

    Men vändpunkten kom. Sakta, sakta tog sig Nina genom depressionen.
    – Nu efteråt tänker jag på det som änglar på vägen. Det var människor som jag mötte som visade mig kärlek och empati. Det var nära vänner men också andra som jag knappt kände, säger Nina

    – En kvinna jag bara träffat några gånger bjöd hem mig en midsommarafton. Vi satt tillsammans med hennes man och grillade och pratade innan hon skjutsade mig tillbaka igen. Hon såg mig som en människa och hon kände med mig.

    På Ninas födelsedag ringde hennes dotter och ville ha hem henne, och hade bakat en jättefin tårta.

    – Hon visade att hon älskade mig. Den dagen betydde oerhört mycket.
    När Nina ser tillbaka på den svåra tiden tänker hon ofta på de andra människorna på avdelningen.

    – För min del var det visserligen tur att vården fanns, men den borde varit mänskligare… Jag undrar hur det går för dem som inte har vänner som ställer upp. Det behövs oerhört mycket mer pengar till vården av psykiskt sjuka, och en grundläggande inställning att människor faktiskt kan bli friska. Att bli sedd. Att bli älskad. Att någon säger att du kommer att klara av det här och bli frisk. Att se att en kris faktiskt är en fas i livet. Det är viktiga milstolpar i tillfrisknandet.

    Bild 1286938
    När signaturen till Bolibompa spelades upp blev många av de kvinnliga patienterna oroliga, berättar Nina. Vi borde ha varit hemma med våra barn, men klarade inte ens av att ta hand om dem. Här är hon med yngsta dotter Vanja.Måste debatteras


    Nina använder idag teatern för att ge sin berättelse om psykisk sjukdom psykiskt och vården av de sjuka. Hon har satt upp pjäsen "Songs from the silent voice", som berättar om tiden då hon led av en depression. Pjäsen är en monolog för teatergruppen InterAkt, där också, förutom Nina, dramaturgen och regissören Sara Larsdotter ingår. Pjäsen hade premiär på Månteatern i Lund i maj i år.

    – Det här är viktiga ämnen som behöver diskuteras och debatteras.
    De smärtsamma erfarenheterna har gett Nina en ny syn på tillvaron. – Idag är jag medveten om mina gränser, jag försöker leva efter det jag innerst inne känner är sant och riktigt.

    Döttrarna är idag så stora att Nina kan prata med dem om hur de upplevde tiden när mamma var sjuk.

    – Jag hoppas kunna förmedla till dem att det går att ta sig igenom något mycket svårt. Det är bättre att falla ner i underjorden och ta sig upp igen än att bita ihop så kindbenen går sönder. 
  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!