Vad bråttom folk har i den här stan, säger han.– Nä, jag längtar inte tillbaka. Det räckte gott med alla åren familjen tillbringade på Luntmakargatan. Tack vare att vår Beata blev vuxen och flög ur boet fick Lotta och jag sedan chansen att slå oss ned på Åstol utanför Marstrand, där vi ju trivs utomordentligt bra. På denna lilla ö finns bara 200 året-om-boende själar och det räcker för oss.
Vår högt avhållne skådespelare, underhållare, författare, TV-profil med mera, med mera, Peter Harryson saknar inte Stockholm. Men ett par besök om året gör han gärna. Inte minst för att han då får chansen att umgås med dottern och yngsta barnet Beata. Hon bor i Vasastan, har hunnit bli 30 år och börjat få ordentlig fart på sin artistkarriär.
Pappas skivor
Hemmets Journal pratar med far och dotter en solig och blåsig höstdag, när löven virvlar från träden i Vasaparken och vi slagit oss ned på en uteservering. Beata lyste upp Odengatans folkliv på långt håll där hon stod och väntade på pappa, iförd en turkos kappa och dito handväska, båda av omisskännligt 40-talssnitt.
Beata står på egna “teaterben” och har under hösten framfört en 40-talsshow från olika scener i Stockholm. Till julen väntar en countryshow.
– Jag känner mig hemma i beredskapstiden och sångarvet därifrån, fast jag är så pass ung, berättar hon. Ulla Billquist och Sickan Carlsson har inspirerat mig jättemycket. När jag var barn älskade jag att spela mammas och pappas skivor med Fred Astaire och Ginger Rogers, jag gillade Swing it, magistern med Alice Babs…
– Och jag minns när min mormor Ulla Kuylenstjerna brukade sjunga “Jag har en liten melodi”. Den var ju en hit när hon var ung och jag tänkte på mormor när jag skrev föreställningen “Melodier som bedåra” , som jag framfört på Klara soppteater. Pappa var ett moraliskt stöd, naturligtvis, det handlade ju om min debut som artist och arrangör.
Beata, som gått på både musikkonservatorium och Balettakademins yrkesskola, har sedan dess framfört sin 40-talsshow från olika scener i Stockholm. Men till jul, däremot, blir det en countryshow.
– Beata var bara fem år när hon började dansa balett. Det där har hon ju från sin mamma Lotta, som är dansare i botten och håller på att doktorera i ämnet. Vi har nu varit gifta i 36 år, berättar Peter.
Hela familjen samlad. Sonen Oscar, pappa Harry, Beata och mamma Lotta på en bild från 1989.
Den långa vägen
– Beata har alltså fått med sig mycket hemifrån. Men jobbet, det får hon göra själv. Jag säger som min egen skådespelande pappa John sa till mig, att jag tänker inte lägga två strån i kors för att underlätta din karriär genom att dra i de rätta trådarna. Då behöver man heller inte vakna upp efter fem år i branschen och fråga sig om en eventuell framgång var pappas förtjänst eller om den berodde på en själv.
– Jag är oerhört glad över att Beata inte vunnit någon Idoltävling på TV! Det finaste nuförtiden tycks ju vara att bli stjärna över en natt. Hon har satt en ära i att gå en väg som inte är enkel. Man får ta en massa snytingar på den vägen, som kännetecknas av att man lär sig hantverket genom misstagen. Men det är bättre än att snabbt bli stjärna och riskera att slockna fortare än kvickt. Det är ju kort bäst-före-datum numera.
En uppslagsbok
Beata ler tillgivet mot sin pappa efter denna principdeklaration.
– Han är som en uppslagsbok och jag vet att jag alltid kan fråga honom om det är något. Han är också mannen med stans jämnaste humör – han är ständigt förbannad. På dagspolitiken och mycket annat…
Peter turnerar denna höst landet runt med musikprogrammet “Ensam, långt ute” av Olle Adolphson. Det handlar om Evert Taube i unga dagar. Nästa år spelar Peter i Rysk roulette på sin älsklingsteater Göteborgs stadsteater. TV, däremot, saknar han inte alls, efter åren som programledare i Så ska det låta.
– Det blev lite mycket ett tag. Men det är klart, om jag fick göra något riktigt roligt skulle jag väl tänka på saken.
Dåligt samvete
Peter närmar sig de 60 och har entusiasmen kvar, i högsta grad. Men han minns med lätt vemod vardagslivet när barnen växte upp. Beata har ju en storebror, fem år äldre Oscar, som arbetar som ljudtekniker och som också bor i Stockholm.
– Jag har haft en underbar tid med min familj och jag har aldrig känt något föräldratrots mot Beata. Hon skrek visserligen alltid i affären när vi var och handlade, men jag älskade henne bara mer och mer för varje skrik. Det man säger om hur barnen var som små faller ju tillbaka på en själv, säger Peter med glimten i ögat.
– Men jag har också dåligt samvete för att jag inte förstod vissa saker. Eller för att jag inte fick veta allt. Både jag och Lotta jobbade ju så mycket och ofta om kvällarna. Då var barnens dagmamma den som fick ta hand om allt och sätta plåster på skrapade knän. Hon var som en mor för barnen under många år.
– Men om helgerna fick jag ju följa med både dig och mamma till era jobb, pappa, påminner Beata. Och min storebror Oscar har alltid varit viktig i mitt liv, han också. Han har alltid funnits där för mig.
– Hemma fick jag en extremt tolerant uppfostran. Ska jag försöka beskriva pappa med några få ord är “fantastiskt generös” det första jag kommer på. Inte bara med saker. Han har också världens största hjärta och börjar gråta om man berättar om sådant man tycker är jobbigt. Det har också alltid varit väldigt svårt att provocera honom… När jag var 18 lät jag göra en tatuering på ena axeln och tänkte väl att han skulle reagera negativt. Det enda som hände var att han blev avundsjuk!
Kommit hem
Men självklart har även Peter varit en orolig tonårspappa.
– Lotta och jag inpräntade alltid i båda barnen att de måste ringa oss om det var något. Vi sa åt dem att de inte fick sätta sig i någon portgång och tro att livet var slut om de trasslat till det för sig. De måste höra av sig. Det har de gjort. Och hem har de också kommit.
Beata lever singelliv just nu. Men pojkvänner har funnits, förstås. De flesta högt gillade av pappa Peter.
– Möjligen har jag väl sagt åt henne att vad du gör, kom inte hem med en generaldirektör eller något liknande… Men jag har nog vaktat mer på henne än hon är medveten om. Jag har haft ormögonen öppna, tro inte annat.
Beata går i pappas fotspår inte bara när det gäller scenen. Peter har författat fyra aptitretande kokböcker, som garanterat inte snålar med grädde och smör. Han har också skrivit en högst personlig guidebok om London och alla smultronställen han hittat där. Nu går Beata också på den skönlitterära skrivarlinjen på Jakobsbergs folkhögskola, bland alla övriga konstnärliga sysslor.
– Men egentligen gillar jag nog den muntliga berättartraditionen bäst, säger Peter lurigt.
