Irmas råd inför memoarerna
Irmas råd: Så här skriver du dina memoarer!• Gå igenom dina fotoalbum och alla fotografier som kanske ligger och skräpar i lådor. Använd bilderna som en utgångspunkt för minnet.
• Sätt dig och fundera; vilka människor har du mött? Viktiga händelser du varit med om? Känslor du har upplevt? Platser du besökt? Vad har dina närmaste glädje av att få veta? Vad skiljer igår från idag?
• Låna eller köp en dator att skriva på – från början skrev jag för hand, det var jobbigt!
• Bestäm hur mycket du vill offra ekonomiskt på dina memoarer. Det är dyrt att trycka en bok – i mitt fall 800 kronor per bok, men jag tycker att det är värt det.
Irma Abrahamsson skaffade sig en dator och skrev sina memoarer.
Visst, hörseln har blivit sämre och benen är inte lika flinka och raska som förr. Men “å huvudets vägnar” är Irma Abrahamsson som en ung tös. Hon fyllde 86 nu i augusti.
Vi hälsar på hos Irma i hennes lilla enrummare i Huskvarna, hennes lya sedan drygt fem år. Irma bjuder på kaffe och hembakat samtidigt som vi ber henne att berätta lite om sina memoarer, som hon precis är klar med; “Irmas liv spontant i ord och bild”.
Nu ska ingen tro att det är någon ynklig, mager bok, nej, Irma har upplevt mycket, så slutresultatet blev en tegelsten på 600 sidor, men bara tryckt i 50 exemplar för de allra närmaste.
“Irmas liv spontant i ord och bild”
Irma gav ut sina egna memoarer med sin egen historia om sitt liv och barndom. Boken trycktes i en liten upplaga, endast för de närmsta vännerna och familjen.
– Då har jag skrivit om det mesta, från det jag föddes fram till idag. Sedan får vi väl se om det är något att fylla på med från morgondagen också!
Livet har ibland varit lite ovarsamt; Irma har drabbats av både svårigheter och sorg. Men det mesta har trots allt varit glädje och harmoni; som barndomen.
– Jag föddes som nummer nio i en tiobarnsfamilj i Västergötland, berättar hon. Pappa var skräddarmäster och gick runt i bygden och sydde åt folk, medan mamma var hemma och skötte hus och hem.
– Man kan tycka det kunde vara svårt för våra föräldrar att hinna med alla ungar, men jag lovar att vi fick gott om omtanke och kärlek! Mamma var den bästa mor man kan tänka sig, och när pappa var på hemmaplan blev det ofta fest. Han ordnade både kräftskivor och slädpartier för att roa oss barn. Emellanåt höll vi dans hemma i vardagsrummet. Men det gick alltid städat till, alla såg till att sköta sig ordentligt.
Irma i sitt barndomshem tillsammans med äldre syskon och föräldrar. Fr v Vivi, Roland, Gullan, pappan, Arvid, Assar, Thorsten, mamman med Irma i knäet, och Sonja.
Det bästa som hänt
Som de flesta andra flickor från landet började Irma arbeta efter folkskolan. Först en sommar på en, som det hette på den tiden, sinnesslöanstalt, sedan i familj.
– Men jag kände en längtan efter att få läsa vidare och när jag var i 20-årsåldern började jag på folkhögskola i Fristad.
Det visade sig vara en fullträff, inte bara för lärdomens skull. Redan första skoldansen blev Irma uppbjuden av skolans stiligaste pojke, Uno. Det sade “klick” mellan de unga tu på en gång och efter det var de oskiljaktiga.
– Han var det bästa som hänt mig och vi fick drygt 35 underbara år tillsammans som gifta innan han helt tragiskt gick bort i en olyckshändelse 1980. Han är och förblir mannen i mitt liv!
Irma berättar med glädje i rösten om hur fint hon och Uno hade det tillsammans. Hur båda älskade att vandra i skog och mark, hur de tyckte om att odla och skörda och hur de till slut flyttade till egen gård mellan Ulricehamn och Jönköping. Men Uno arbetade många år för Väg- och Vatten. Uno och Irma fick också en efterlängtad son, Rolf.
Irma och Uno med sonen Rolf.
– Men eftersom han blev ensambarn och vi bodde på landet, så tog vi emot sommarbarn. På så sätt hamnade Tommy från Göteborg hos oss under en lång rad år och det blev verkligt lyckat. Rolf och Tommy är fortfarande goda vänner och Tommy, som nu bor i Kungälv med fru och två barn, är som en extrason för mig. Det känns tryggt, för numera bor Rolf, min svärdotter Leena och mina tre barnbarn 152 mil bort. De bor i Gällivare, där Rolf arbetar som läkare.
– Men skulle det hända mig något så finns ändå Tommy, på lite närmare håll.
Hittades död
Så fort Irma haft chansen har hon förstås hälsat på Rolf och hans familj där uppe i norr.
– Dessutom har de fått ta över vår gård i Västergötland och tillbringar en del semestrar där. Det är så roligt med barnbarnen, Anders, Erik och Anna. Men de är vuxna nu, tiden drar ju iväg så fort.
I alla år, förutom då Rolf var i förskoleåldern, har Irma också arbetat utanför hemmet.
– Till att börja med utbildade jag mig till hemsamarit, men efter 25 år, när det yrket rationaliserades bort, så vidareutbildade jag mig till föreståndare för ålderdomshem och fick sedan arbete på ett äldreboende här i Huskvarna, Kavlagården.
– Det var fantastiskt roligt att få arbeta bland pensionärer och jag hade många fina arbetskamrater vid min sida. Tillsammans hade vi många fina stunder och de äldre trivdes fint. Vi ordnade många fritidsaktiviteter, allt från maskerader och midsommarfester till resor.
Trots att Irma trivdes perfekt med sitt arbete så ville hon gärna ha mer tid över för Uno och deras gård.
– När Uno närmade sig de 60 tyckte han att det var dags att varva ner och var beredd att gå i förtida pension. I samband med det pratade vi om att jag skulle börja arbeta halvtid, så att vi verkligen kunde njuta ålderns höst tillsammans. Men bara någon månad innan Uno nådde pensionsmålet så hände tragedin!
– Han arbetade som krossmaskinist flera mil hemifrån och under veckorna övernattade han och en arbetskamrat därför i en arbetsvagn.
– Som sällskap hade Uno, som ofta var ute i skog och mark, med sig sin hund, en drever.
Men en morgon, just då var arbetskamraten ledig, hittades Uno död i arbetsvagnen. Hunden levde fortfarande, men det visade sig att Uno hade dött av koldioxidförgiftning. Ett felmonterat kylskåp var boven i dramat.
– Det var en svår tid som följde, suckar Irma. Jag är tacksam över att jag hade mitt arbete att gå upp i under åren som följde.
Uno var Irmas stora kärlek.
Turligt nog har Irma alltid varit osedvanligt psykiskt stark.
– Ja, som barn hade jag en lärare som alltid sade; “Irma, du kan om du vill” och det blev en paroll för mig.
Som sagt, även om åren satt sina spår på hörsel och rörelseförmåga, så är Irma fortfarande ung till sinne och tanke och bläddrar obehindrat lätt i minnenas arkiv.
Till barnbarnen
I sin bok pläderar hon också ivrigt för något hon kallar “trivselråd”, ett råd som med ytterst små medel kunde organisera besök, hjälp till promenader, inköpsresor och ett sällskap för ensamma, handikappade och gamla.
– Jag tror att det finns många, både unga och gamla, som kan tänka sig att erbjuda sig själva som sällskap någon timme då och då. Ta med en rullstolsburen ut i friska luften, gå hem och fika hos en utvecklingsstörd eller kanske hjälpa en pensionär att handla kläder.
– Men ingen vet vart de ska vända sig. Det skulle “trivselråden” kunna avhjälpa. Säger alerta Irma, snart 86…
Men hur kommer det sig då att hon skrivit ner sina minnen?
– För att ge min bild av vad jag upplevt till släkt och vänner som kanske hört en annorlunda beskrivning från annat håll. Var och en upplever ju sanningen på sitt vis.
Barnbarnen Anders, Erik och Anna.
– Naturligtvis hoppas jag också att den här boken, som innehåller dikter, brev, dagboksanteckningar och minnesbilder, ska bli något av ett extra arv till mina barnbarn…
