Visst är det kul med alla guldmedaljerna, men dottern Maya och maken Mats är det som betytt – och betyder – mest för Annika Ahnell-Hultkvist.
Eksjöbon Annika Ahnell-Hultkvist, 38, är en av våra främsta handikappidrottare någonsin. Det vittnar 56 guldmedaljer om. På 1980-talet var hon fullständigt överlägsen i simbassängerna världen över.
Vid OS i New York 1984 tog Annika guld på både 25 meter fritt och 25 meter rygg. Vid VM i Göteborg 1986 vann hon två guld och ett silver. Lika bra gick det vid EM i Paris 1987. Inte undra på att hon blev “Stor Grabb” det året!
– Idrotten gav mig både glädje och självförtroende, konstaterar Annika. Jag har fortfarande vänner från den tiden. Men jag skulle utan tvekan byta bort varenda guldmedalj mot den privata lycka jag funnit efter simkarriären. Mats och Maya är det bästa som hänt mig. Jag får nästan nypa mig själv i armen för att fatta att det är sant. Vi hade en enorm tur när vi fick Maya!
Maken Mats, som är 45 år och badmästare i Eksjö, instämmer helhjärtat:
– Ja, Maya är en livets seger. Henne fick vi på mållinjen!
Benen sågades av
Annika föddes med en sällsynt skelettskada, som ingen läkare har kunnat förklara.
– Min äldre bror, Lars-Erik, och min tvillingbror Torbjörn, kom till världen utan funktionshinder, berättar Annika. Jag föddes med svårt missbildade, bakåtvända fötter och tillbringade en stor del av min barndom på sjukhus. Bland annat sågade läkarna av mina lårben och vred dem inåt med förhoppningen att ge mig ökad rörlighet. När jag fyllde tio år hade jag genomgått ett 20-tal operationer. Det var jobbiga år.
Annika säger att hon trots detta inte utvecklade någon sjukhusskräck.
– Men jag fylldes länge av olust varje gång jag såg Jätten Vist, som står i Huskvarna, på vägen till länssjukhuset Ryhov i Jönköping. Och jag undviker fortfarande typisk sjukhusmat. Fiskbullar och lingondricka är bland det värsta jag vet!
Första guldet
Som fyraåring lärde sig Annika simma på sjukgymnastiken på Kurortsanstalten i Tranås. Fem år senare ställde hon upp i sin första tävling, distriktsmästerskapen som avgjordes i hennes hemstad.
– Efter halva sträckan vände jag mig om, minns Annika. Då var konkurrenterna så långt bakom att jag – som är närsynt – inte såg dem. “Men simma då!”, skrek mamma Barbro upprört från läktaren. Jag gjorde som hon sa och så vann jag min första guldmedalj!
Mer än en gång har Annikas skicklighet i bassängen renderat stora rubriker hemmavid.
Åren 1983–88 var Annika landslagssimmare.
– Simningen tog mig ut i världen, berättar hon. Olympiska spelen i New York var naturligtvis en höjdpunkt, med president Reagan som invigningstalare. Jag undrar om mitt världsrekord på 50 meter ryggsim från EM i Paris 1987 fortfarande står sig…
I slutet på 1980-talet hade Annika fått nog.
– Mina axlar var slitna och jag var mätt på idrottsliga framgångar, säger hon. Det var dags att gå vidare här i livet…
Efter studenten bilade Annika med tre kompisar till Aix-en-Provence i Sydfrankrike.
– Där bodde jag ett halvår innan jag körde hem igen, med en nyfunnen pojkvän på passagerarsidan…
Hemma i Tranås arbetade Annika som telefonist i några år innan hon flyttade till Stockholm och gick på Socialhögskolan.
– Men den man jag helst av allt ville ha trodde jag aldrig att jag skulle få, säger hon och syftar på Mats Hultkvist.
Mats hade hon lärt känna när hon var 15 år. Han var en häftig, cool kille, med världens vackraste ögon, om man får tro Annika. Men han var redan gift då.
Skrev ett brev
– Jag höll koll på honom på avstånd, berättar Annika. När han fick barnen Roger, Pernilla och Niklas kändes det som om möjligheterna att det skulle bli vi två minskade drastiskt. Men så 1996 fick jag höra att Mats var frånskild. Då skrev jag ett brev som kom att förändra både hans och mitt liv!
“Du tror väl att jag är tokig, men jag har lärt mig av livet att det kan löna sig att ta lite chanser då och då”, skrev Annika i sin kärleksförklaring till Mats.
Annika tog chansen och skrev ett kärleksbrev till Mats. Det slutade med bröllop.
– Jag blev både förvånad och glad över det där brevet, säger han. Jag for till Stockholm, vi gick på Skansen och sedan var det Annika och jag… Den 22 maj 1999 gifte vi oss i Marbäcks kyrka.
“Vad snäll du är som tar hand om en rullstolsburen tjej”, sa en tant till mig. Hon hade inte fattat mycket. Det är ju Annika som tar hand om mig och inte tvärtom!
– Ja, så är det, ler Annika. Fast Mats gjorde stor show av att knuffa på rullstolen i backen upp till Tabergs utsiktsplats för några år sedan. Som han stånkade och stönade!
– Det var ett av mitt livs stora ögonblick, säger Mats med glimten i ögat. Där uppe satt ett gäng tyska turister. De applåderade vilt!
I grevens tid
Länge hyste Annika och Mats förhoppningen att få biologiska barn. Men inte ens provrörsbefruktningar hjälpte.
– Det var år av misslyckanden och besvikelser, säger Annika. Då bestämde vi oss för att försöka adoptera istället. Och det gjorde vi i grevens tid. I dag finns det inte ett enda land i världen som godkänner adoptivföräldrar med funktionshinder, vilket vi beklagar. Vi skulle gärna haft ett barn till!
I februari 2005 fick Annika och Mats ett foto av en liten flicka i en gåstol. Maya var elva månader gammal när Annika och Mats i april det året flög till Hunan-provinsen i Kina för att hämta hem henne.
– Vi hann besöka Himmelska fridens torg och kinesiska muren innan våra namn ropades upp på myndighetskontoret i provinshuvudstaden i Hunan, berättar Mats.
Nio par
– Vi var nio svenska par som fick barn där och då, förklarar Annika. Det var en abrupt “förlossning”. Maya grät, men lugnade ned sig i min famn i bussen på vägen till hotellet. På flygplatsen fruktade vi att polisen skulle komma och ta henne, att de skulle säga att allt var ett misstag. Så kände flera av oss adoptivföräldrar, det har jag förstått efteråt. Det var inte förrän vi kom hem till Eksjö som vi verkligen vågade tro på att vi fått en liten flicka…
– Maya Huiyun Saga Elisabeth Hultkvist på Ekmans väg i Eksjö, säger Maya som hunnit fylla tre år. Maya är verkligen en liten guldklimp med stor charm och ett glasklart intellekt. Mellan nio på kvällen och sex på morgonen sover hon, för övrigt är det full fart framåt, gärna på cykel.
– Har du tagit alla de här medaljerna, mamma? utbrister Maya förundrat när Annika plockar fram en trasig skokartong till brädden fylld med utmärkelser.
Dotter Maya, har hunnit fylla tre år. Annika och Mats skulle gärna adoptera igen, men numera nekas funktionshindrade att bli adoptivföräldrar.
En ofattbar tur
– Fåfängligheters fåfänglighet, skrattar Annika som numera arbetar som socialsekreterare i Nässjö kommun.
Annika har verkligen förstått vad som är värt någonting här i livet och hon tillägger med en blick på Maya:
– Jag kan inte tänka mig att jag skulle ha älskat henne mer om hon varit mitt biologiska barn…
– Nej, intygar Mats som vet. Jag känner lika starkt för Maya som jag gör för Roger, Pernilla och Niklas, som nu är 20, 19 och 15 år gamla!
Att Hunan-provinsen på se-nare tid drabbats av flera stora naturkatastrofer understryker bara Annikas slutkommentar:
– Vi har haft en ofattbar tur alla tre och det känner vi stor tacksamhet för!
