Christina älskar sitt Redeberga. När maken, konstnären Harald Wiberg, levde hade gården ibland 500 besökare om dagen.
Christina Wiberg, 60, skulle kunna kalla sig slottsfru. Det gör hon inte.
– Jag är vaktmästare här, säger hon på bred västgötska när Hemmets Journals utsända besöker Redberga egendom utanför Falköping, byggt 1580-1620 i liggande timmer för Jakob De la Gardie.
Christina gillar allt som är vackert. Här har hon en av landets främsta, privata konstsamlingar. Här finns fantastiska verk av John Bauer, Carl Larsson, Jenny Nyström och naturligtvis, framförallt, Christinas make, den folkkäre naturmålaren Harald Wiberg som skulle ha fyllt 100 år nu i mars…
– När Harald levde hade vi periodvis 500 besökare om dagen. Jag begriper inte hur vi orkade… Men jag ser det fortfarande som min plikt att visa den wibergska konstskatten för de som är intresserade. Det var ju så min Harald ville ha det…
Ekonomiskt är Christina inte beroende av turistnäringen. Arrendet för 400 tunnland åkerjord får verksamheten att gå runt. Och mycket mer än så frågar hon inte efter.
Trädgården är hennes stora intresse. När man ser blomsterprakten och de välklippta gräsmattorna får man lätt för sig att Christina har många anställda, men så är det inte.
Idag sköter Christina Redeberg ensam, men ibland får hon hjälp av sin 84-åriga mamma.
Får hjälp av mamma
– Nej, jag sköter det mesta själv, ibland med lite hjälp av min 84-åriga mor, Britta, som bor i ett av de mindre husen. Enbart gräsklippningen tar en hel dag, men något ska man ju göra…
Tidaholmstösen Christina hade funderingar på att bli historielärare när hon för drygt 40 år sedan sprang rakt i famnen på Harald Wiberg.
– Sveriges Television gjorde sin första direktsändning utanför Stockholm. Vi var tre tjejer som skolkade för att ta oss en titt på spektaklet vid Hornborgarsjön. Det var inte minst Peter Scott, Gåsamålaren från England, som vi var nyfikna på. Han skulle vara där hade vi läst i tidningen. I ett dike satt Harald Wiberg med en kikare.
– Liksom alla andra svenskar hade jag sett Korsnäsgården på TV, där Harald var med under åren 1960-68, berättar Christina. Det är möjligt att han föreföll bekant, men jag kände inte igen honom. Och i första skedet var det hans kikare jag var intresserad av. Jag frågade om jag fick låna den för att se lite bättre. “Visst, kom bara ihåg adressen!” svarade Harald och räckte mig kikaren.
Några veckor senare var de ett par, ett faktum som orsakade ett ramaskri och ledde till många extra symöten…
– Harald och jag reflekterade aldrig över åldersskillnaden på 39 år – att jag var 20 år och han 59, säger Christina. Men det var det många andra som gjorde. Haralds förra fru och min mamma tillhörde de mest upprörda. Men Harald låg redan då i skilsmässa. Jag gick aldrig emellan honom och hans före detta. Det känns viktigt att påpeka.
Harald och Christina wiberg på Gladhammar i mitten av 1970-talet. Taxen heter Tussan.
Inga invändningar
Christinas pappa, taxichauffören Ruben Karlsson, som gick bort förra året, hade inga invändningar mot en elva år äldre svärson.
– Pappa och Harald träffades på stadshotellet i Falköping. Vad de sa till varandra har jag ingen aning om, men efter det gav pappa Harald och mig grönt ljus. Så fort jag tagit studenten flyttade jag in hos Harald i det välkända Koltorpet utanför Ankarsrum…
Tidningarna skrev spaltkilometrar om unga Christinas förhållande med den berömde konstnären som hade två söner i Christinas ålder.
– Vi jämfördes med Oona och Charlie Chaplin, minns Christina. Där var också åldersskillnaden 39 år. Det var en sensation på den tiden. Men så gifte sig Kjerstin Dellert med Nils-Åke Häggbom. Då var Harald och jag glada, för i och med det flyttades fokus från oss till dem… Och Allan Schulmans och Lisette Stolpes äktenskap fick också vår välsignelse!
I Koltorpet hade Harald och Christina få bekvämligheter.
– Vi hämtade vatten i en källa och hade dass på gården. Det var fantastiskt att leva och bo så nära naturen.
Harald var bara 3 år första gången han besökte Koltorpet.
– Hans pappa var valsare på Ankarsrums bruk. Där bodde sjubarnsfamiljen Wiberg i en enrumslägenhet. Och i Koltorpet bodde en av Haralds kompisar på den tiden.
Det var vid Koltorpet som Harald som 4-åring fick syn på tomten som han sedan tecknade och målade så länge han levde.
– Harald var öppen för det mesta, även det ockulta. Och han var övertygad om att han hade sett en tomte när han var liten. Men han påpekade många gånger att bristen på elektricitet var en förutsättning. En natt upptäckte han ett spöke här i huset. Men när han tände ljuset såg han att det bara var en stolsrygg. Det där gjorde honom besviken!
1930-31 studerade Harald vid Tekniska skolan (nuvarande Konstfack) i Stockholm.
Gick på kvällskurs
– Han hade bara råd att söka in till Akademien en gång och då blev han inte antagen. Men han gick på Akademiens kvällskurser i krokiteckning, där Albert Engström var hans lärare!
Det Harald inte visste om djur och natur var inte värt att veta.
– Han kunde säga: “Idag skall vi ta oss en titt på en grävling”, berättar Christina. Och sedan gick vi ut och satte oss på var sin stubbe i skogen. Och efter en kvart kom det mycket riktigt en grävling. Skogen var hans värld. Enda gången han gick vilse var på Varaslätten. Där finns ju inte så många träd…
Harald trodde på tomten och det skämdes han inte för. Han älskade naturen och hade i unga år Albert Engström som lärare.
Den 6 december 1969 gifte sig Christina och Harald Wiberg i Karlskrona.
– Borgerlig vigsel, förklarar Christina. Harald hade en konstutställning i staden. Vigselförrättaren var mer intresserad av utställningen än vårt bröllop. Vi hade två förskrämda kontorister som vittnen. Dem betalade vi två kronor var.
Bröllopsmiddagen intogs på Ronneby brunn och bröllopsnatten var allt annat än romantisk. Halva stan hade drabbats av salmonella och vi också.
Redan i tonåren fick Christina läkarbeskedet att hon aldrig skulle kunna få några barn.
– Det tog jag med jämnmod, säger hon. Barn har aldrig varit min “grej”. Harald pratade om att vi kunde adoptera, men jag sa nej. Vi hade ju det så bra…
Ofta bilade de, både i Sverige och runt om i Europa. Då var det Christina som var chaufför.
– Harald hade inget körkort. Han tog en enda körlektion. Den slutade i en stenmur. Efter det vägrade han sätta sig bakom ratten. Men det gjorde inte mig något. Jag gillar att köra bil!
I Jerusalem blev Harald erbjuden sju kameler för Christina.
– Jag tyckte det var ett bra bud, säger hon. “Ta det!”, sa jag. Araben som bjöd var visst övertygad om att Harald var min pappa…
Christina skrattar gott. Åren med Harald var lyckliga år.
– Han var en jordnära och glad person, påpekar Christina. Han var en duktig dragspelare. Som ung hade han spelat dragspel vid stumfilmsvisningarna på IOGT-lokalen i Ankarsrum. Och liksom de flesta musiker var han en urusel dansör. Dansa kunde han inte!
Efter några år i Koltorpet gick flyttlasset till Västervik.
– Sedan byggde vi ett hus i Gladhammar, några mil söder om Västervik. Och i slutet på 1970-talet fick jag höra att den här gården var till salu. Ett verkligt fynd för den som älskar renoveringsobjekt. “Ja, här lär du ha att göra livet ut”, sa Harald godmodigt. Han kunde bo var som helst. Det enda han frågade efter var ett ritbord och ett fönster åt norr…
Naturmålaren Harald Wiberg skulle blivit 100 år i mars 2008, och detta kommer självklart att firas på Redberga.
Drabbades av cancer
Efter ett par år på Redberga gård kom beskedet som fick marken att skälva: Harald hade prostatacancer.
– Men hans läkare och vän tröstade oss med att det var den snälla varianten. “Vi får kanske ändå slå ihjäl dig till slut”, sa läkarvännen. Det var en rå men hjärtlig jargong. Det gillade Harald.
Christina och han fick ytterligare fem år tillsammans. Det var bara de sista 14 dagarna som Harald tillbringade på Falköpings lasarett.
– Han var aktiv in i det sista, konstaterar Christina som höll hans hand när han gick bort, den 15 augusti 1986, 78 år gammal.
I rummet till höger om entrén på Redberga gård står Haralds skrivbord orört. Där ligger hans tre glasögon, där finns teckningarna som han aldrig hann avsluta.
– Här har tiden stått stilla, erkänner Christina. Harald brukade säga att jag fick städa överallt utom här. Hans skrivbord skulle jag ge sjutton i. Det där sitter djupt…
Christina var 39 år när hon blev änka. Efter en stor veckotidningsartikel stod friarna på kö.
– En galning kom till och med farande i taxi sent en kväll, minns Christina med ett skratt. Men jag sa till taxichauffören: “Den här får du köra tillbaka till den plats där han klev in!” Hittills har jag inte mött någon som känts tillräckligt intressant. Men det är väl inte för sent ännu?
I sovrummet finns italienaren Carlo Caroves imponerande stuckaturtak från 1620.
– Rasar det en natt lär det vara klippt för min del. Men har det hållit i nästan 400 år skall det väl hålla i några år till?
I en bokhylla finns Haralds samling med gamla jultidningar.
Christina har låtit Haralds arbetsrum på Redberga stå orört sedan hans död 1986.
Till salu
– Jag bläddrade i dem häromdagen. Då såg jag att det fanns en bondgård till salu för 2000 kronor i Tranåstrakten. “Telefonnummer 13”, stod det. Det var ju ett bra pris, men det är knappast lönt att ringa nu…
Christina skrattar gott. Den 1 mars 2008 är det 100 år sedan Harald Wiberg, en av Sveriges mest älskade naturmålare, kom till världen.
– Det skall firas, men jag vet fortfarande inte riktigt hur, säger vaktmästaren Christina som inte gjorde någon större affär av sin egen 60-årsdag den 17 juni 2007.
