I Ola har Erni mött sin själsfrände. De är lika engagerade i kampen för fred och rättvisa idag som den dag de möttes.
Vi sitter i det som en gång i tiden var ett varulager. Utsikten över havet är storartad. En bit bort syns en stor flock svanar.
– Ett år räknade vi till 120 stycken, berättar Erni entusiastiskt.
Huset är numera isolerat med ekofibrer. På söder- och västerväggen hänger stora solfångare. Under bryggan ligger en så kallad sjökollektor, som genererar energi.
– Med havsvärme och solenergi har vi gjort oss fria från oljeberoendet som bidrar till kvävegödslingen av havet och driver bort fisken från kustvattnet, förklarar Erni stolt och tillägger: Ingen kan göra allt, men alla kan göra någonting!
Erni spritsar grädde på sina Rosa Luxemburg-bakelser. Sådana finns till försäljning när kaféet har öppet under de livliga sommarmånaderna.
1986 startade Ola och Erni Friholt sitt numera legendariska bryggkafé, där man från midsommar och sex veckor framåt kan njuta av Mahatma Gandhis drömmar, Rosa Luxemburg-bakelser och Elin Wägners rågbröd, huvudsakligen bakat på rättvisemärkta, ekologiska ingredienser.
– Första året fick våra gäster välja mellan vanligt och solidariskt kaffe, berättar Ola. Men sedan dess har det varit solidariskt kaffe för hela slanten. Det vi nu serverar smakar alldeles utmärkt. Det är odlat av upproriska indianer i Mexiko.
Tack vare kaffe-pengar från medvetna konsumenter i Europa och USA kan de skapa den utveckling som deras regering försummar. De har ett eget fungerande samhälle med kommunikationer, skolor och sjukhus.
Olas mamma, Anna, deltog i arbetet med kaféet de första åren.
– Hon fyllde år på sommaren, berättar Erni. Då hade vi en musikgrupp som spelade “Ja må hon leva”. Alla kafégäster ställde sig upp och sjöng med. De sista åren orkade hon inte ta sig ner från övervåningen. Men då hissade hon ner en blombukett i ett snöre till musikerna. Det var himla rart!
Paret har en underbar utsikt över havet från sitt hus på Orust.
Ola Friholt hade tidigt lovat sina föräldrar att ta hand om dem när de blev gamla. Det löftet höll han. 1984 flyttade han tillbaka till huset som han hade vuxit upp, i fiskeläget Stocken på Orust, tillsammans med sin hustru Erni. Huset hade då varit handelsbod i 73 år.
– Pappa blev svårt sjuk det året, berättar Ola. Det var levern som krånglade. Läkarna gjorde bedömningen att han bara hade några veckor kvar att leva. Men med druvsocker fick vi pappa på benen igen. Han klarade sig i ytterligare två år…
Även modern togs om hand av Ola och Erni.
– Mamma blev 98 år och 10 månader, berättar Ola. De sista tio månaderna tillbringade hon på ett äldreboende, men innan dess bodde hon mestadels hemma.
Även min syster bodde periodvis hos oss, för att hjälpa oss med mamma som med åren blev alltmer senil.
Född i Österrike
Olas hustru Erni kommer från en helt annan miljö än det trygga Bohuslän. Hon föddes i Österrike och förlorade tidigt sin äldste bror i andra världskriget.
– Pappa hade deltagit i första världskriget och klarade sig undan kriget länge, berättar Erni. Först mot slutet tvingades han att vara med i hemvärnet. Då hade mamma, min yngre syster och jag flytt till en bondgård uppe i bergen. Där var vi 81 kvinnor och barn som delade på tre rum och kök. Om nätterna smög sig mamma ner till pappa för att ge honom mat och andra förnödenheter.
Erni syns längst till vänster, tillsammans med sina syskon i Österrike.
Tidigt en morgon, när Erni var 8 år, följde fadern sin hustru en bit på vägen. Plötsligt blev han skjuten, rakt i hjärtat.
– Han dog omedelbart, berättar Erni. Veckan därpå kom freden…
– Av kulans riktning att döma blev pappa dödad av en av sina egna. Det var förmodligen en förlupen kula som ändade hans liv. Men då sa alla att det var ryssarna. Fast krig är krig och döden är döden. Det spelar ingen roll vem som skjuter…
Erni hade många gånger fått höra att ryssarna var så grymma att de åt barn.
– Men när de väl hade ockuperat vårt land visade de sig vara snälla mot oss barn, berättar hon. Att mamma och andra kvinnor i byn förmodligen var tvungna att vara till lags ibland ville jag inte ta till mig. Jag minns bara att de ryska bondpojkarna delade med sig av sina små matransoner.
Ernis äldsta syster flyttade till Sverige efter kriget. Erni följde efter, för att få möjlighet att äta upp sig.
– Tanken var att jag skulle stanna i två år, men jag trivdes så bra att jag blev kvar. Sverige var rena himmelriket jämfört med det som jag hade upplevt.
Så småningom gifte sig Erni med en tio år äldre österrikare som hon fick två döttrar tillsammans med. Efter några år blev det skilsmässa.
Kände skuld
– En dag stod jag med mina döttrar och betraktade en fredsmarsch, minns Erni. Som jag avundades deltagarna! Jag ville så gärna vara med, men då tyckte jag inte att jag hade någon rätt till det. Som österrikiska, på fel sida i andra världskriget, var jag så tyngd av skuld och skam! I dag finns det en benämning för det där: den kollektiva skulden. Då var det bara en känsla.
Med tiden sökte sig Erni ändå till fredsrörelsen.
– Där vågade jag inte skratta, eftersom vi pratade om så allvarliga frågor. Sedan gick jag med i kvinnorörelsen. Där blev jag så förtvivlad å alla våldtagna kvinnors vägnar att jag blev näst intill handlingsförlamad. Och ännu värre blev det när jag gick med i miljörelsen. Då tyckte jag att domedagen var nära. Det fanns ingen räddning. Allt var ju redan förlorat!
Vändningen kom med Ola. Han var också frånskild, hade tre döttrar och ett förflutet som lärare.
– Plötsligt var vi två som kunde skälla och gorma åt alla fähundar här i världen, säger Erni med glimten i ögat.
Nu förvandlades medkänslan till något positivt istället för något som bröt ner och kändes tungt.
Det var på föreningen Svalornas årsmöte i Stockholm som de fann varandra. Ola visste att Erni hade varit i Bangladesh och att hon var engagerad, ja, att hon hade hjärtat på rätta stället. Han föreslog att hon skulle väljas in i styrelsen.
– När Ola sedan inte hade någonstans att bo i Stockholm erbjöd jag honom att sova hos mig, berättar Erni. Och på den vägen är det…
Tillsammans har de engagerat sig i många freds- och biståndsprojekt och rest runt på skolor och hållit föredrag.
Fick fint pris
De minns speciellt en händelse 1981. Det var då en sovjetisk ubåt hade gått på grund utanför Karlskrona. I den vevan besökte Erni och Ola en skola i Halland. Eleverna undrade vad de tyckte att man skulle göra åt situationen.
– Jag svarade att vi borde bjuda ubåtsbesättningen på en kopp kaffe, de måste ju vara frusna, säger Erni.
– Det blev en bister stämning i klassrummet efter det, minns Ola. Och i lärarrummet fick Erni och jag sitta ensamma. Det var inga lärare som ville sätta sig hos oss…
På Ernis och Olas breda vigselringar finns inskriptionen “vivamus amemus”, vilket betyder “låt oss leva, låt oss älska.”
Både Ola och Erni har fått pris för sitt arbete inom fredsrörelsen. Ola har ingenting emot att själva tillverka lämpliga banderoller.
2005 nominerades Erni som enda svenska tillsammans med 999 andra kvinnliga fredsaktivister från hela världen till Alfred Nobels fredspris. Samma år fick Ola och hon Lilla Fredspriset av Sveriges Fredsråd.
– Vi fick 25 000 kronor, säger Ola. Det gav oss en möjlighet att resa till Indien med barn och barnbarn. Vi skulle ha rest ändå, men nu kunde vi resa utan att bekymra oss över finansieringen!
Erni blev 70 år i höstas. Den 26 april är det Ola som fyller 70 år.
– Vi börjar bli gamla, konstaterar Ola. De första 15 åren med sommarkafé gick av bara farten. Men sedan dess har det känts tungt att baka på nätterna. Vid vår ålder ska man förmodligen inte jobba 18 timmar om dygnet.
Egentligen hade Ola och Erni planerat att sluta med bryggkaféet efter 20 år. Men 20-årsjubileet förra sommaren var så trevligt att de bestämde sig för att fortsätta ett tag till.
– Erni och jag hade kommit överens om att efter sluta efter 20 år. Men vid 20-årsjubiléet i somras blev Erni så entusiastisk att hon tog tag i mikrofonen och sa: “Vi kör ett tag till!”.
– Just då lät det som en riktigt bra idé, säger Erni och tillägger: Men snart står hoppet till barnbarnen…